Peter Hultqvist, svensk försvarsminister och i praktiken megafon och inflytelseagent för NATO och Pentagon.

Svenskt hyckleri normaliseras

Artikeln är skriven av Pär Salander, professor socialt arbete vid Umeå Universitet. Den är tidigare publicerad i Västerbottens-Kuriren.  Pär Salander har tidigare i eFOLKET bidragit med en rad kritiska artiklar om den svenska säkerhetspolitiken.

Innan valdagen hörde vi partiledarna debattera och “duellera” i radio och TV kring skola, vård, brott och straff, integration och klimat. Otvetydigt viktiga frågor, men inte en enda gång har utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik specifikt adresserats. Det är märkligt.

Vi hör med jämna mellanrum från försvars- och utrikesministeriet att Sverige är alliansfritt. I formell mening är detta en sanning med påtaglig modifikation. Lissabonfördraget från 2009 postulerar att Sverige är skyldigt att hjälpa våra allierade EU-länder om någon blir angripen.

Vi är inte medlem i Nato, men däremot i Partnerskap för Fred, eller “Nato light”. Vi deltar i allt fler Natoövningar, internationella Natoinsatser, har en stab och Natoambassadör vid Natohögkvarteret i Bryssel, ett hundratal svenskar arbetar med Natos löpande arbete och vi är representerade i 120 (!) olika kommittéer under Natos flagg. Svenska försvaret integreras alltmer militärteknologiskt med det amerikanska, nu senast via köpet av amerikanska Patriot robotar för 10-20 miljarder kronor.

Med hänvisning till “det försämrade militärpolitiska läget” har denna utveckling har under Peter Hultqvists ledning accelererat via den omhuldade “transatlantiska länken” till en öppen identifikation med USA och Nato. Om alliansfriheten i formell mening är en sanning med modifikation så är den i reell mening en lögn.

Betänk till exempel att:

För det första: I våras besökte försvarsministern Georgien där han på eget initiativ och till sina värdars förvåning höll ett anförande vid en militärbas och där talade om den aggressiva ryska regimen, trots att EU i första hand lastade Georgien för kriget med Ryssland 2008.

Han förmedlade vidare att Sverige under nästa år kommer att delta i en planerad Nato-övning på georgisk mark. Han har också träffat Ukrainas president och försvarsminister och meddelade sedan att Sverige kommer att bistå med utbildning av soldater och militärpolis.

Men Georgien och Ukraina är inte vilka länder som helst. De är geopolitiska krishärdar mellan det forna öst och väst, till stor del beroende på att Nato, när Warzawapakten monterades ner, bröt mot ingångna avtal och aktivt flyttade sina positioner österut.

Även tidigare amerikanska försvars- och utrikesministrar (Kissinger, Perry, Gates) har sent omsider förstått att man förnedrat Ryssland och att Nato borde göra halt och i stället söka dialog. Men vår egen försvarsminister i det officiellt alliansfria Sverige trampar vidare österut och missionerar för Nato.

För det andra: nyligen deltog US Marine Corps, som vi mer känner från Vietnam, Afghanistan och Irak, tillsammans med svenska förband i övningen Archipelago Endeavour i Stockholms skärgård. Svenska och amerikanska förband övar nu inte parallellt som tidigare, utan integreras i varandra.

Kommande höst kommer Sverige att delta i den största Natoövningen i Norge sedan andra världskriget. Det fiktiva övningsscenariot Trident Juncture inleds med att norskt territorium utsätts för ett angrepp, vilket, enligt US General Foggo, utlöser alliansens försvarsgaranti “en för alla, alla för en”. Men Sverige är ju inte medlem i Nato, eller…?

För det tredje: För ett drygt år sedan antog en majoritet av världens länder en FN-konvention om att förbjuda kärnvapen. Sverige var en av de länder som deltog i utarbetandet. Ett svensk ratificering kan tyckas självklar om man betänker Sveriges historiska roll som drivande i nedrustningsarbete och att 86 procent av befolkningen stöder en ratificering. Men försvarsministern lyssnar i stället på kollegan Mattis i USA som sänt varningens ord och regeringen tillsätter i stället en utredning om konsekvenserna av ett undertecknande. Utrikespolitisk integritet?

Svenska och amerikanska förband övar nu inte parallellt som tidigare, utan integreras i varandra.

För det fjärde: Marianne Nyh Radebo var en av Sveriges mest erfarna vapenlobbyister när hon (av vilken anledning?) rekryterades till försvarsministerns kansli 2014. Tidigare informationschef på BAE Systems. BAE är ett brittiskt företag och den största vapenproducenten i Europa. Det har nu visat sig att hennes egen pr- och lobbyverksamhet fortsatte under hennes arbete hos försvarsministern. Försvarsdepartementet konstaterar att hon brutit mot de etiska riktlinjerna och hon avgick. Men Hultqvist själv, som medlem i den stab som låg bakom det oetiska agerandet, får sitta kvar.

För ovanlighetens skull ropar inte Alliansen på konstitutionsutskottet när man anar ett felagerande. Man silar lobbydebaclet av det enkla skälet att Peter Hultqvist, med sin USA-förtjusning, också skulle vara en god borgerlig försvarsminister.

Redan för 10 år sedan uttryckte USA:s tidigare ambassadör, Michael Woods, att den officiella alliansfria positionen är “en osanning”. Men i Sverige har det politiska hyckleriet normaliserats – det finns ingen hejd på Nato-integreringen samtidigt som ansvariga ministrar helt okommenterat fortsätter att upprepa att “Sveriges alliansfrihet står fast”.

Den utrikespolitiska deklarationen betonar också honnörsorden “diplomati, dialog och samarbete”. I ärlighetens namn borde man ha lagt till “med Europa, USA och Nato”. Vänder man blicken österut till Sveriges relation till Ryssland så är den, till skillnad från under kalla kriget (!), fryst.

Inte minst genom att i Georgien ta initiativ till att inför militärer tala om rysk aggressivitet och lansera Nato blir Peter Hultqvist själv i stället en central kreatör till “det försämrade militärpolitiska läge” som han återkommande refererar till.

Trots den intensifierade USA-integreringen så har en våt filt har lagts över svensk säkerhetspolitisk debatt. Inte ett ord under valet. Vän av ordning undrar: Vad skall till för att begrepp som “alliansfrihet” och “utrikespolitisk integritet” skall ges plats i den offentliga partipolitiska diskussionen? Begreppen kan knappast avfärdas som betydelselösa för oss medborgare.

Pär Salander

Liknande artiklar: