eFOLKETs redaktion fortsätter med denna artikel den kritiska granskningen av utredningen av mordet 1986 på Sveriges statsminister och det socialdemokratiska partiets ordförande Olof Palme.
Några av tidigare publicerade artiklar i eFOLKETs om mordet på Olof Palme:
- Palme-utredningen: Mörkläggning från dag ett?
- eFOLKET kräver: Upp på bordet med alla fakta om CIA-skapelsen Stay Behind och mordet på Olof Palme
- Småländsk smed kan leda utredningen av mordet på Olof Palme framåt
- Spåren från Gamla stan och Sveavägen den 28 februari 1986
***
“Karl B (Karl-Gunnar Bäck, generalsekreterare i Civilförsvarsförbundet, vår anm.) berättade … att han kort tid efter mordet blivit kontaktad av en person (med anknytning till den brittiska underrättelsetjänsten, vår anm.) i England och som sade sig ha information om mordet på Olof Palme. Enligt personen skulle en konspiration bestående av svenska affärsmän, sydafrikansk säkerhetstjänst och någon vid (eller med någon sorts anknytning till, vår anm.) säkerhetspolisen (svenska Säpo, vår anm.) ligga bakom mordet.”
Granskningskommissionens betänkande, SOU 1999:88, sid. 459.
***
“Kodordet för mordet var ‘Hammer’. Svenska ‘security agents’ hade deltagit i operationen genom att kartlägga Olof Palmes rörelsemönster och vanor veckorna före mordet. Den avdelning som dessa säkerhetsagenter arbetat vid skulle haft en kvinna som chef.”
Granskningskommissionen om uppgifter från Riaan Stander (1996), tidigare anställd inom den sydafrikanska apartheidregimens säkerhetstjänst. Granskningskommissionens betänkande, SOU 1999-88, sid 463.
***
“Det slog mig då att dom här människorna som då nämndes i uppgifterna från utredningen om personer med walkie-talkies, det kan ha varit den här gruppen. Och det var ju då sannolikt, möjliga mördare. Möjliga Palme-mördare. Jag ringde inte, tog ingen kontakt med Holmér och Ebbe Carlsson, för jag visste ju att det var fullkomligt meningslöst. Dom hade redan bestämt sig om hur det skulle vara. Och skulle jag ha sagt det …uppgifterna, så hade dom självklart gjort vad dom kunnat för att förlöjliga det spåret ...”
Olof Frånstedt, 1967-78 operativ chef och ansvarig för kontraspionaget inom Säpo. Ur Anders Jallais intervju (‘Barbrogruppen – myt eller sanning’, 2011) med Frånstedt. Den så kallade Barbrogruppen var en av en Barbro Sagnell ledd Stay-Behind-grupp, som Frånstedt på 70-talet utfört säkerhetskontroll på. Detta i samförstånd med det svenska Stay-Behind-organisationens högsta operativa ledning.
***
Några dagar efter mordet på Olof Palme tillfrågades den svenske diplomaten Sverker Åström om han kunde bistå utredningen med analyser kring tänkbara politiska motiv, på internationell nivå.
Frågan framfördes av Ebbe Carlsson. Denne ingick i realiteten redan från mordutredningens dag ett i dess högsta ledning. Utredningen styrdes med järnhand, och inriktningen avgjordes av duon Hans Holmér och Ebbe Carlsson.
Det kan ha funnits flera skäl för Holmér och Ebbe Carlsson att knyta Åström till utredningen. Men en sak är odiskutabel: Den senares analyser fick ingen som helst betydelse för utredningens inriktning!
Sverker Åström framförde uppfattningen att starka motiv fanns hos den sydafrikanska apartheidregimen och hos “antikommunistiska extremister i och kring USA”.
Det är väl mycket möjligt att diplomaten Åström inom gruppen “antikommunistiska extremister i och kring USA” kan ha inkluderat Reagan-administrationen och USA:s våldsbenägna underrättelsetjänst CIA.
