Belåtna krigsministrar. USA:s Ashton Carter och Sveriges Peter Hultqvist. Handslaget ägde rum 2016. Och på den vägen är det.

Socialdemokraterna har övergett fredsidealen – och den S-ledda regeringen stödjer kupp i Venezuela

Denna debattartikel har tidigare (1/3) varit publicerad som ledare i tidningen Internationalen.

Berättelsen om Sverige som tredje vägens land, mitt mellan Öst och Väst, har i efterhand visat sig något överdriven. Om Kalla kriget någonsin hade blivit hett så rådde det aldrig någon tvekan om att Sverige skulle stå på Natos sida. Inte sällan används detta faktum för att måla ut neutralitetspolitikens grundläggande hyckleri, men det är att underskatta kraften i tydliga ställningstaganden. För Sverige var under en period en starkt lysande symbol för en annan väg än det råa egenintresse som tidens stormakter agerade efter.

Politiskt skedde detta i en annan tidsålder. Idag är Sverige ett land som hellre utvisar unga afghaner på rättsvidriga grunden än erkänner att man deltar i krig och att den stolta tvåhundraåriga fredstraditionen en gång för alla är bruten. Ändå lever självbilden kvar från när Sverige var ett land som bröt mönstret för hur smånationer förväntades uppträda. Men det svajar betänkligt när Sverige både skall vara alliansfritt och värd för Natoövningar, både vara feministisk stormakt och handla med reaktionära diktaturer, eller som nu när regeringen stödjer den självutnämnde Juan Guaidó som Venezuelas rättmätige president.

Det är en tämligen genomskinlig teater som spelas upp för att framställa situationen som om militärkupp eller intervention är de enda alternativ som kvarstår. Att reaktionärerna i Argentinas, Chiles, Brasiliens, Colombias och USA:s regeringar desperat vill framtvinga en situation där de kan framstå som starka och resoluta inför en vikande hemmaopinion är inte att undra på. Mer överraskande är det då att Sveriges borgerliga media, som annars så ivrigt belyser varje skandal som omger Trump och skriver långa essäer om hotet med ”fake news” och högerpopulism, utan vidare sväljer USA:s utrikespolitiska agenda som vore det fortfarande nittonhundratal och alla liberala illusioner intakta. Eller att det socialdemokratiska parti som en gång så tydligt vågade ta ställning mot USA-imperialismen, nu så totalt sålt ut allt vad ideal heter.

De senaste åren har Internationalen sett som en av sina uppgifter att skriva om regeringen Maduros alla politiska felsteg, ekonomiska inkompetens och dåliga omdöme vid val av internationella kontakter. Det råder nämligen ingen tvekan om att den djupa kris som Venezuela befinner sig i inte enbart kan skyllas på sanktionerna mot landet och landets aggressiva högeropposition, men situationen har skärpts bortom alla sådana frågor.

Nu är det istället en fråga om rätten till nationellt självbestämmande och om ett folks rätt att lösa en konflikt politiskt istället för med vapenmakt och blodbad. Det handlar också om Trumpadministrationen som tvärtemot alla expertutlåtanden inte alls agerar isolationistiskt, utan tvärtom försöker återetablera sin roll som Latinamerikas oinskränkta dominant. När det planeras huggsexa om Venezuelas enorma oljetillgångar och alla kontinentens reaktionärer kraftsamlar vid gränsen mot Colombia så kan inte socialister tveka.

Men ryggradslösa regeringar kan fås att vända om opinionen är tydlig nog. Det gäller den svenska, men faktiskt även den amerikanska, om den inte skulle få EU:s stöd. Därför är det upp till oss fredsvänner att kräva en annan lösning.

 

Liknande artiklar: