Författaren till detta debattinlägg:
Pär Salander,
professor emeritus i socialt arbete vid Umeå Universitet, och politisk debattör.
Rysslands invasion av Ukraina är en vettlös krigshandling som strider mot såväl folkrätt som FN-stadga. Därom är de flesta av oss överens. Att vara ukrainare har blivit ett helvete. Vi hör, ser och läser dagligen om död, förtvivlan och flykt. Vad gäller förståelse av den uppkomna situationen tar Putins personlighet och expansionistiska ambitioner stor plats. Vi har sett betydligt mindre av Rysslands återkommande missnöje med ett allt närmare USA/Nato. Och allra minst har frågan ställts huruvida västmakterna och framför allt USA/Nato kunnat agera annorlunda för att bespara Ukraina dagens helvete. Den frågan har tyvärr närmast lyst med sin frånvaro. Kanske finns här en ängslighet, man aktar sin tunga. Den som inte finner sig i tunnelseendet riskerar epitetet Putin-kramare. Nedan i alla fall ett bidrag till en diskussion.
I ett öppet brev till Vita Huset 1997, strax innan beslutet om Natos första östutvidgning togs, varnade 46 ledande amerikanska utrikespolitiska experter för att en utvidgning österut skulle vara “ett politiskt misstag av historiska proportioner”.
George Kennan, den ledande arkitekten bakom USA:s kallakriget-politik skrev samtidigt:
– Utvidgningen av Nato skulle vara det största politiska misstaget som USA begått sedan kalla krigets slut.
Vietnamkrigets utrikesminister Kissinger, USA:s tidigare Rysslands-ambassadör Jack Matlock, den tidigare CIA-chefen William Burns, tidigare försvarsministern William Perry har också uttryckt sig i liknande ordalag. Tyvärr klingade deras ord för döva öron.
De var säkert alla väl medvetna om att deras eget USA inte accepterade att ha grannar som inte delade den egna världsbilden. USA har ju vid otaliga tillfällen sökt hålla rent vid sin dörr genom att agera för störtande av vänsterregimer (även demokratiska) i sin närhet, bl.a. i Guatemala, Kuba, Nicaragua och Chile.
De var säkert också medvetna om att USA/Nato vid förhandlingarna kring Tysklands återförening och Warzwapaktens upplösning 1990-91 lovade att Nato inte skulle dra “en tum österut”. Det förnekar både Blinken och Stoltenberg i dag, men det är bara att läsa i National Security Archives vid George Washington University. Trots dessa löften har 14 länder i öst tagits med i Nato. Ryssland har återkommande uttryckt missnöje med denna utvidgning och när Natomötet 2008 förmedlade att Ukraina och Georgien “kommer att bli medlemmar av Nato”, så var Putins budskap tydligt – där går en röd linje. Det kan också tilläggas att Nato sedan övat på ukrainskt territorium och att USA, via sin minister för Europeiska frågor Nuland och sin ambassadör Pyatt var direkt inblandade i Maidan-händelserna 2014 när den Rysslandsvänlige, demokratiskt valde, presidenten Janukovytj störtades.
Det ovan sagda legaliserar naturligtvis inte på något sätt Rysslands krig mot Ukraina, men det ställer frågan om väst varit tondöva när Ryssland påtalat sina säkerhetsintressen.
Nato är ju en försvarsallians och inget hot mot Ryssland, raljerar liberala skribenter. Men den ryska ledningen är väl medveten om hur USA/Nato under senare år, utifrån en egen i vackra ord klädd agenda, intervenerat militärt i Rysslands allierade Serbien och sedan i Afghanistan, Irak och Libyen för att åstadkomma just regimförändringar. Sönderslagna samhällen, död, förtvivlan och flykt. USA/Nato har här inte agerat som en försvarsallians, något hot har inte funnits, utan som en krigsallians för sin egen politiska världsordning.
Det tycks ju som att Putin släppte de ursprungliga förhandlingskraven på att tidigare Nato-medlemmar i öst skulle lämna alliansen och begränsade sig till krav riktade till Ukraina, men även här bara bemötts med ett “nej”. Man kan undra om ukrainarna sluppit ryska bomber och artilleri om USA/Nato accepterat att göra halt österut och om Krim, erkänts i union med Ryssland i stället för med Ukraina (vilket också motsvarar Krimbefolkningens önskemål) och att Donbass getts den relativa autonomi som stipulerats i Minsk II-avtalet. Realpolitiskt för ukrainarna hade det nog haft begränsad betydelse, men det hade uttryckt en viss respekt för Rysslands uttryckta säkerhetsintressen. Knappast rättvist, men pragmatism mer än rättvisa har alltid genomsyrat internationell politik.
Nu ropar alla på upprustning och Nato-medlemskap. Liberala debattörer menar att kriget inte skulle ha ägt rum om Ukraina varit medlem i Nato. Det är troligt. Men det är också troligt att det inte skulle ha ägt rum om Nato lagts ner samtidigt som Warszwapakten eller om USA/Nato åtminstone hållit sitt löfte att inte expandera österut.
En annan fråga som media nogsamt undviker är på vilket sätt Nato i sitt agerande, i ett globalt perspektiv, har bidragit till en fredligare och bättre värld. Kanske undviker man frågan i brist på exempel. Följdfrågan blir då varför Nato överhuvudtaget existerar. Richard Sakwa brittisk professor i Rysslandsstudier svarar:
– Nato existerar för att hantera de risker som genereras av dess egen existens.
Tänkvärt inte minst i Ukraina-krigets perspektiv.
Avslutningsvis: Nu haglar ekonomiska, handels- och idrottsliga sanktioner mot Ryssland då man bryter mot internationell lag. Men få har, som sportjournalisten (!) Olof Lundh, uppmärksammat att USA aldrig utsatts för sanktioner. Detta trots en meritlista på brott mot internationell lag av helt annan omfattning, men då utanför det vita väst. Västvärldens moraliska indignation är hycklande. Internationell lag tycks gälla för andra, inte för USA/Nato. Kanske också därför som flera länder utanför USA/Nato-kretsen distanserar sig och ligger lågt i sitt ställningstagande kring kriget.
Pär Salander
professor emeritus i socialt arbete och politisk debattör
