Foto: elev Europaskolan, Stockholm.

Sverige, det goda folkhemmet – eller det brutala klassamhället

Många lever nog i villfarelsen att dagens Sverige är ett land med jämförelsevis små skillnader mellan fattiga och rika och att vi är ett land präglat av jämlikhet. Ungefär som statsminister Per Albin Hansson (S) beskrev det i sitt omtalade tal om Folkhemmet 1928. Ett tal som var en vision om ett framtida jämlikt Sverige:

“Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker inte ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytande av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade.”

Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt består ännu klassamhället, och ekonomiskt råder fåtalets diktatur. Ojämlikheterna äro stundom skriande, medan några bo i palats betraktar många det som en lycka om de får bo kvar i sina kolonistugor även under den kalla vintern, medan en del leva i överflöd, gå många från dörr till dörr för att få en beta bröd, och den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar.”

“Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnader avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratin genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt…”

Nu blev inte Sverige riktigt det ”goda hemmet” som Per Albin Hansson talade om. Många framsteg gjordes. På 1980-talet var Sverige ett jämförelsevis jämlikt samhälle. Därefter har klassklyftorna ökat igen, och de ökar i allt snabbare takt.

Jag läser Jan Guillous krönika, i Aftonbladet 14 augusti, där han skriver att Sverige är det tredje landet i världen gällande klassklyftor:

“Efter oligarkernas Ryssland och kåkstädernas Sydafrika kommer Sverige på en skämmig bronsplats. Vi har på kort tid fått över 500 miljardärer. De utgör 0,05 promille av befolkningen men äger mer än vad 80 procent av oss andra äger gemensamt”, skriver Jan Guillou.

Eftersom han inte hänvisar till några källor för sitt påstående letar jag andra uppgifter om hur det står till med den svenska jämlikheten. Jag hittar bland annat ett inlägg i moderata NT (Norrköpings Tidningar). Ett inlägg som handlar om utställningen “Pengar” på Arbetets museum i Norrköping.

Där läser jag; “I dag är vi det elfte mest ojämlika landet i världen”. Elfte plats, alltså inte tredje plats som Jan Guillou skriver. Men elfte plats är inte kattskit det heller. När till och med en moderat tidning ger utrymme för sådan ”vänsterpropaganda” kan man anta att det ligger en viss sanningshalt i det hela.

Sverige är numera ett av världens mest ojämlika länder. Och vi tycks komma allt längre från Per Albin Hansson folkhemstanke som ”icke känner till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar eller styvbarn…. där demokratin genomföres och tillämpas även socialt och ekonomiskt”.

Lästips:

Rolf Waltersson

 

You May Also Like