Staten Israel släpper alla hämningar

Det koloniala projektet Israels regering släpper nu alla hämningar. Demonstranter från Gaza mejas ner genom prickskyttars eldgivning genom stängslet. Över 50 döda på en enda dag, flera av dem barn.

Detta samtidigt som medlemmar av Trumpfamiljen firar den US-amerikanska ambassadflytten till Jerusalem tillsammans med Netanyahu och övriga israeliska ledare. Den tillbakaträngda israeliska fredsrörelsen försöker demonstrera men trycks tillbaka av polis och den allmänna chauvinistiska opinionen som dominerar i landet. På västbanken har palestinier genomfört protestmarscher.

Den israeliska regeringen är i ett euforiskt tillstånd. USA har inte bara genom ambassadflytten visat sin totala uppslutning bakom Israel. Genom att dra USA ur kärnenergiavtalet med Iran har man i princip gett grönt ljus för krig.

Protesterna från Europas regeringar har varit minimala eller frånvarande. Sverige slöt ju bara för någon vecka sedan ett militärt samarbetsavtal med USA. Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist svällde av stolthet när han med orkester och militäruppvaktning togs emot i Pentagon.

Europas kryperi inför Israels övergrepp har naturligtvis sina förklaringar. I den europeiska koloniala traditionen ingår ju vita européers självklara rätt att fördriva, exploatera och erövra svarta, asiater, indianer och annan ursprungsbefolkning. Detta psykologiska/politiska arv var avgörande för acceptansen av fördrivningen av palestinierna.

Israels regering har också mycket skickligt använt det antisemitiska kortet. Varje kritiker av Israels politik riskerar att utpekas som antisemit, judehatare.

För vänstermänniskor av den generation som författaren till dessa rader tillhör (född 1949) är hatet mot den antisemitiska politik som ledde till nazisternas folkmord på judar en ideologisk grundsten.

Få saker upplevs av oss som mer kränkande än att bli kallad antisemit. Bara att tvingas förklara att man inte är det är kränkande. Se på hur Jeremy Corbyn i brittiska Labourpartiet tvingas stå och förklara att han inte är antisemit trots att han har ett helt politiskt liv i kamp mot all rasism bakom sej. Även Corbyn är född 1949.

Och Israel har en enorm propagandaapparat och många allierade inom media och politiken.

Detta leder till att många föredrar att ligga oerhört lågt med sin kritik mot den israeliska fördrivningen och förtrycket gentemot palestinierna.

Det är dags att alla antirasister och progressiva människor tar bladet från munnen.

Det är den israeliska kolonialregimen som genom sina försök att koppla ihop kritik mot dem själva med antisemitism som skändar offren för de nazistiska utrotningarna under andra världskriget.

Dom använder offren för nazismen som en sköld för att förhindra kritik mot dem själva. Dom vet att många inför risken att bli stämplad hellre tonar ner sin kritik.

Inom den svenska politiken har de sina propagandister. Jimmy Åkesson, Busch-Thor, Jan Björklund etc.

Denna cyniska användning av offren för nazismens judeutrotningspolitik för att idag garantera en rasistisk kolonialpolitik riktad mot palestinierna är vidrig.

Trump ser nu Israel som en viktig allierad i sin aggressiva internationella politik. Hans ambassadflytt och allmänna uppslutning bakom den israeliska regeringen har också inrikespolitiska skäl. Den är en present till de fundamentalistiska kristna evangeliska kyrkorna i USA vars medlemmar i överväldigande mängd slöt upp bakom honom (86% mot 14% för Hillary Clinton). De fundamentalistiska kristna utgör ett massivt reaktionärt block i USA.

Alla tankar på tvåstatslösning måste nu begravas. Israel och USA kommer aldrig att acceptera något annat än några maktlösa palestinska reservat totalt under israelisk kontroll.

Världens demokratiska krafter har ingen anledning att acceptera en religiös och etnisk uppdelning. Alla som bor i området, judar, palestinier och andra måste kunna leva i en gemensam demokratisk sekulär (icke till en religion bunden) stat. Allt fler bland palestinierna och även bland progressiva judar talar nu för en enstatslösning. Vägen ditt måste gå via massmobiliseringar som de vi nu ser på västbanken och i Gaza. Väpnade konfrontationer och raketbeskjutningar är en återvändsgränd. Israelerna välkomnar i själva verket Hamas raketer. De utgör inget reellt hot och de hjälper dem att i propaganda beskriva palestinierna som terrorister. Inga väpnade aktioner har från palestinierna under alla dessa år skakat Israel. Det som har skakat kolonialstaten har däremot varit intifadorna. Det vill säga när palestinierna i massor gått ut på gatorna och mött ockupationsapparaten.

Men ett stort krav måste vi också ställa på oss själva. Det palestinska folkets kamp måste bli en central internationell solidaritetsfråga. Palestinierna får inte lämnas ensamma.

Allt stöd måste också ges till demokratiska krafter inom den judiska befolkningen i Israel. Det ser oerhört mörkt ut just nu för dem. Rasismen väller fram i det israeliska samhället. Men utan en växande kraft bland Israels judar som kan knyta band med de palestinska strävandena finns ingen lösning. Den dagen måste komma komma då progressiva demokratiska judar tillsammans med palestinierna utgör en majoritet som kan störta det koloniala projektet och lägga grunden för ett demokratiskt Palestina/Israel.

Liknande artiklar: