1 mars 1986. Korsningen Sveavägen-Tunnelgatan. Redan i gryningen fanns blommorna där. Under dagen skulle ett berg av rosor ta form – på platsen där Olof Palme några timmar tidigare slungats till marken av en lönnmördares revolverskott.

Palme-utredningen – Spåren från Gamla stan och Sveavägen den 28 februari 1986

Mordet den 28 februari 1986 på Sveriges statsminister och det socialdemokratiska partiets ordförande Olof Palme var ett attentat mot demokratin och den svenska arbetarrörelsen. Det skapade djup sorg bland miljoner och åter miljoner människor i Sverige och världen över.

Till sorgen över illgärningen har under åren som förflutit adderats en sorg över det som följde efter mordet. Det skandalösa sätt som mordutredningen under många år sköttes på har väckt frustration och bland många svenskar en djup känsla av skam över vårt rättsväsendes tillstånd.

eFOLKETs ledarredaktion hyser den enligt vår mening välgrundade övertygelsen att utredningens irrande inte i första hand kan förklaras som utslag av inkompetens. Den korrekta beskrivningen måste bli: Mörkläggning!

Den sida av mörkläggningen som står i fokus i denna artikel är hanteringen av vittnesmål som pekar mot att Olof Palme var utsatt för bevakning under mordkvällen och dagarna närmast före.

Idag handhas Palme-utredningen av en förundersökningsledare och utredande poliser som så vitt eFOLKET kan bedöma drivs av en en uppriktig strävan att blottlägga sanningen bakom mordet. Utredningsgruppen är emellertid, med hänsyn till uppgiften, hopplöst underbemannad – en åklagare, fyra poliser och en administratör. Enligt uppgift tillåts utredarna inte heller arbeta heltid med mordutredningen!

Ett rimligt krav är att utredningsgruppen nu omedelbart åtminstone tredubblas!

Dessutom skulle det ha varit önskvärt om förundersökning inleddes mot dem som på något sätt var ansvariga för försöken att – mot bättre vetande – få oskyldiga fällda för mordet på Olof Palme; med det bakomliggande politiskt grundade syftet att leda bort uppmärksamheten från spår som pekade mot mordets verkliga förövare. En sådan förundersökning skulle rimligtvis utgått från misstanke om dels förberedelse till justitiemord, och dels skyddande av brottsling.

Men flera av dem som en sådan förundersökning skulle riktas mot är idag inte i livet. Och för dem som är i livet har preskriptionstiden löpt ut (15 år för brott som kan ge över åtta års fängelse, men mindre än livstid).

Som ett alternativ bör därför en särskild granskningskommission tillsättas. Denna skulle ha som uppgift att granska mordutredningen utifrån ambitionen att fastställa om och i vilken utsträckning förberedelse till justitiemord och skyddande av brottsling förekommit.

***

Formen för denna ledarartikel kan förefalla en aning okonventionell. Vi håller med, men eFOLKETs ledarredaktion har i detta fall – liksom vad gäller tidigare ledarartiklar om mordet på Olof Palme – kommit fram till att denna form med hänsyn till ämnet är den mest lämpliga.

eFOLKETs ledarredaktion, 20190622

***

Tillbaks till Sveavägen och mordplatsen

Sedan några år har devisen “Tillbaks till Sveavägen och mordplatsen” skjutits fram av dem som utreder mordet på Olof Palme. Det är vår övertygelse att en inriktning i enlighet med den devisen är lovvärd. Särskilt om undersökningar av vad som skedde på mordplatsen och i dess närhet, liksom i området kring paret Palmes bostad, görs så att fakta som kan kopplas till motiv inte negligeras.

Nedan kommer vi att i komprimerad form redogöra för observationer som pekar på att Palme var övervakad under mordkvällen. Vår ambition är också att uppmärksamma hur fakta förhåller sig till antagandet att två “institutioner”, kända för stark fientlighet gentemot Palme, tillsammans kan ha varit delaktiga i avrättningen av Sveriges statsminister. Vi avser den sydafrikanska apartheidregimen och den svenska delen av det ursprungligen av CIA tillskapade underjordiska nätverket Stay-Behind. 1986 leddes Stay Behind på internationell nivå av ett hemligt Nato-utskott. Den svenska delen hade särskilt väl utbyggt samarbete med Storbritanniens MI6.

***

I Granskningskommissionens betänkande (SOU 1999:88) uppges att det till mordutredningen den första månaden inkom “ett drygt 50-tal tips, där det talas om walkie-talkie eller kommunikationsradio”. Fram till årsskiftet ytterligare ett 30-tal. Under 1987 inkom knappt 30 till, och under 1988 ytterligare cirka 15. (1986 förekom ännu inte bärbara mobiltelefoner.)

Dessa tips behandlades med stort ointresse, både under den tid då Hans Holmér ledde spaningarna (det vill säga under utredningens första år) och under den tid då trojkan bestående av åklagarna Jörgen Almblad och Anders Helin och spaningsledaren Hans Ölvebro höll i rodret.

För Hans Holmér var observationerna ointressanta därför att de inte underbyggde hans politiskt ofarliga PKK-spår.

För Almblad, Helin och Ölvebro var observationerna ointressanta därför att de var oförenliga med projektet att finna en ensam gärningsman; som en politiskt ofarlig “lösning”.

Hans Holmér avfärdade walkie-talkie-observationerna genom att i vissa fall ifrågasätta uppgiftslämnarnas trovärdighet och att i resten av fallen ignorera dem.

“Trojkan” å sin sida hade som huvudargument att det handlade om en flodvåg av tips utan verklighetsförankring. Denna flodvåg hade enligt dem uppstått genom att utredningen under Holmérs tid skulle ha gått ut till allmänheten med en uppmaning att höra av sig om walkie-talkie-observationer.

Till journalisten Lars Borgnäs anförtrodde Anders Helin i en intervju 1992 att “om vi gick ut till allmänheten och bad att få kontakt med personer som skulle ha sett två rödklädda män med grönmålade spinnrockar på axeln så skulle fem, sex höra av sig som säger att det var det de hade sett. Det är verkligheten”.

Hans Ölvebro har uttryckt sig på liknande sätt, och raljerat om möjligheten att få in hundratals tips om “män på Sveavägen med innebandyklubbor”.

Den slutsats som Almblad, Helin och Ölvebro drog var extrem och synnerligen märklig. Den gick i praktiken ut på att eftersom tipsen var så många var alla ointressanta!

Det är ju rimligt att tänka sig att efter det att en till allmänheten riktad efterlysning om walkie-talkie-observationer gått ut, tips strömmar in om sådana.

Dessa tips skulle kunna indelas i följande kategorier:

1) Tips som skulle ha kommit in även om en efterlysning inte hade gått ut.

2) Tips som kommer in på grund av efterlysningen, och som är produkten av uppgiftslämnarnas livliga fantasi eller mytomaniska läggning.

3) Tips som lämnas in av personer som, på grund av att efterlysningen gjorts, insett att en observation de gjort kanske skulle kunna vara viktig.

“Trojkan” valde att i praktiken behandla alla inkomna tips som om de kunde föras till kategori två, eller att de kunde “förklaras” som relaterade till aktiviteter som inte hade med mordet att göra.. Bakom detta märkliga val fanns premissen att walkie-talkie-observationer inte kunde ha med mordet att göra, av den enkla anledningen att gärningsmannen var ensam. Så såg deras säregna logik ut.

I det fall walkie-talkies förekommit i centrala Stockholm under mordkvällen så måste det alltså, enligt Almblad, Helin och Ölvebro, ha handlat om vakter eller poliser som varit ute i helt andra ärenden. Försök gjordes att förklara några observationer på detta sätt. Men dessa förklaringar visade sig, efter det att sanningssökande journalister granskat dem, inte hålla.

Så Ölvebro och åklagarna lutade sig främst mot att det måste ha handlat om fantasier. Ungefär som om man fått in uppgifter om att flera vattenpolospelare under en match setts använda walkie-talkie.

Dock tycks man inom mordutredningen haft ett extra spelkort i rockärmen. Vilket bland annat framgår av journalisten Gunnar Walls intervju med Ulf Dahlsten, tidigare statssekreterare åt Olof Palme. Dahlsten påstår att det fanns en grupp spanare med walkie-talkie runt Sveavägen under mordkvällen. Vad det var för slags grupp har Dahlsten inte riktigt klart för sig. Det påstår han i alla fall (GWkop 206 ff). Men gruppen är en enligt Dahlsten ointressant, därför att deras verksamhet hade inget med Palme att göra. Påstår Dahlsten. Vilket han kanske också uppriktigt trodde och tror.

Andra, bland annat en man med anknytning till IB och Stay Behind vid namn Donald Forsberg, påstår att han vet att en grupp med anknytning till den hemliga underrättelseorganisationen (Stay Behind) var ute under mordkvällen. Han träffade nämligen några av dem (GWkop 204 ff).

Men dessa walkie-talkie-försedda spanare från den av Palmehat genomdränkta hemliga underrättelseorganisationen har aldrig officiellt åberopats som möjlig förklaring till walkie-talkie-observationerna. Varför?

***

Nedan följer en redovisning av ett urval walkie-talkieobservationer i närheten av Olof och Lisbet Palmes bostad och i området runt mordplatsen, biografen Grand och Sveavägen.

Dessutom är även några observationer som inte handlar om walkie-talkies medtagna. Sådana som direkt eller indirekt kan ha samband med walkie-talkie-observationer.

I inget fall har dessa observationer fått en förklaring som pekar i riktning mot att de alls inte kan ha haft med mordet att göra. Och ingen “walkie-talkie-man” har givit sig tillkänna. Alla är fortfarande oidentifierade.

De källor som vi främst använt oss av är: Lars Borgnäs – En iskall vind drog genom Sverige (LB); Granskningskommissionens betänkande, SOU 1999:88 (Gkb); Anna Hage – 30 år av tystnad; mitt liv i skuggan av mordet på Olof Palme (AH); Hans Holmér – Olof Palme är skjuten (HH); Anders Jallai – Barbrogruppen – myt eller sanning (videointervju med Olof Frånstedt) – (AJbs); ; Viking Johansson (red.) – Mordnatten – vittnenas berättelser (VJ); Olle Minell m.fl. – Mordet på Olof Palme och polisspåret (OMmop); Kari & Pertti Poutiainen – Inuti labyrinten (KPP); Gunnar Wall – Konspiration Olof Palme (GWkop).

För ytterligare information om bakgrunden till eFOLKETs kritik av mordutredningen kan vi hänvisa till några av våra tidigare ledarartiklar om mordet på Olof Palme och mordutredningen:

* Palme-utredningen: Mörkläggning från dag ett?

* eFOLKET kräver: Upp på bordet med alla fakta om CIA-skapelsen Stay Behind och mordet på Olof Palme.

* Småländsk smed kan leda utredningen av mordet på Olof Palme framåt.

***

Några av observationerna rörande okända bevakande personer – med eller utan walkie-talkie – i anslutning till mordet på Olof Palme.

I Gamla stan, nära Olof och Lisbet Palmes bostad, Västerlånggatan 31.

Observationer gjorda dagarna innan mordet, den 28 februari 1986.

Observatör 1: Lisbet Palme. Som sett två bevakande män. Lisbet Palme återkommer flera gånger till denna observation. Männen skall ha uppehållit sig på Västerlånggatan, nära bostaden. LP säger att hon övervägde att kontakta SÄPO.
Hon nämner männen redan på mordnatten, i förhör hållet av kommissarie Åke Rimborn (LB 86 f). När LP hörs dagen efter säger hon till kriminalinspektör C.H. Sjöblom att hon “för 2-3 veckor sedan, en vardag vid 08.30-tiden, från bostaden lade märke till två män som stod på XXX och tycktes iakttaga porten till nr 31” (VJ 15).

Även i Hans Holmérs så kallade “anteckningar från samtal med Lisbet Palme” finns de två spanande männen med. Detta “samtal” med Lisbet Palme äger rum den 25 mars. Nu förlägger LP observationen tidsmässigt närmare morddagen. Hon säger, enligt Holmérs fragmentariska anteckningar, att det “kan ha varit i början av veckan” (VJ 19).

En fjärde gång nämner LP de två männen. Detta i ett förhör hållet av kriminalinspektörerna Lars Thonander och Gunnar Hierner, den 29 april. Hon hänvisar till tidigare förhör, men säger nu att den ene mannens jacka var “brun-vinröd”. Tidigare har hon sagt “vinröd”. Den andre mannen bar enligt LP en mörkblå jacka (VJ 22).

Observatör 2: Medarbetare till Olof Palme. Som vid tidpunkt strax innan morddagen iakttagit en bevakande man vid Västerlånggatan 28, mitt emot porten till Palmes bostad, Västerlånggatan 31 (LB 379).

Observatör 3: Riksdagsvaktmästaren Henry Nyberg. Som vid flera tillfällen under veckan före mordet vid flera tillfällen iakttagit två, ibland tre, bevakande män på Västerlånggatan, nära paret Palmes bostad. En var kraftig och rödlätt. De två andra mörkhåriga. En av dem lång. Alla var välklädda. Det språk de använde uppfattade Nyberg som påminnande om tyska (LB 380).

Västerlånggatan 31 i Gamla stan; huset där Olof och Lisbet Palmes bostad låg efter flytten från radhuset i Vällingby.

Observatör 4: En kvinna, “Mare”. Som den 26 februari, cirka 10.30, iakttog en man med walkie-talkie utanför Västerlånggatan 28, mitt emot paret Palmes bostad. Hon trodde mannen var butiksvakt. Hon uppfattade honom som “mellaneuropé”, och preciserar det till “tysk, österrikare eller liknande”. (Den österrikiska tyskan har tungspets-r, i likhet med den schweiziska tyskan, holländskan och afrikaans). Mare angav mannens hår som “halmgult” (LB 399; Gkb 249).

Observatör 5: En man, “Jarl”. Som någon gång under förmiddagen den 26 eller 27 februari iakttog en man med walkie-talkie norr om Palmes bostad. Jarl tyckte att mannen såg “farlig” ut. Han använde ett språk som enligt Jarl kan ha varit schweizertyska. Jarl säger i ett andra förhör att han gjorde ytterligare en iakttagelse 50 meter längre söderut. I en gränd stod en man som höll något mot örat (LB 399; Gkb 249 f).

Observatör 6: En kvinna, “Gitte W”. Som den 2 mars, mindre än två dygn efter mordet, tar kontakt med mordutredarna och berättar om iakttagelser hon gjort i ett konstgalleri med adress Västerlånggatan 28. Det vill säga mitt emot paret Palmes bostad på Västerlånggatan 31. Enligt hennes mening var personerna som drev galleriet “slipade”, men okunniga om konst. Trots att galleriet låg idealiskt ur spanings- och buggningssynpunkt blir hon först i maj 1988 (!) kallad till ett förhör. Hon berättar då att hon vid ett tillfälle i galleriet träffade tre “mellaneuropeiska män i 35–40-årsåldern”. De var ointresserade av att visa henne konsten, och det hon såg av den menar hon var “skräp” (GWkop 341 f).

Observatör 7: En kvinna, “Anna M”. Som tillsammans med en väninna besökt galleriet – Västerlånggatan 28 – och erfarit att innehavarna verkade ointresserade av att sälja, eller ens visa, konsten. Anna M tipsade utredningen redan den 4 mars, bara några dagar efter mordet. Det finns ytterligare uppgifter i utredningsmaterialet om att det var bara “kludd” på väggarna och “spring” på vinden, varifrån det fanns möjlighet till insyn i Palmes lägenhet mitt emot (GWkop 342).

***

Observationer gjorda i Gamla Stan mordkvällen den 28 februari 1986

Observatör 8: En man,“Leif”. Som iakttog en man med walkie-talkie klockan 19.00 – 19.30, i korsningen Västerlånggatan-Kåkbrinken, några steg in i gränden och cirka 50 meter söder om makarna Palmes bostad. Leif ingick i ett sällskap bestående av fem personer. De övriga har i förhör intygat att Leif omedelbart efter observationen kommenterade denna. Leif hade erfarenhet av hantering av walkie-talkies, och han är mycket säker på sin observation. Han säger att den man han observerade var ljushårig, kortklippt, mellan 20 och 30 år och cirka 180 lång (LB 400 f; GKB 250 f).

En kvinna (observatör 9) i sällskapet säger att hon iakttog ytterligare en man med walkie-talkie på Västerlånggatan (Gkb 251). Att observationerna gjordes mordkvällen är ställt utom tvivel. De gjordes den 28 februari, och tidpunkten var cirka en timma innan paret Palme lämnade sin bostad.

Observatörer 10 och 11: Ett ungt par, man och kvinna. Som mötte makarna Palme på trottoaren utanför Västerlånggatan 31, just när Olof och Lisbet Palme lämnade bostaden. De kände igen statsministern, och vände sig om och såg efter honom och Lisbet. Som då gick söderut. Det unga paret fortsatte norrut på Västerlånggatan. Kvinnan reagerade starkt då hon nästan genast i hörnet Västerlånggatan-Ignatiigränd, såg en stillastående man som spanade norrut (LB 403 f).

Observatör 12: En kvinna,“Ulla”. Som såg två män med walkie-talkie. Ulla anlände 20.32 till Gamla Stans tunnelbanestation. Hon arbetade på Svenska Dagbladets försäljningsavdelning, men var nu på väg till sitt “extraknäck” i receptionen på ett hotell i Gamla stan. På tunnelbanestationen såg hon en lång glasögonprydd man, 40 – 45 år gammal, som talade i någon sorts “apparat”. Till sin förvåning iakttog hon ännu en man med walkie-talkie vid Schönfeldts gränd, spanande i riktning mot tunnelbanestationen. Hennes iakttagelser gjordes samtidigt som Olof och Lisbet Palme var på väg från sin bostad till Gamla Stans tunnelbanestation (LB 404 ff; OMmop 18 f; Gkb 398 ff).

Tunnelbanestationen i Gamla stan.

Observationer gjorda i området kring Sveavägen under mordkvällen den 28 februari 1986

Observatör 13: En man, “Folke”. Som iakttog en grupp bestående av tre personer, en kvinna och två män, en bit in på Apelbergsgatan från Sveavägen sett; cirka 70 meter från mordplatsen. En av männen hade en walkie-talkie. Klockan var cirka 20.30, samma tidpunkt som då paret Palme lämnade sin bostad (LB 412; Gwkop 192). Observationen är intressant bland annat därför att en tidigare anställd i den sydafrikanska apartheidregimens säkerhetstjänst påstått att, i samband med avrättningen av Olof Palme fick ett sydafrikanskt mordkommando hjälp med kartläggning av Palmes rörelser av en grupp svenska “security agents”. Och att den gruppen stod under ledning av en kvinna (Gkb 463).

Det är också bekant att minst en av Stockholms två hemliga och mycket Palme-fientliga så kallade Stay-Behind-grupper under mordkvällen var aktiv i centrala Stockholm och området kring Sveavägen,. Det var också så att en av Stay-Behind-grupperna leddes av en kvinna – den extremt anti-socialistiska radiotelegrafiexperten Barbro Sagnell. Gruppen hon ledde hade kapacitet till avlyssning, välorganiserad spaning och attentat. Sagnell (1927-2000) hade en bakgrund inom FRA och hon hade god kontakt med topparna inom krigsmakten. Av den numera avlidne tidigare chefen för SÄPO:s kontraspionage, Olof Frånstedt, har den djupt Palme-fientliga Sagnells grupp och Stay Behind-nätverket utpekats som det naturligt första och främsta spåret i en seriöst inriktad utredning om mordet på Olof Palme (Ajbs).

Klicka på bilden för förstoring. Apelbergsgatan, där kvinnan och de två männen observerades av “Folke”, ligger mellan Tunnelgatan och Kungsgatan, och parallellt med Tunnelgatan. En av förbindelserna mellan Apelbergsgatan och Tunnelgatan är Luntmakargatan.

Observatör 14: En man, “Hugo”. Som 20.30 såg en man med walkie-talkie på Tunnelgatan (den del som nu heter Olof Palmes gata) 25 – 50 meter från Sveavägen och alltså 50 – 75 meter väster om mordplatsen (LB 412; Gwkop 192).

Observatör 15: En man, “Thage”. Som cirka 20.40 iakttog en man med walkie-talkie cirka 30 meter in på Tunnelgatan väster om Sveavägen (LB 412; Gwkop 192).

Observatörer 16 och 17: En kvinna, “Margarethe” och hennes son. Som från sin bostad på Tunnelgatan vid korsningen med Olofsgatan 25 meter från Sveavägen iakttog en man med walkie-talkie. Klockan var mellan 20.00 och 21.00 (LB 412; Gwkop 19 f; Gkb 249).

Observatör 18: En kvinna, “Karin”. Som passerade biografen Grand och ABF-huset i bil. Hon satt till höger i framsätet, som passagerare. Färdriktningen var söderut. Cirka 30 meter från Grand, vid korsningen Sveavägen–Kammakargatan och intill Adolf Fredriks kyrkogårdsmur, såg hon en man med walkie-talkie. Mannen spanade norrut, i riktning mot Grand. Klockan var omkring 21.20. Klockan 21.10 hade visningen av Bröderna Mozart – den föreställning som Olof och Lisbet Palme bevistade – börjat. Karin nämnde direkt sin observation till bilens förare “Bengt”. Att hon gjorde så har Bengt intygat, då han tillfrågats av polisens utredare (LB 422; Gkb 251).

Observatörer 19 och 20: Ett medelålders par, “Sven” och “Berith”. Som vid två olika tidpunkter iakttagit dels en man med walkie-talkie, och dels, på en annan plats två andra män med walkie-talkie. Den första observationen gjorde paret på parkeringsplatsen vid Norra Latin, mitt emot Folkets Hus på Barnhusgatan. Klockan var då närmare 22.30. Strax därefter såg paret de andra två männen med walkie-talkie. De stod på Tunnelgatan ungefär där de tidigare observationerna gjorts av Folke, Hugo, Thage, Margarethe och Margarethes son (GWkop 185 ff;).

Observatör 21: En kvinna, “Marianne Ö”. Som någon gång mellan 22.30 och 23.00 iakttog en man med walkie-talkie på Norra Latins skolgård. Alltså samma plats där Sven och Berith observerade en walkie-talkie-försedd man. Marianne Ö uppfattade mannen som svensk, cirka 25-30 år gammal. Hon såg honom på ungefär 20 meters avstånd (Gkb 252). Sven och Berith observerade på Norra Latins skolgård en kvinna i en bil som kom in på gården efter dem. De är säkra på att den kvinnan också såg walkie-talkie mannen. Förmodligen var den kvinnan Marianne Ö. Hennes och det medelålders parets iakttagelser är de enda som rapporterats under perioden tio minuter efter bioföreställningen början till strax före föreställningens slut (GWkop 187).

Observatör 22: En kvinna, “Marianne U”. Som cirka 22.50 i närheten av sin bostad vid Johannes kyrkogård såg två män med walkie-talkie. De stod bredvid en bil. Platsen ligger nära trappans krön vid Malmskillnadsgatan, mördarens flyktväg. Marianne U kom från sitt arbete. Hon gick upp till sin lägenhet och hämtade sin hund som måste få sin kvällsrastning. När hon kom ut igen stod männen kvar. De verkade vaksamma. Marianne U säger att hon blev nyfiken. När hon hade återkommit till lägenheten kollade hon ut genom ett fönster. Männen stod kvar. En polisbil kom glidande förbi. Marianne U följde den med blicken. När hon åter vände uppmärksamheten mot platsen där de två männen stått var de försvunna. Klockan var cirka 23.10 (OMmop 22 f; GkB 395 f).

Observatör 23: En kvinna, “Sunniva”. Som från sin lägenhet såg en man med walkie-talkie. Platsen var Drottninggatan, något norr om korsningen med Kammakargatan. Mannen satt i en polisbil. Framdörren var öppen. Mannen satt i framsätet, vänd utåt med fötterna på trottoaren. Baksätet var belamrat med elektronikapparatur. Som svar på ett anrop svarade mannen: “Jaså, därborta!”. Varpå han rivstartade och tog till höger i riktning mot Norra Bantorget. Klockan var cirka 23.00 (LB 427; OMmop 28).

Observatör 24: En kvinna, “Anna-Britta”. Som tillsammans med en väninna promenerade på Holländaregatan, ett kvarter väster om biografen Grand. Klockan var cirka 23.05. Föreställningen på Grand skulle snart sluta. Plötsligt kom tre män “besinningslöst rusande” i bredd. Mannen i mitten var lång och blond. En av männen avvek mot vänster, Kammakargatan i riktning mot Sveavägen. De två andra fortsatte söderut i riktning mot Adolf Fredriks kyrkogata. (LB 441 f; OMmop 21 f).

Observatör 25: Robert Gustafsson. Den idag välkände komikern, som hade varit och sett samma film som paret Palme. Han satt ett par bänkrader framför Palme, som han kände igen. När han efter föreställningen kom ut från Grand lade han märke till en bil med tonade rutor. Robert Gustafsson förmodade att det var en civil polisbil. Han hörde också rikligt med pip, knaster och radiotrafik från walkie-talkies, och tolkade detta som att det var ett rejält säkerhetspådrag med syftet att skydda Sveriges statsminister. (Intervju i Aftonbladet 20 maj 2019). Gustafsson hävdar att han också såg flera män med walkie-talkie, utspridda i området just utanför biografen.

Bigrafen Grand. Bilden hämtad från utsikterinsikter.blogg.se

Observatör 26: En man, taxichaufför. Som körde söderut på Sveavägen och omkring 23.15 passerade korsningen Sveavägen–Tunnelgatan och en man som stod på trottoaren, vänd norrut. Mannen som taxichauffören såg stod cirka fem meter norr om Tunnelgatan, på Sveavägens västra trottoar. Han stod alltså mitt emot mordplatsen. Mannen hade förmodligen en brun skinnjacka och talade i en walkie-talkie. Paret Palme hade just påbörjat sin promenad hemåt, på Sveavägen. Walkie-talkie-mannen spanade norrut, i riktning mot Olof och Lisbet Palme, vilka nu närmade sig, gående på den västra trottoaren (LB 433 f).

Observatör 27: En man, “Kristian”. Som på Regeringsgatan, nära korsningen med David bagares gata, såg två stillastående män, som tycktes tala i walkie-talkie. Kristian tycke att de resliga männen, “blonda vikingar”, verkade skrämmande. Kristian smet förbi dem in på David Bagares gata. I en portgång på Malmskillnadsgatan lade han märke till en bil som stod och gick på tomgång. Klockan närmade sig 23.20 (OMmop 27 f; SV).

Observatör 28: En man, “Jerker”. Som på Adolf Fredriks Kyrkogata, cirka 50 meter väster om Sveavägen såg ryggtavlan på en man som stod vänd mot Sveavägen. Mannen talade i en walkie-talkie. Jerker och en kvinna i hans sällskap gick in i en port för att värma sig. Plötsligt kom en man nedrusande från trapphuset, och tränger sig förbi Jerker. Mannen, vars utseende och klädsel Jerker inte hann notera, rusade ut. Huset gränsar till Sveavägen. Jerker och kvinnan lämnade kort efteråt porten. De gick ut på Sveavägen. De såg att på andra sidan, i korsningen med Tunnelgatan, hukade två kvinnor över en på trottoaren liggande man. En tredje kvinna skrek hysteriskt (OMmop 30 f).

Observatör 29: En man, “Kjelle F”. Som fick in märkliga “kodade och kryptiska” meddelanden när han under mordkvällen satt och “strölyssnade” på polisradiotrafiken. Kjelle F tillhörde “Stockholms undre värld” och det han under mordkvällen egentligen var ute efter var narkotikapolisens trafik. Men Kjelle F uppfattade inte de mystiska rösterna som tillhörande de narkotikaspanare, vars röster han lärt sig känna igen (GWkop 194 f).

Observatörer 30 och 31: Ett gift medelålders par, “makarna Prim”. Som såg en blond man med walkie-talkie raskt gående svänga in på Oxtorgsgatan från Sveavägen, 120 meter söder om mordplatsen. Tidpunkten för observationen har kunnat bestämmas, med mycket stor sannolikhet, som liggande inom intervallet 23.22.00 till 23.25.00. Palme mördades 23.21.30., plus eller minus några sekunder. Mannen vid Oxtorgsgatan, som bar en grå jacka med svarta stänk, rörde sig i riktning bort från mordplatsen (LB).

