Politikernas klimatprat döljer de verkliga hoten

För ett och ett halvt år sedan skrev Etc:s ägare Johan Ehrenberg en ledare i ETC, som inleddes så här:

Jag blir smått irriterad ibland. Ja, trots all den optimism som styr allt det jag gör och tänker. Här står vi inför en revolution när det gäller människors möjligheter. Vi har en digital revolution, en energirevolution, en kunskapsrevolution och – eureka! – dessutom en robotrevolution som gör att vi snart kan skratta åt tanken på åtta timmars arbetsdag, och mitt i allt detta befriande finns det de inom en bred men förvirrad vänster som säger att vi “måsta tala om klass”.

Nej, det måste vi inte alls. Vi ska tala om framtiden och vi ska skapa den samtidigt.

Det kändes som om Ehrenberg blev bönhörd i årets valrörelse. För inte pratade partierna om klass – inte ens Vänsterpartiet – Däremot var det väldigt mycket prat om klimatet, speciellt bland en del av de partier som annars sällan bryr sig om miljö och klimat. Partier som ylar över att en flygskatt på några hundralappar skulle innebära en katastrof, för människors möjligheter att resa, uppträdde plötsligt som om de vore värsta klimataktivisterna.

Det var den långa torra och heta sommaren som blev det bränsle som satt fart på klimatdebatten i Sverige. Och märkligt nog, så gick det parti som borde ha mest att vinna klimatfrågan, Miljöpartiet, bakåt. Medan Kristdemokraterna, som inte tidigare brytt sig så mycket om klimat- och miljöpolitik, gick framåt under valrörelsens slutskede.

Klimatoron har den väldiga “fördelen” att man kan prata om satsningar på tekniska lösningar av frågan istället för att kräva en helt annan samhällsutveckling. Eller precis som Ehrenberg skriver så kan vi då sitta och hoppas på att klimatkrisen kan lösas av den “digitala revolutionen”, “energirevolutionen”, “kunskapsrevolution” och “robotrevolution”. Alltså inga uppoffringar alls för någon. Bara människor av alla politiska kulörer – inser hur enkelt det är så löser vi alla problem medan robotar med energi från vindsnurror som gör jobbet åt oss.

Därför är klimatförändringen ett av flera symptom på att vi nu är på väg mot den totala miljökatastrofen. En katastrof som inte har några tekniska lösningar, utan bara kan lösas genom en total samhällsomvandling.

Gunnar Rundgren gör en analys efter valet på sin blogg Trädgården Jorden:

Vi kan inte använda tillväxten för att lösa miljöproblemen… Biodrivmedelsdrivna flygplan och höghastighetsbanor är inte varandras motsatser utan bara två olika sätt att lösa samma elits behov.

Vi kan inte heller använda tillväxten för att skapa sysselsättning och höja levnadsstandarden för de fattiga… Där misstar sig traditionella liberaler. Det fungerade knappt ens med god tillväxt och nu fungerar det inte alls…

Nu är det återtåg som gäller, och det behövs helt andra strategier för ett framgångsrikt återtåg än för en offensiv. Tillväxten kommer att upphöra alldeles oavsett vad regering och riksdag beslutar…

eFOLKETs samarbetare Pella Thiel har liknande funderingar i sin analys:

Vi har levt gott på fossila resurser som bildades för 200 miljoner år sedan. De har gett oss en ekonomisk tillväxt som aldrig tidigare skådats, som aldrig kommer att skådas igen. Nu börjar de fossila bränslena ta slut, samtidigt som vi börjar se konsekvenserna av deras användning (i form av klimatförändringar, artutrotning och förstörda ekosystem). Det går inte att komma undan detta predikament…

För dem som ser vårdcentralen stänga, samhällsservicen monteras ner, unga flytta någon annanstans är det ett hån att höra “etablissemanget” prata om att det går bra för Sverige. Inte att undra på att det föder misstro…

Och den misstron är här för att breda ut sig. Det vi blev lovade kommer inte att kunna hållas. Det politiska svaret på det mesta handlar om tillväxt, samtidigt som drömmen om evig tillväxt krockar med verkligheten. Så länge vi fortsätter att koppla utveckling och framgång till ekonomisk tillväxt och materiellt välstånd, så länge vi fåfängt försöker beveka tillväxten, kommer klyftorna och rädslan att öka…

Bägge dessa inlägg kan kanske upplevas som pessimistiska. Men de är dock mycket mer realistiska än den tillväxtdröm som Johann Ehrenberg har målat upp. Vi måste inse vidden av de hot mänskligheten står inför istället för att sprida en falsk bild av att “bara vi bygger ut vind- och solenergin och slutar använda oss av fossila bränslen som kommer allt att bli bra”.

Vi måste ta klimatoron på allvar. En ökning av temperaturen med 2.0 grader skulle leda till en ohygglig katastrof. Men av den politiska debatten får man intrycket av att alla partier – utom Sverigedemokraterna SD – anser att det är en enkel sak att minska utsläppen av koldioxid, trots att ökningen bara fortsätter. SD väljer en ännu enklare väg, att stoppa huvudet i sanden, och inte alls bry sig om hoten mot allt liv på jorden.

Vi måste också inse att den av människan ökade halten koldioxid i atmosfären bara är ett av många tecken på hur vi människor är på väg att förstöra naturen och förutsättningar för allt liv på jorden. Om vi ska vända utvecklingen krävs politisk kamp, som är en helt annan än den som nu utspelar sig bland vinnarna och förlorarna i årets riksdagsval.

Foste Hjälte

Liknande artiklar: