Det var en gång en jungfru, som hette Josefin.
Hennes pojkvän tyckte hon var söt och rar och fin.
För övrigt var hon ensam, ingen far och mor,
ingen liten syster, inte ens en bror.
Hon fick ett städjobb hemma hos en miljardär,
som gav henne en komplimang – ärlig men vulgär:
“Din kropp är raffig, lystet sexig utan nån defekt!
När du rör dig, ser man allt så satans perfekt.”
Hadiraddiraddiraddirajdi, så sorgerlig.
Han lovade en lönehöjning, smycken, bil och gull,
såvida att hon lydigt exponerade sitt hull.
I källaren han inrett ett high tech hobbylabb,
där han kunde sväva ut och känna sig som grabb.
Hon tvekade en stund, oskuldsfulla Josefin,
sen svarade hon ja med tanke på ekonomin.
Hon tänkte på sin pojkvän ock, vars namn var Lalle Kling,
som utan hennes vetskap var kung i trafficking.
Hadiraddiraddiraddirajdi, så sorgerlig.
Omgiven av kameror stod en skär schäslong.
Hon nynnade så här: “En gång är ingen gång.”
Men showerna blev många. Detta enkla sätt
ledde till kontraktet på en bostadsrätt.
Hon ville överraska sin fästman sent en kväll
med lägenhetens nycklar och stekta revbensspjäll.
“Ett jobb!” sa miljardären, “sen är Ferrarin din!”
“Ingenting är heligt”, tänkte Josefin.
Ja, hon skulle träffa hans gäst, en businessman,
som ville vara anonym s’att blygheten försvann.
Klädda blott i huva förenades de två
mens objektiven obligatoriskt sågo på.
Hadiraddiraddiraddirajdi…
Väl inne i seansen – min Gud! Var detta sant!
De slet varandras masker av, ty allt var välbekant.
De stodo mittemot varann som i en boxningsring –
Josefin och hennes coole kille Lalle Kling.
“Ditt svin!” röt denne till sin värd, “en skämmig skymf det är!
Nu ska du få betala! Ser du den här!”
– tog fram en liten kniv han hade gömd där bak,
när miljardären blinkade, var han ett stendött vrak.
I nästa ögonblick sprang Lalle därifrån.
Han övergav sin käresta som gapa’ som ett fån.
Hon fängslades – enligt reklamen som har spritts,
föddes hennes sista video på häktets brits.
Hadiraddiraddiraddirajdi, så sorgerlig!
Alla hennes filmer går uppåt som ett spett,
inte minst den sista – den har du kanske sett?
—Bruno Bran