Observatör 32: En man, “Åke”. Som i sin polisradio fick in följande märkliga konversation: “Hallå däruppe, hur är det?” – “För djävligt kallt.” – “Statsministern skjuten”. Åke var en erfaren fotograf på Dagens Nyheter. Han hade under mordkvällen besökt en minnesfest för den nedlagda Stockholmstidningen, på restaurang Tennstopet. Åke var spik nykter. När han satte sig i sin bil och rutinmässigt slog på polisradion var klockan omkring 23.30. Ambulansen med Olof Palme var på väg mot Sabbatsbergs sjukhus. Den korta konversationen han hörde hade enligt Åke ingenting med ordinarie polisiär radiotrafik att göra. Inga formella anrop och inga “klart slut” förekom. Hörbarheten var perfekt. Åke gjorde bedömningen att de som konverserade båda befann sig i centrala Stockholm (LB 444 ff; Gwkop 194 ff; OMmop 50 f; GkB 397).

Observatörer 33 och 34: Två kvinnor, “Catarina N” och “Anette K”. Som 23.10-23.15 observerade en man med walkie-talkie på Malmskillnadsgatan vid Brunkebergs torg. De är överens om att han bar en ljus jacka. C.N menar att han var svarthårig, medan A.K säger mörkblond. C.N beskriver mannen som tjock . Denna observation, gjord uppe på Brunkebergsåsen vid en tidpunkt då Olof och Lisbet Palme lämnade biografen Grand, kan förstås tänkas ha ett samband med den märkliga konversationen som fotografen Åke åhörde. Den nattaktive, barhuvade walkie-talkie-mannen i ljus jacka “däruppe” på Brunkebergsåsen kanske upplevt det som “för djävligt kallt”. (GkB 248).

Observatör 35: Det anonyma så kallade “Skellefteåhamn-vittnet” (S-v). Som skiljer sig från övriga som lämnat upplysningar om walkie-talkie-män genom att han (eller hon) velat vara anonym. Det första brevet till mordutredningen var poststämplat i Skellefteåhamn. Därav beteckningen på uppgiftslämnaren. Iakttagelsen handlar om en walkie-talkie-man i hörnet Olofsgatan-Tunnelgatan (cirka 65 meter från mordplatsen) och skulle ha gjorts 23.23 – en och en halv minut efter mordet. S-v, som brevledes kontaktar Holmérs utredning redan den 5 mars 1986, påstår att han hade skäl att hålla koll på tiden. Därför kan hen ange en så exakt tid. Den anonyme brevskrivaren uppger också att han uppfattade att walkie-talkiemannen talade ett främmande språk – som kunde ha varit holländska eller schweizer-tyska. I Granskningskommissionens betänkande påpekas att även ett annat vittne (Jarl) tror att den walkie-talkie-man som han iakttog i Gamla Stan någon dag före mordet kan ha talat schwezier-tyska. Till detta kan läggas att det faktum att S-v även nämner holländska förvisso också är väsentligt. Schweizertyskan ligger nära afrikaans ljudmässigt, men den moderna holländskan ligger ju ännu närmare!

I granskningskommissionens betänkande framförs tanken att S-v kan ha haft kunskaper om en konspiration, och har velat tipsa utredningen utan att röja sin identitet. Viljan att vara anonym skulle alltså ha haft sin grund i rädsla. En annan möjlighet är förstås att tipset på någon punkt är medveten desinformation (GkB 244 ff; LB 442).

Observatör 36: Donald Forsberg, en man med nära relation till den militära underrättelsetjänsten och till Stay Behind. Som under mordkvällen stötte på medlemmar i “Barbrogruppen”.  Vid 19-tiden på mordkvällen stötte Donald Forsberg i centrala Stockholm på två personer som han”kände lite grann”. Och han påstår att det var just Barbro Sagnells grupp som de två tillhörde. Enligt Forsberg tillhörde de en grupp som “vid ett krisläge” hade “en uppgift att fylla”, och som övade genom spaning på narkotikalangare. Forsberg hävdar att gruppen som männen tillhörde använde sig av walkie-talkie-apparater, och han tror observationerna av walkie-talkie-män under mordkvällen kan ha sin förklaring i att den för honom bekanta underrättelsegruppen (det vill säga Stay Behind) var aktiv i centrala Stockholm (Aftonbladet 22 februari 2016; GWkop 204 ff).

Att Stay-Behind-medlemmar var aktiva i centrala Stockholm var tidigt känt av spaningsledningen. Olof Palmes statssekreterare Ulf Dahlsten har, som vi tidigare nämnt, för författaren och journalisten Gunnar Wall i en intervju berättat att han blev informerad om att “de var nere vid Tunnelgatan och gick med walkie-talkies”. Dahlsten är märkligt nog inte helt säker på vem som informerade honom om detta, men han tror att det var regeringens observatör i spaningsledningen, Klas Bergenstrand. Däremot är han av någon anledning helt säker på denna grupp, “sex eller tio eller vad det var”, inte hade med mordet att göra. Till Gunnar Wall säger han att “det är fortfarande lite oklart för mig om de var på officiellt uppdrag eller om det var något de själva hade hittat på att de skulle göra. Men det handlade om knark.” (GW kop 206 ff)

Observera att den grupp som Dahlsten så avspänt resonerar om, är densamma som Olof Frånstedt, den tidigare chefen för SÄPO:s kontraspionage, talade om som den som borde ha varit det första huvudspåret för en seriös spaning efter Olof Palmes mördare!

Olof Frånstedt, avled 2017, 87 år gammal. Kände väl till Stay-Behinds och Barbro Sagnells djupa fientlighet mot Olof Palme. Ansåg att Stay Behind borde ha varit “det naturliga första spåret” i spaningarna efter Olof Palmes mördare.

Spaningsledningen och åklagarna valde att stoppa undan Stay-Behind-gruppen som förklaring till observationerna av walkie-talkie-män. Inte ens den vaga och svävande information om knarkspaning som serverades Ulf Dahlsten gavs någonsin offentlighet. En extremt högerorienterad och Palme-fientlig hemlig spaningsgrupp i närheten av mordplats kanske inte var så lämplig som lugnande förklaring …

Det finns ingen anledning att utesluta att det till och med var så att denna grupps uppdrag kvällen den 28 februari 1986 under inga omständigheter fick röjas.

Den officiella förklaringen till uppgifterna om walkie-talkie-män under mordkvällen blev: Inbillning och påhitt!

***

“Inget tyder på att Olof Palme var övervakad under mordkvällen”

I tingsrätten, under rättegången 1989 mot Christer Pettersson, hävdade chefsåklagaren att det inte fanns något som tydde på att Olof Palmes rörelser under mordkvällen skulle ha varit föremål för övervakning. Helin och kollegan Jörgen Almblad förfäktade meningen att walkie-talkie-observationerna var fantasiprodukter. Allesammans! Detta efter att inledningsvis försökt förklara dem med aktivitet från något säkerhetsbolag, kronofogdemyndigheten, polisen narkotikaspaning, SÄPO etcetera. När ambitiösa journalister på punkt efter punkt kunde visa att dessa förklaringar saknade verklighetsförankring, övergick Helin och Almblad till att framställa walkie-talkie-uppgifterna som helt enkelt uttryck för en form av masspsykos. Och den uppfattningen om walkie-talkie-uppgifterna fick energiskt medhåll från spaningsledaren Hans Ölvebro.

För alla som satt sig in i mängden enskilda anmälda iakttagelserna av de walkie-talkie-försedda spanande männen framstår Helins, Almblad och Ölvebros självsäkra och kategoriska ståndpunktstagande som extremt orimligt. Men det fanns en sorts tvingande logik bakom deras “extremism”. Det räckte ju med att en enda av de observerade walkie-talkie-observationerna hade något med mordet att göra för att åklagarnas och Ölvebros tes om “den ensamme gärningsmannen” skulle spricka som ett troll i solsken. Och på samma sätt var ju varje observation om blonda walkie-talkie-män förödande för Holmérs tes om en PKK-konspiration.

Men en reservlinje har vid sällsynta tillfällen kunnat skönjas. Som vi tidigare beskrivit har antydningar – riktade till en regeringen närstående begränsad krets – gjorts om att en speciell underrättelsegrupp var verksam i centrala under mordkvällen. Att den inte tagits fram i ljuset kan förstås ha sin förklaring. En lika enkel som omskakande förklaring: Den kan ha varit på något sätt inblandad i mordet, och denna inblandning fick inte, och får inte, uppdagas.

***

Nedan följer en genomgång av exempel på hur uppgifter om walkie-talkie-män och möjlig spaning på Olof Palme bortförklarats. I anslutning till det första exemplet kommer vi också att ganska utförligt redogöra för ett vittnesmål som tycks peka mot vilken aktör som i samarbete med den hemliga gruppen av “svenska ‘security agents’ under ledning av en kvinna” kan ha spelat en central praktisk roll i morddramat – nämligen den sydafrikanska apartheid-regimen.

Några exempel på hur vittnen och vittnesuppgifter om bland annat övervakning av Palme hanterats av utredningen

Riksdagsvaktmästaren Henry Nyberg (observatör 3)

I Aftonbladet söndagen 9 februari 1992 uttalade sig spaningsledaren Hans Ölvebro:

Vittnet som arbetar i Riksdagen har vi varit i kontakt med vid fyra tillfällen. Han är inte trovärdig. Om alla vittnesuppgifter vi har från Västerlånggatan stämmer skulle det vara ett hundratal man som bevakat makarna Palme …

Alltså: Enligt Hans Ölvebro är Henry Nyberg en lögnare. Det omdömet baserar Ölvebro främst och märkligt nog på att det finns så många uppgifter om observationer på Västerlånggatan!

Kari och Pertti Poutiainen följde upp ställde ett antal frågor till Ölvebro med anledning av hans märkliga avfärdande av Nyberg (KPP 465).

Till bröderna Poutiainen sa Ölvebro att Nyberg “saknade trovärdighet” därför att han “lämnat olika uppgifter”. Bland annat att Nyberg nämnt något om att männen kanske pratade ett språk som han uppfattade som engelska, men också något som påminde om tyska. Ölvebro drar av detta slutsatsen att Nyberg inte är trovärdig. Han kunde istället dragit slutsatsen att männen, som Nyberg observerade vid flera tillfällen, växlade mellan engelska och ett språk som kan påminna om tyska! Engelska och afrikaans var och är de vita sydafrikanernas två modersmål, och i praktiken alla sydafrikaner som har afrikaans (ålderdomlig holländska) som modersmål talar också flytande engelska; ofta med en markant och särpräglad brytning.

Det sydafrikanska mordkommandot?

Ett vittne vars skrämmande upplevelse har kopplingar till Henry Nybergs iakttagelser

En februarikväll 1986, på taxicaféet Röda Rummet vid Norra Bantorget, träffade “Ulrika” och “Eva” två utländska män i 30-40-årsåldern. Ulrika och Eva var två unga kvinnor som vid denna tid ibland prostituerade sig.

Taxi-fiket Röda Rummet vid Norra Bantorget grundades av Stockholms yrkeschaufförer 1926. Året innan hade Sveriges första socialdemokratiska statsminister, Hjalmar Branting avlidit. Det imponerande Branting-monumentet vid Norra Bantorget, skulpterat av Carl Eldh, avtäcktes 1952. På Norra Bantorget står också en betydligt mindre pompös staty, skapad av Ture Johansson, föreställande den svenska socialdemokratins pionjär August Palm. Hade de två männen på Röda rummet, som påstod att de skulle döda Sveriges socialdemokratiska statsminister, noterat vilka som stod staty bara ett stenkast från restaurangen? Förmodligen inte.

En av de två männen på taxicaféet var kraftig och rödlätt, och passade in på Nybergs beskrivning av den man han kom att i sin redogörelse kalla “irländaren”. Nyberg gjorde sina observationer någon vecka efter Ulriks och Evas möte med de två männen på Röda rummet.

