Under ett telefonsamtal den 27 januari 2014, mellan Barack Obamas sändebud i Ukraina, Victoria Nuland,och USA:s ambassadör, Jeffrey Pyatt, yttrade Nuland de uppseendeväckande orden “fuck EU”.
Nuland ansåg att olika EU-staters ansträngningar – med deras inriktning på att genom överläggningar och en överenskommelse om ett nyval och ömsesidiga garantier från parternas sida nå en ordnad lösning av konflikten i Ukraina – borde stoppas
Nuland ville att USA, i samarbete med Ukrainska NATO-sympatiserande högerkrafter, skulle köra över EU-staternas plan.
Den 21 februari 2014 undertecknade den korrupte, men ändå demokratiskt valde, presidenten Viktor Janukovitj en överenskommelse med de tre oppositionspartiernas ledare. Överenskommelsen innebar att en samlingsregering skulle bildas och presidentvalet tidigareläggas. Parlamentets makt skulle ökas.
Men överenskommelsen tillfredsställde inte USA, och inte heller de extrema högerkrafterna i Ukraina. Nuland fick som hon ville, och de extrema högerkrafterna förde ut sina stormtrupper på gatorna. Resultatet blev att parlamentet beslutade att avsätta Janukovitj. Bakom beslutet stod inte tre fjärdedelar av ledamöterna, vilket grundlagen föreskrev vid avsättning av landets president. Operationen var således även i formell mening en statskupp.
På kuppen följde omedelbart annonseringen av en ny språklag, riktad mot den rysktalande delen av Ukrainas befolkning. Något som skapade stor rädsla bland de rysktalande.
Mot den ukrainska vänstern inleddes förtryck och förföljelser.
Den ukrainska högerns NATO-entusiasm öppnade nu dörren för USA och NATO till att få ett stabilt fotfäste vid Svarta Havet. På Krim, som på femtiotalet överförts till den Ukrainska sovjetrepubliken, arrenderade Ryssland en flottbas. Den skulle nu få lämna plats för en US-amerikansk, eller en i praktiken under NATO ställd ukrainsk flottbas.
Ryssland annektering av Krim 2014 förhindrade Washingtons plan. En annektering som varken USA eller den ukrainska regeringen givit upp målet att upphäva. Och sedan 2014 har östra Ukraina utgjort en frontlinje mellan kärnvapenbestyckade imperialistiska stormakter.
Victoria Nulands konversation med sitt lands ambassadör om hur försöken till överenskommelser skulle behandlas läckte ut, och för syns skull såg hon sig till sist föranlåten att offentligt be om ursäkt för sitt sätt att formulera sig – men inte för innehållet.
Med anledning av sprängningarna av de ryska gasledningarna finns det stark anledning att ställa frågan om vi här nu ser ett nytt dramatiskt uttryck för Nulands “fuck-EU-linje”.
USA:s president Joe Biden gick redan för några månader sedan ut med tankar om att importen av gas via Nord Stream borde stoppas helt. Och USA:s linje har ju under många år varit att det ryska gasexportprojektet genom Östersjön inte borde få komma till stånd. Även Sverige har ju därvidlag utsatts för påtryckningar.
Rent kommersiella aspekter har också skymtat. Europeiska stater har erbjudits (anmodats) att i stället för rysk gas i ledningar välja med fartyg fraktad flytande gas made in USA; dyr men “politisk korrekt”.
Naturligtvis har det US-amerikanska arroganta agerandet vad gäller gasimporten genom åren väckt stor irritation i framförallt Tyskland. Men i Sverige, där även den socialdemokratiska ledningen uppvisat en förbluffande servilitet, har protester knappt hörts.
Under gårdagens presskonferens, med anledningen av sprängningarna av de ryska gasledningarna, kunde från den närvarande ministertrion Magdalena Andersson, Ann Linde och Peter Hultqvist förmärkas en påtaglig nervositet. Visst var det inträffade mycket allvarligt, framhöll det tre. Men samtidigt betonade de gång på gång att sprängningarna inte skett inom den svenska territorialvattengränsen. Och ledningarna var ju inte heller svenska. Så något angrepp på Sverige var det inte fråga om.
Man behövde inte vara någon psykologins Einstein för att bakom orden finna en plågsam oro för att det här kunde handla om en operation genomförd av det NATO-suktande svenska etablissemangets husbonde i Washington.
De svenska mediernas hantering av händelsen igår lämnade, inte helt överraskande, en del att önska.
Radions P1 intervjuade en statsvetare från Jönköpings universitet, som menade att Ryssland hade ett motiv eftersom man nu sagt att man vill vända gasexporten österut. Ett argument som nog hos lyssnarna lämnade kvar en hoper frågetecken.
När SR-reportern frågade om det kunde finnas fler än Ryssland som kunde tänkas ha motiv blev statsvetaren undvikande och stammande mångordig. Men när reportern upprepade sin fråga klämde han fram med Ukraina, men uteslöt också genast det alternativet med argumentet att Ukraina saknade u-båtar och kapacitet.
Reportern gav inte helt upp, utan ställde på nytt frågan om det inte kunde finnas makter med kapacitet och motiv, förutom Ryssland. Men där var det stopp, och någon fråga om USA:s och andra stater som tänkbara förövare ställdes aldrig.
Andra journalister kunde under kvällen rapportera om att Sveriges regering tagit kontakt, inte bara med Danmark, utan också USA och NATO. Med undermeningen att dessa skulle kunna hjälpa till med att räta ut frågetecknen.
Rekordet i aningslöshet slog meddelandet att det fanns uppgifter om att CIA sedan en tid tillbaka varnat om att Ryssland kanske skulle kunna attackera sina gasledningar i Östersjön. Rimligtvis har svenska medier inte innan sprängningarna haft tillgång till kunskap om CIA:s förment hjälpsamma informationsinsats. Varifrån informationen nu dök upp sades det inget om.
Det är ju helt möjligt att sådana varningar lämnats, och det är lika möjligt att de lämnats i ett vilseledande syfte. Men misstankar i den riktningen är helt enkelt tabu. För det svenska politiska och ekonomiska etablissemanget är NATO-ansökningsprocessen just nu högsta prioritet. Och det så kallade “psykologiska försvaret” är därför i dessa dagar mobiliserat och mycket alert. Något som naturligtvis känns av inom medierna.
