Antalet dollarmiljardärer per 10 miljoner invånare.

Nu måste vi prata klass!

I den svenska valrörelsen pratades det mycket om klimat – det var ju ovanligt varmt i somras. Det var bra, om något vettigt hade sagts. Tyvärr var det nog inte så allvarligt, det handlade mer för många politiker om att anpassa sig efter vädret än att egentligen bry sig om klimatet.

En fråga som politikerna inte alls diskuterade var däremot den snabbt ökande ojämlikheten i Sverige, hur inkomstskillnaderna har ökat snabbare i Sverige än i de flesta andra länder under de senaste årtiondena. Nej, om klasskillnader vill inte politiker i Sverige tala.

Det blev nästan parodiskt under valvakan när inte ens vänsterpartisterna kunde nämna klassfrågan. Vi fick höra en uppräckning av alla grupper i samhället som utsätts för olika former av förtryck. Men klassförtrycket nämndes inte.

Johan Ehrensbergs uppmaning från i fjol (se Politikernas klimatprat döljer de verkliga hoten) att inte prata om klass har tydligen gått hem hos politikerna.

Att borgerliga politiker inte vill göra det ligger ju i sakens natur, de skulle ju då tvingas att antingen försvara orättvisor eller annars ompröva hela sin ideologi. Men att Socialdemokraterna inte längre vill eller vågar tala om klass är däremot ett svek mot partiets egna grunder. Att Vänsterpartiet däremot låg så lågt när det gäller denna fråga är förvånande. Vad är man rädd för?

Men klassfrågorna har återkommit på dagordningen i samhällsdebatten. Och de bör vi nog tacka Tankesmedjan Katalys för. Man har redan publicerat ett tjugotal rapporter om det svenska klassamhället av idag.

Värvningen av Göran Thernborn till Katalys klassprojekt har dessutom varit en fullträff. Therborn gjorde redan på1970-talet en genomgripande analys av det svenska klassamhället. Nu kan han visa att klasskillnaderna i Sverige har ökat drastiskt under de senaste 30 åren. Snabbare än i de flesta andra länder.

De rika har i allt snabbare takt blivit allt rikare. År 1980 motsvarade Stockholmsbörsens värde 12 procent av Sveriges bruttonationalprodukt, BNP. Nu motsvarar börsvärdet 128 procent av BNP, det har alltså ökat mer än tio gånger så mycket som Sveriges samlade produktion har ökat under den tiden.

De riktigt rika har blivit både fler och mycket rikare. Det finns nu bara ett av världens industriländer som har fler dollarmiljardärer per 10 miljoner invånare än Sverige. Det är Schweiz som har 45 stycken, Sverige har 32, oljelandet Norge har 30, sedan följer USA 18, Australien och Danmark 17, Tyskland 15, Kanada 12, Finland 10, Storbritannien 8, Italien och Österrike 7, Frankrike och Spanien 6, Nederländerna 5, Japan 3 och Belgien 2.

Antalet dollarmiljardärer per 10 miljoner invånare.

Från 1981 till 2016 har den rikaste hundradelen av befolkningen mer än tredubblat sin andel av hushållens disponibla inkomster, från 2,5 till 9,0 procent. Den rikaste tiondelen av befolkningen har ökat sin andel från 17,5 procent till 26,1. På 25 år revs därmed 40 års utveckling mot ett mer ekonomiskt jämlikt.

Samtidigt som andel fattiga har fördubblats så har andelen välbeställda också fördubblats. Två tredjedelar av de ökade inkomstklyftorna beror på politiska beslut genom en förändrad fördelningspolitik, det vill säga genom förändring av pensioner, skatter och bidrag.

Andelen pensionärer (över 65 års ålder) som har låg inkomst är 17 procent i Sverige, vilket är högre än genomsnittet i EU som är 14 procent. I Danmark och Norge ligger andelen på 8 till 9 procent.

Detta är bara ett litet axplock av de uppgifter som Göran Therborn redogör för boken Kapitalet, överheten och alla vi andra. Vart är Sverige på väg? Det Sverige som lovade bli jämlikhetens land har blivit Nordens mest ojämlika klassamhälle, med Västeuropas värsta förmögenhetskoncentration. Ojämlikheten skenar och fåväldet breder ut sig.

Det finns alltså all anledning i världen att prata om klass och klassmotsättningar för politiker. Man kan då fråga sig varför den svenska vänstern som annars är bra på att stå upp för utsatta grupper inte tar itu med de ökade klassklyftorna i Sverige.

Istället lämnar man fältet fritt för högerpopulister att exploatera människors missnöje över de ökade klyftorna. Politiker som inte angriper utsugarna utan istället vänder sitt angrepp mot de som är de mest utsatta och mest exploaterade av kapitalet.

Det är mycket enklare för de borgerliga partierna – och kanske även socialdemokraterna att prata om klimatet – än om klassorättvisorna. För vill man idag göra något åt detta, så handlar det om Robin Hood-politik, det vill säga att ta från de rika och ge åt de fattiga. Något som får borgerligheten att sätta gåslevern i halsen och spy upp champagnen. För att tala i gamla klyschor.

Vi måste också ha klart för oss, att de som försvarar dagens orättvisor, dagens klassamhälle, de kommer inte heller att kunna göra någonting för att stoppa utsläppen av växthusgaser eller alla andra miljöhot. Deras enda mål är öka den ekonomiska tillväxt för att kunna berika sig allt mer.

Kampen mot kapitalet går hand i hand med kampen för miljön och klimatet. Med en jämn och rättvis fördelning av jordens resursers och stopp på all lyxkonsumtion, kan vi både rädda klimatet och utrotning av jordens växter och djur samt rädda regnskogar och andra hotade biotoper. Men tiden är kort. Vi kan inte vänta. Kampen mot kapitalismens rovdrift på människor och på vår planet måste stoppas.

Ledarredaktionen

eFOLKET

Liknande artiklar: