Från svenskt socialdemokratiskt håll hävdas att omtänkandet i fråga om NATO-medlemskap var något som plötsligt inträffade i samband med den ryska invasionen i Ukraina i februari 2022.
Fram till dess hade den ståndpunkten officiellt gällt att alliansfriheten var av avgörande värde, både för Sverige och omvärlden. Och detta inte minst i en situation av tilltagande spänningar.
Den officiella versionen, att (S)-ledningen stod fast vid alliansfriheten, kunde dock ifrågasättas redan långt före 2022. De svenska (S)-regeringarna hade, inte minst sedan Peter Hultqvist blivit försvarsminister, i accelererande takt verkat för ett handfast ock långtgående samarbete med NATO, och även slutit ett bilateralt militärt samarbetsavtal med USA, liksom med sammanslutningar ledda av Storbritannien (JEF) respektive Frankrike (E12).
I en intervju i gårdagens TV4-Nyheter, med NATO:s generalsekreterare, den norska socialdemokraten Jens Stoltenberg, avslöjar Stoltenberg att han redan i samband med Folk och Försvars konferens 2018 tog upp NATO-frågan med både blivande statsministern Magdalena Andersson och dåvarande oppositionsledaren Ulf Kristersson.
– Jag träffade Ulf Kristersson på Folk och Försvars konferens innan han blev statsminister, då hade vi en diskussion om Nato. Jag diskuterade det också väldigt ingående med Magdalena Andersson, säger Jens Stoltenberg till TV4.
Året var 2018, och enligt Stoltenberg var det då som diskussionerna med politiskt ledande personer i Sverige drog igång.
– När vi sen såg den fullskaliga invasionen av Ryssland i Ukraina, ledde de samtalen till att Sverige ansökte och sen efter det har jag jobbat hårt för att få allt på plats, säger Stoltenberg.
Det framstår alltså som att Peter Hultqvists budskap till (S)-kongressen några månader före den ryska invasionen – om att ett formellt NATO-medlemskap var honom främmande – var ett spel inför gallerierna. Ett spel han bedrev på grund av den rådande stora uppslutningen bakom politiken för alliansfrihet som fanns inom partiet.
När invasionen ägt rum dröjde det inte länge tills (S)-ledningen vågade sig på att driva igenom omsvängningen. Formerna var kuppartade, och motståndet var fortfarande starkt bland en stor del av partiets medlemmar. Den massiva NATO-positiva propagandan, som med kraftfullt medverkan från de dominerande medierna sattes in, trängde dock brutalt och effektivt tillbaka oppositionen.
När nu Magdalena Andersson och Ulf Kristersson i samband med flagghissningar och gemensamma presskonferenser verbalt utväxlar varma omfamningar kan det tyckas som att kupp-strategin definitivt krönts med framgång. Men faktum är att fortfarande är, enligt opinionsundersökningarna, en fjärdedel av svenska folket avvisande till NATO-medlemskapet och uppgivandet av alliansfriheten.
Det finns anledning att förmoda att när nu senare i år DCA-avtalet med USA (som handlar om USA:s krigsmakts rätt till “obehindrad tillgång” till 17 svenska militärbaser) kommer upp till diskussion, med anledning av frågans behandling i riksdagen, kommer allt fler att genomskåda vad som faktiskt ägt rum. Och uppslutningen bakom kravet på ett återupprättande av alliansfriheten kan nog förväntas växa dramatiskt.
