Migrationspolitiken är sedan 2015 en av EU:s stötestenar. Vem ska ta emot och hur mycket? Därom tvistar såväl parlament som regeringar. Dessvärre måste vi också konstatera att problemet med de riskabla färderna över medelhavet inte på något sätt lösts. Överenskommelser som gjorts med stater som är allt annat än politiskt korrekta, är inte hållbara varken på kort eller lång sikt.
Överenskommelsen med Turkiet och Libyen har uppmärksammats mest men det skrevs också överenskommelser med andra länder.
Redan 2014 inleddes Khartoumprocessen vars uppgift var att stärka samarbetet mellan EU, Afrikanska unionen och länderna i området för att stoppa människosmuggling och människohandel. Ett av dessa länder var Sudan.
Sudan är inte enbart ett land människor flyr från, det är också ett transitland för människor från Afrikas horn på väg mot Libyen.
Sudan leddes då av Omar al-Bashir, efterlyst av Internationella brottsmålsdomstolen ICC för krigsförbrytelser under konflikter i Darfur. Han lät Mohammed Hamdan Dogulu, kallad Hemmeti, ledare för Rapid Support Forces (RSF), som tidigare pekats ut som ansvarig för just folkmordet i Darfur, ta ansvaret för att stoppa flyktingkaravanerna vid gränsen. Denne Hemmeti hotade att öppna öknen om EU inte öppnade plånboken. Fler dör i öknarna än på Medelhavet, sa han, och det stämmer säkert men det vi inte ser angår oss inte, eller hur?
Pengarna från EU går enligt uppgift inte direkt vare sig till den sudanesiska statskassan eller militären, utan till utomstatliga organisationer, men ger ändå RSF möjlighet att växa och visa sin makt.
Efter månader av protester från civilbefolkningen övergavs al-Bashir av militären och ersattes av Hemmeti. Omar al-Bashir dömdes senare för korruption, efter att man funnit stora mängder kontanter undanstoppade i hans bostad, till två års rehabiliteringsläger.
När det uppdagades vem som ersatte al-Bashir fortsatte demonstrationerna tills militären sköt skarpt den tredje juni. Attacken var välplanerad. Soldaterna talade inte den dialekt som dominerar i Khartoum. Över hundra obeväpnade demonstranter dödades. Ett sjuttiotal kvinnor våldtogs.
Efter medling skrev militären och proteströrelsens ledare under ett maktdelningsavtal som utlovar val om tre år. Övergångsregeringen upplöste det parti som letts av Omar al-Bashir, Islamistiska nationella kongresspartiet (NCP) och förbjöd det att delta i politiken under de närmaste tio åren. Samtidigt avskaffades också en lag mot “omoraliskt och oanständigt beteende” som begränsat kvinnornas liv. Kvinnor kan i fortsättningen t ex använda byxor och cykla.
Siv Aksila