Vid tidpunkten för mordet var USA:s regering, utan kongressens vetskap, involverad i ett intensivt samarbete med den sydafrikanska apartheidregimen i det gemensamma projektet att bekriga MPLA-regeringen i Angola. Liksom i den uppseglande så kallade Iran-Contras-operationen, som involverade olja till Sydafrika, vapen till Iran och pengar till den av USA uppbackade terroristarmén i Nicaragua.
Sverker Åström skrev flera promemorior, två av dem en dryg vecka efter mordet (10 och 12 mars).
Citat ur Granskningskommissionens betänkande (SOU 199:88, sid. 229 ff)
“I UD-materialet finns ytterligare en promemoria av Sverker Åström, den är från den 12 mars och har följande innehåll:
1. En del tyder väl på att mordet förövats av hyrd mördare eller mördarliga. Om detta är riktigt, minskar sannolikheten att de skyldiga är att söka bland kända terroristorganisationer av typen PKK, extrema palestinier eller kroater, RAF etc. Sådana förövar väl dåden själva. Vem kan då ha tillräckligt starka motiv, respektive förfoga över tillräckliga penningresurser (rimligen miljonbelopp) för att engagera en mördare?
Jag bortser här från möjligheten av svenskbaserad uppdragsgivare.
2. Den som anlitat en professionell mördare måste rimligen vara en person eller grupp eller organisation eller stat som ansåg Palmes försvinnande som en angelägenhet av vital betydelse (men som absolut inte ville ge sig tillkänna). Vederbörande måste ha funnit, att Palmes fortsatta verksamhet, själva hans existens, var ett enormt hot mot den sak man företräder.
Motivet måste alltså vara utomordentligt starkt, så starkt att man även var beredd att ta en viss låt vara begränsad risk för upptäckt.
Var kan man hitta motiv av sådan intensitet? Två möjligheter skulle kunna vara tänkbara; Sydafrika och antikommunistiska extremister i och kring USA.
A. Palmes engagemang mot apartheid-politiken var ingenting nytt. Det går tillbaka till 1950-talet. Men läget är nu farligare för regimen än någonsin. Det inre våldet trappas upp och risken för större oroligheter växer. Palmes aktiva insats för att ge stöd och legitimitet åt ANC, beskriven som terroristorganisation, sågs säkert av Pretoria som ett betydande hot.
Vidare är ju en politisk opinionsbildning igång i västländerna som kan leda till beslut om mera verksamma sanktioner. Sverige, och Palme personligen, spelade här en given roll.B. I och kring USA kan det möjligen finnas grupper som ansåg att Palmes engagemang i Centralamerika allvarligt försvårade deras verksamhet att kullkasta sandinistregimen, slå ned rebellerna i San Salvador, bereda Cuba svårigheter etc. Det är ju ett faktum att medan debatten i i kongressen pågår om ökad ekonomisk och militär hjälp till “contras”, tydligen mycket stora penningbelopp samlas in i USA på privat väg för att användas av “contras”.
De kretsar som avses kan vara av två slag; antikommunistiska amerikaner med anknytning till FDN (den rörelse som försöker störta regeringen i Nicaragua) eller FDN självt, dvs. i USA exilerade nicaraguaner eller cubaner. De är dock att märka att dessa två grupper normalt inte betraktas som besittande den sofistikerade analytiska förmåga som rimligen borde ligga bakom ett beslut att undanröja Palme.
3. Både när de gäller Sydafrika och “amerikanska” extremistgrupper gäller att finansieringen inte skulle vara något problem. Inte heller saknar de kännedom om lämpliga metoder och organisationer som kan utnyttjas. Man kan utgå från att vederbörande i båda fallen har egen erfarenhet av “covert” och “clandestine” verksamhet.
I båda fallen skulle vederbörande ha ett intresse uteslutande av själva resultatet men vilja undvika att blir utpekade. Anonymiteten är alltså självklar.
4. Ovanstående skall tas för vad det är, alltså några spekulationer med utgångspunkt i antagandet att det rör sig om lejd mördare och att intressenten är att söka utomlands.
***
Granskningskommisionen fortsätter (sid. 230 f):
“Utöver det som nu återgetts har Sverker Åströms arbete efterlämnat redovisningar av samtal med utländska diplomater, bl.a. rörande PKK, och slutligen en promemoria från mars 1987, där en amerikansk tidningsartikel kommenteras. (13)
(13: En artikel författad av Richard Reeves, publicerad i New York Times Magazine den 1 mars 1987)
Det finns också en promemoria med vissa funderingar kring PKK, daterad den 9 februari 1987. Inför Juristkommissionen nämnde Sverker Åström att han tittat särskilt på vissa motivbilder. En av dem var Sydafrika, där Sverker Åström tog kontakt med en Sydafrika-expert, som inbjöds till Stockholm för samtal i frågan. I UD-materialet finns en promemoria, daterad den 10 mars 1986, där dessa samtal redovisas. Sagesmannens inställning framgår av följande citat ur promemorian:”
Han utvecklade utförligt att Palmes person och Sveriges politik av den sydafrikanska regimen sedan länge måste ha uppfattats som “an enormous threat”. Palme påverkade andra västländer i riktning mot hårdare tag mot Sydafrika. Gång på gång “skammade” han dem att göra gester som de egentligen inte ville göra. Att en grupp av “eminent persons” från samväldet sänts till området och att en grupp EEC-ministrar tidigare rest dit var säkert ett resultat av en opinionsbildning i hög grad ledd av Palme. Hans uppträdande på socialistinternationalen i Arusha och nu senast hans behandling av Oliver Tambo på “folkriksdagen” i Stockholm måste ha varit utomordentligt irriterande och besvärande för Pretoria. Palme gav ANC en slags legitimitet. Allt detta är särskilt betydelsefullt i ett läge som för regimen blir alltmer kritiskt, rent av katastrofalt, både inom landet och i utlandets reaktioner. Sydafrika har ofta genom olika civila och militära organ begått våldsdåd utanför gränserna. Detta gäller främst grannländerna men även europeiska länder. De bombade ANC:s högkvarter i London för några år sedan och de har gång på gång begått andra våldshandlingar mot ANC:s vänner. Ett känt exempel på deras arbetsmetoder är operationen att diskreditera den engelske politikern Jeremy Thorpe som var ledande i anti-apartheidrörelsen, genom att offentligt brännmärka honom som homosexuell. Man kan sammanfatta (sagesmannens, vår anm.) framställning som så – att Sydafrika haft utomordentligt starka skäl att undanröja just Palme;
– att Sydafrika har alla resurser, jämte erforderlig hänsynslöshet, för att göra det;
– att Sydafrika har allt att vinna på att inte yppa sig;
– att vi inte har någon hjälp att vänta från underrättelseorganisationer i länder som England och USA, vilka nära samarbetar med både “Boss” och “Special Branch”. Om någon sydafrikansk grupp är skyldig kan den rentav anse att den gjort “a service to the West”.
Granskningskommissionen fortsätter (231 f):
“Sagesmannen hade avslutningsvis framhållit att han var intensivt engagerad i den sydafrikanska frågan och därför partisk, varvid det fanns en risk att han kunde tänkas överdriva den sydafrikanska aspekten. 14
Sverker Åström har vidare berättat att han i mars 1986 rent privat var i Damaskus hos sin gode vän ambassadören Göran Berg. I 14
I PU-materialet finns ett uppslag, där det framgår att Sverker Åström den 11 mars 1986 sammanträffade med samme sagesman. Med vid detta tillfälle var också en utredningsman från stockholmspolisens våldsrotel. Sagesmannen lämnade då ytterligare och mer konkret inriktade uppgifter, se kapitel 5, Sydafrikaavsnittet.”
***
Bandet med uppgifter från MI6-källa försvann – på Säpo!
Om Karl-Gunnar Bäcks tips, med ursprung den brittiska underrättelsetjänsten, gäller att det, efter att ha lämnats in till SÄPO i Uppsala, försvann. Det var en av Bäck mycket betrodd tjänsteman, en informationssekreterare, på Civilförsvarsförbundet, som lämnade in en av Bäck gjord bandinspelning till SÄPO. Detta skedde kort tid efter mordet.
Någon gång under sommaren förhörde sig Bäck med informationssekreteraren om denne fått någon form av reaktion. Så var inte fallet. Informationssekreteraren sa att han skulle höra med sin kontakt på SÄPO, och redan nästa dag återkom han. Beskedet var att tipset kontrollerats och att det inte fanns några belägg för att det hade någon substans.
Åtta år senare blev Bäcks tips offentligt känt. Det visade sig då att Palme-utredningen inte kände till det. SÄPO hade inte lämnat det till mordutredningen.
I nästa steg visade det sig att den inlämnade kassetten inte fanns på SÄPO heller. Den hade dessutom aldrig någonsin registrerats där som inlämnad och mottagen.
Som möjliga förklaringar förelåg främst följande tre alternativ:
* Bandet med Bäcks inspelade tips hade slarvats bort på SÄPO.
* Bandet med tips rörande en man med anknytning till SÄPO, ett sydafrikanskt mordkommando och svenska affärsmän, med avsikt hade smusslats undan på SÄPO.
* Bandet hade aldrig lämnats in.
Bäck har senare betonat att för honom var det aldrig aktuellt att ens överväga det tredje alternativet. Han hade ett mycket stort förtroende för informationssekreteraren. Om denne inte lämnat in banden skulle det ju dessutom betyda att han också ljugit rakt upp och ner när han rapporterade att han kollat med SÄPO, och fått beskedet att tipset var avfört.
Karl-Gunnar Bäck har berättat att när Palme-utredarna hörde honom (informationssekreteraren var då avliden) fick han efter sådär två timmar frågan om han var 100 procent säker på att informationssekreteraren verkligen lämnat in bandkassetten till SÄPO. Trött efter intensivt samtalande svarade Bäck mekaniskt något i stil med att “100 procent säker kan man i de flesta sammanhang inte vara”.
I Palmeutredarnas protokoll blev resultatet av Bäcks något filosofiska svar:
– När jag nu tänker tillbaka på ärendet har jag funderat på om (informationssekreteraren) lämnat in bandet för avlyssning och återfått det av kollegan på säkerhetspolisen Uppsala med uppgift att historien redan var känd eller utan intresse. I så fall kanske ärendet aldrig registrerades.
Palme-utredarna påstår alltså att Bäck fört fram ett fjärde alternativ till förklaring. Men det förnekar Karl-Gunnar Bäck bestämt. Protokollsanteckningen är en förvanskning.
Granskningskommissionen (SOU 1999:88) under ordförandeskap av landshövdingen och socialdemokraten Lars-Erik Eriksson brydde sig aldrig om att tala med Bäck, utan valde att anföra i sitt betänkande det som Palme-utredningen grundlöst och försåtligt påstår att Bäck spontant framfört som “möjlig förklaring”.
Vid tidpunkten då kassetten inlämnades var Walter Kegö sektionschef vid SÄPO i Uppsala. Kegö var en av två SÄPO-poliser som i hemlighet aktivt arbetade tillsammans med Hans Holmér och Ebbe Carlsson även efter det att Hans Holmér tvingats avgå. 1994 påstod Walter Kegö att han var frånvarande på grund av att han deltog i en kommissariekurs vid tiden närmast efter mordet; alltså när bandkassetten skulle ha tagits emot.
Det går inte att utesluta möjligheten att bandkassetten “begravdes” av SÄPO och att Palmeutredarna av det ena eller andra skälet valde att bistå kollegorna på SÄPO genom att förvanska det Karl-Gunnar Bäck sagt under förhöret 1994.
***
Apartheid-regimen rämnade; och tystnadskulturen likaså
Vad gäller tipset från den sydafrikanske säkerhetstjänsten Riaan Stander måste man för det första värdera det utifrån att Stander inte har varit den ende från det hållet som hävdat att sydafrikansk inblandning förekom vid mordet på Olof Palme. Detta har också hävdats av:
* Dirk Coetzee, tidigare chef för säkerhetstjänstens hemliga polis. Avliden 2013
* Eugene de Kock, som efter apartheidregimens fall dömdes till 212 års fängelse för brott mot mänskligheten. Antalet åtalspunkter var 89.
* Peter Castleton, som för den sydafrikanska säkerhetstjänsten bland annat var aktiv i London tillsammans med den svenske högerextremisten och Palme-hataren Bertil Wedin. Castleton avled i Sydafrika i februari 1997, dagen innan han skulle vittna i Sannings-kommissionen. Han blev överkörd av en lastbil som han var i färd med att utföra reparationer på.
Castleton var övertygad om att Bertil Wedin på något sätt också var knuten till den svenska underrättelsetjänsten.
* Nigel Barnett (alias Henry Bacon, Nicho Esslin) som av inte så få håll som mest trolig gärningsman bakom bakom skotten på Sveavägen 28 februari 1986. Nekar till att ha haft med mordet att göra, men har i förhör sagt att han definitivt tror att den sydafrikanska säkerhetstjänsten deltog i avrättningen på den svenske statsministern. Barnett förstår och talar svenska. Han har släkt i Sverige och har några gånger vistats i Stockholmstrakten. Barnett har hållits för att vara en mycket effektiv och brutal yrkesmördare.
* Den anonyme sydafrikanske tipsaren som genom Svenska Dagbladet berättade om det trehövdade mordkommandot.
Alla utom Barnett har pekat ut Craig Williamson som organisatör. Vad gäller frågan om skyttens identitet går meningarna isär. Anthony White och Bertil Wedin har förts fram av de sydafrikanska agenterna. Båda nekar energiskt. Det gör också Craig Williamson inför påståendena om att det var han som organiserade mordkommandots aktion.
Den mycket enkla fråga man måste ställa sig är förstås:
Om Sydafrika inget hade med Palme-mordet att göra, varför började flera av apartheidregimens säkerhetsagenter och yrkesmördare tala om sydafrikansk medverkan?!
Det mest sannolika bör förstås vara att Sydafrika på något sätt var involverat i mordet.
Samtidigt är det uppenbart att inslag av desinformation kan förekomma. Några kan ju vara för att rädda sitt eget skinn. Dessutom är det ju ett effektivt sätt om man vill döda ett spår att framföra halvsanningar. När felaktigheter uppdagas kan det resultera i att hela spåret misskrediteras. Vilket ju kan vara en avsikt för några.
Det finns ingen anledning att se just Riaan Stander som ett absolut sanningsvittne. Men hans uppgift om mordaktionens kodnamn (“Hammer”) liksom hans påstående att en svensk underrättelsegrupp under ledning av en kvinna deltog, är värda uppmärksamhet. Inte minst därför att enligt flera källor en sådan grupp, bestående av fanatiska anti-socialister och Palme-hatare faktisk befann sig runt Sveavägen under mordkvällen. Det fanns i Stockholm två hemliga Stay-Behind-grupper. En av dem leddes av en kvinna, Barbro Sagnell. Ett vittne med anknytning till IB och Stay Behind påstår att han under mordkvällen stött på två spanare från Sagnells grupp.
Castletons antagande att svenske löjtnanten Bertil Wedin var knuten till den svenska underrättelsetjänsten, förefaller mer än rimligt. Hans CV passar Stay Behind som handen i handsken: Officer, högerextremist, kontakter i USA och Storbritannien, FN-tjänstgöring i Kongo, anställning som någon sorts journalist inom Wallenberg-imperiet. Han hade ett stort vapenintresse och var uppenbart förtjust i “sekreta göromål”.
Bertil Wedin har förekommit i tips till mordutredarna sedan utredningens inledning. Något förhör med honom har inte förekommit. Om nu inte så skett helt nyligen och helt utan mediernas vetskap.
***
SÄPO-mannen som anade att mördarna fanns inom kretsar han kände väl
Vad gäller SÄPO-mannen Olof Frånstedt – som aldrig blev en “tipsare” därför att han ansåg det vara meningslöst att berätta för mordutredningen om sina starka misstankar – utgår han från sina kunskaper om motiv och kapacitet.
Han hade god kunskap om Stay-Behind-gruppernas intensiva Palme-hat och kapacitet organisatoriskt och tekniskt.
Som framgår av Anders Jallais intervju var Frånstedt också väl förtrogen med Stay Behind’s struktur på nationell nivå. Han hade själv haft kontakt med Skandia-direktören Alvar Lindencrona – Stay Behind’s operativa chef på högsta nationell nivå fram till 1978, då han ersattes av förre SAF direktören Curt Steffan Giesecke.
Stay Behind’s ledning inkluderade förutom näringslivstoppar militära ledare, underrättelsetjänsternas chefer och regeringsmedlemmar. Ledande socialdemokrater som sedan 50-talet var engagerade inom den extremt hemliga organisationen var till exempel Sven Aspling, Sven Anderson, Eije Mossberg (även VD i SCA och Svenska Cellulosaföreningen, medlem Krigsvetenskapsakademien och utredare av psykförsvaret) och Rune Johansson. Även LO:s starkt USA-orienterade ordförande Arne Geijer, tillsammans med SAF:s Bertil Kugelberg, deltog aktivt.
Generalen Stig Synnergren, överbefälhavare 1970-1978 och ordförande i Svenska Turistföreningen 1976-1987, spelade en viktig roll. Inom Svenska Turistföreningen fanns en central täckorganisation för Stay Behind inbakad. (Om STF, Stay Behind och Stig Synnergren: Se sidorna 223 och 224 i Gunnar Walls Konspiration Olof Palme.) Synnergren beskrevs allmänt som “socialdemokrat”.
Frånstedt misstänkte att en Stay-Behind-grupp var delaktig i avrättningen av Palme. Kan det ha varit så att han också misstänkte att denna grupps aktivitet var sanktionerad av delar av ledningen på nationell nivå? Och kan det ha varit så att han inte höll det för otroligt att Hans Holmér och Ebbe Carlsson var involverade i Stay Behind?
Ett alternativ var att en fanatisk Stay-Behind-grupp agerat självsvåldigt, som ett slags “fribytare”.
Ett andra att delar av den nationella ledningen var involverad.
Ett tredje att ett beslut om avrättningen fattats inom NATO-strukturen, organisationens hemliga högsta nivå.
Olof Palmes inriktning på nedrustning, en kärnvapenfri zon i Norden och en korridor rensad på kärnvapen genom Europa väckte ursinne och avsky inom Nato och i Vita Huset. Liksom Palmes stöd till befrielsekampen i södra Afrika och de folkliga vänsterrörelserna i Centralamerika. Hans tal om gemensam säkerhet och dialog med företrädare för Sovjetunionen ledde till att högern och Västs kalla-krigare placerade honom i det sovjetiska blocket.
Olof Frånstedt delade den Palme-fientliga högerns mening om den svenske statsministerns “opålitlighet”. Samma mening hade redan i slutet på 60-talet framförts av den tidigare SÄPO-chefen P.G. Vinge. Dennes ventilerande av denna påstådda “opålitlighet” tillsammans med västliga underrättelsetjänsters representanter kostade honom jobbet.
Olof Frånstedt ansåg att Palme förde en “egen” utrikespolitik, som var skadlig eftersom den fjärmade Sverige från USA och Väst. Och det var just Palme, och inte den socialdemokratiska regeringen, som enligt Frånstedt, var problemet. Ett synsätt han delade med Reagan-administration i USA, desinformations- och propaganda-verktyget EAP och de i Sverige “revolterande marinofficerarna”.
Ja, Frånstedt gick faktiskt så långt att han tycks han ansett att Palme var en regelrätt inflytelseagent för den sovjetiska säkerhetstjänsten KGB! Uppgifterna hade Frånstedt från James Jesus Angleton, chef för CIA:s kontraspionage 1954-1975, och den så kallade underrättelseanalytikern Peter McKay vid brittiska MI6.
Frånstedt förefaller ha lagt vikt vid dessa påståenden om Palme, emanerande ur en politiskt reaktionär miljö och framförd av företrädare organisationer med en konsekvent antisocialistisk dagordning och med desinformation som en paradgren. Palme betraktades på grund av sin kritik mot USA:s aggressiva politik runt om i världen, och på grund av sina ställningstaganden för tredje världens anti-koloniala rörelser, av CIA och MI6 med fientlighet. Naturligtvis stegrades aversionen när Palme under 80-talet allt tydligare strävade efter en reell neutralitetspolitik för Sveriges del och satte Norden som en kärnvapenfri zon på dagordningen. Han kom av det militärindustriella komplexet och kalla-krigarna inom säkerhetstjänsterna att betraktas som ett hot mot NATO. Och han stämplades därför som “Moskvas verktyg och inflytelseagent”.
Att Säpo-mannen Frånstedt genom sin tjänstvillighet gentemot CIA och sin beredvillighet att ta till sig CIA:s och MI6 desinformation och i lönndom föra den som kungsord vidare inom säkerhetstjänsterna hemliga korridorer och arkiv själv var den som förrädiskt gick en stormakts ärende – det föll honom aldrig in.
Frånstedt säger sig också vara “övertygad” om att “informationen” om Palmes påstådda samspel med ryssarna även fanns hos den militära underrättelsetjänsten, SSI, IB och Stay Behind.
Olof Frånstedt säger i Jallais intervju att arkiveringen av “landsförräderi-uppgifter” blev problematisk. Detta på grund av att det på SÄPO enligt Frånstedt fanns en “svår förrädare”.
Han namnger “förrädaren”: Melker Berntler. Denne var känd som “socialdemokraten på SÄPO”. Han har offentligt vittnat om utbrett och intensivt Palme-hat på SÄPO.
Enligt Frånstedt bestod Berntlers “förrädiska” gärning i att han “gick upp till Palme”. Med andra ord ansåg Frånstedt att det var förräderi att meddela landets statsminister att CIA och MI6 inför svenska SÄPO planterat rykten om att han var en sovjetisk agent.
Det är intressant att notera att Frånstedts värdering av Melker Berntler delades av “socialdemokraten” Hans Holmér. I sin bok Olof Palme är skjuten (sid 96 f) utgjuter han mångordigt sitt förakt:
När jag var chef för säkerhetspolisen på 70-talet var Melker Berntler kriminalkommissarie där. Han spelade redan då den självpåtagna rollen som socialdemokratins samvete nr 1. Han såg högerspöken i vartenda rum på säkerhetsavdelningen och rantade i kanslihuset och förtalade sina jobbarkompisar, oblygt och med ett ständigt leende på läpparna. Justitieministern Lennart Geijer brukade springa långa omvägar när han hörde att Berntler nalkades. Pressen har alltid älskat en så’n som Melker Berntler. Det är ett drömläge för en journalist att få tala med en kommissarie på SÄPO som pratar som ett vattenfall och är kritisk mot tingens ordning. Jag blev inte heller förvånad när jag hörde att den numera pensionerade Melker Berntler visste berätta att några av hans forna arbetskamrater hade önskat livet ur Olof Palme. Efter en tid stod det klart för honom att vi inte hade svalt hans historia och han for då ut i Aftonbladet i argsint kritik mot spaningsledningen. Hans beteende var för oss som känner honom väntat.
Olof Frånstedt visste mycket väl hur Palme uppfattades inom den politiska högern, det så kallade näringslivet och inom breda grupper inom militärapparaten och underrättelsetjänsterna. Och att det inom Stay Behind och till exempel hemvärnet i Stockholm handlade om ett glödande hat.
Men han tycks ha menat att avrättningen av Palme var att gå för långt. Dock: Han var inte beredd att aktivt verka för att det han själv kallade “det naturliga huvudspåret” skulle utredas. Han antog att en mörkläggning pågick, och att han skulle ha blivit “förlöjligad” av Hans Holmér och Ebbe Carlsson om han presenterat sina, enligt honom själv höst relevanta, misstankar för mordutredningen.
Kanske var det så att han anade att till och med betydligt värre saker än ett “förlöjligande” skulle kunna bli följden.
Redaktionen
eFOLKET
Några av tidigare publicerade artiklar i eFOLKETs om mordet på Olof Palme:
- Palme-utredningen: Mörkläggning från dag ett?
- eFOLKET kräver: Upp på bordet med alla fakta om CIA-skapelsen Stay Behind och mordet på Olof Palme
- Småländsk smed kan leda utredningen av mordet på Olof Palme framåt
- Spåren från Gamla stan och Sveavägen den 28 februari 1986