Den andre mannen på caféet var något yngre och mörkhårig. Också detta signalement går ihop med Nybergs iakttagelser på Västerlånggatan.

Dessutom: de två männen talade flytande engelska, men med en markant brytning. En “konstig dialekt”, enligt Ulrika. Hon tänkte därför att de kanske kom från Irland eller Skottland.

Vidare: Den rödlätte, mer språksamme av de två, påstod att de varit i Sverige endast en kort tid. Och att den enda anledningen till att de kommit var att de skulle skjuta Olof Palme!

Ulrika trodde inte att den rödlätte mannen menade allvar. Hon frågade varför de skulle vilja skjuta Olof Palme. Hon fick till svar att Palme ställde till problem “där nere”, i landet och området de kom ifrån. “Palme la sig i” saker han inte hade något med att göra, hävdade den rödlätte mannen. “Olof Palme ställde till problem”, förklarade han. Ulrika kunde efteråt inte komma ihåg vad det var för land och område som den rödlätte talade om. Men det var “neråt” någonstans.

Efter att ha språkat en lång stund med de öldrickande utländska männen lämnade Ulrika och Eva Röda Rummet i deras sällskap. Avsikten var, enligt Ulrika, att de tillsammans skulle bege sig till ett ställe i Gamla Stan, där männen tillfälligt bodde. Lägenheten skulle ligga nära Olof Palmes bostad, hade männen berättat.

Men Ulrika fortsatte att ifrågasätta talet om att männen skulle skjuta Olof Palme. När de passerade Stockholms Central förevisades kvinnorna därför innehållet i en förvaringsbox som männen disponerade. I boxen fanns en väska, och i väskan fanns tre revolvrar. En av revolvrarna var försedd med ljuddämpare.

Ulrika blev upprörd. Hon ville inte ha att göra med människor som brukade vapen. Hon lämnade sällskapet. Men Eva valde att följa med männen.

Några dagar senare lämnade Ulrika Stockholm. Hon åkte hem till sina föräldrar, ganska långt från huvudstaden. Fast hon fortfarande inte alls trodde på talet om att skjuta Palme berättade hon för sina föräldrar om sin upplevelse. På morgonen den första mars väcktes hon av sin mor, som meddelade att nu hade det verkligen hänt, det som Ulrika berättat om att de utländska männen påstått sig ha planerat att göra.

En bekant till Ulrika såg till att hon tog kontakt med Hans Holmérs mordutredning. Holmér kände förstås till Nybergs vittnesmål. Han borde naturligtvis därför ha sett att Ulrikas uppgifter gjorde riksdagsvaktmästarens uppgifter extra heta. Och dragit slutsatsen att en jakt på de tre männens identitet nu måste inledas. Men det gjorde inte Holmér. Han valde istället att i sin bok Olof Palme är skjuten hänga ut och håna Ulrika.

Holmér valde, åtminstone påstod han det, att tro på Eva, Ulrikas kamrat. Eva påstod nämligen, när hon togs in till förhör, att hon inte hört något om att männen skulle skjuta Palme; och hon hade inte heller, hävdade hon, sett till några vapen. Och dessutom sa hon att männen hade haft sin lägenhet någonstans i Johanneshov – inte i Gamla stan (HHopäs 87 f).

Men Ulrikas version var en annan, och journalisten och författaren Lars Borgnäs kunde, när han några år senare vid flera tillfällen talade med henne på telefon, konstatera att hon gjorde ett stabilt intryck. Hon levde då ett normalt liv med man och barn. Enligt Borgnäs var hon livrädd för att uppgifter om hennes period som prostituerad i Stockholm skulle komma ut. Men hon backade inte från sin berättelse om vad som ägt rum vid mötet med de två männen på ölcaféet och vid förvaringsboxen på Centralen. Hon höll konsekvent fast vid sin version (LB 374 ff).

Det som talar för Ulrikas version är förstås bland annat att hon berättade den för sina föräldrar någon dag innan Olof Palme mördades. Att hon beskrev männens brutna engelska och varifrån de kom utan att kunna exakt ange vare sig brytning eller härkomst kan faktiskt ses som att det höjer hennes berättelses trovärdighet. En konstruerad berättelse tenderar ju ofta att bli preciserad och “korrekt”, om desinformatören inte är väldigt driven och målmedveten.

När Holmér öste sitt hån över Ulrika var Eva redan avliden. Dödsorsaken var en överdos narkotika.

Det fanns naturligtvis aldrig någon anledning att sätta större tilltro till Eva än till Ulrika. Båda kvinnorna fruktade att deras leverne skulle komma ut i offentligheten. Och om Ulrikas uppgifter stämde var de säkert båda rädda för vad som skulle kunna hända dem om de berättade något om de möjliga mördarna.

Hans Holmérs föraktfulla rader om Ulrika är faktiskt avslöjande. Stycket i sin helhet (Hans Holmér, Olof Palme är skjuten!, sid. 87-88) lyder som följer:

Ulrika (HH använder ett annat namn) är från XXX (HH anger ett landskap). Hon är i 20-årsåldern, med blont axellångt hår. Hon är smärt och har brun pälsjacka och ljusa näbbstövlar med snedgångna klackar när hon kommer till polisen och berättar att hon med en väninna en kväll två veckor före mordet besökt restaurant Röda Rummet vid Norra Bantorget. Flickorna hade då träffat träffat två skottar eller kanske irländare som talat om att mörda Palme. De hade spanat i fler veckor på honom och pratade mycket om religion och narkotika. Efteråt hade flickorna följt männen till Centralen och i en förvaringsbox i norra biljetthallen hade männen tagit fram en massa papper och en tung bärkasse med tre revolvrar eller pistoler, varav en hade varit försedd med ljuddämpare.

Ulrikas fantastiska historia ger flera poliser arbete under några dagar. Sanningen kryper sakta fram. Ulrika är prostituerad och har på kvällen tillsammans med “en arbetskamrat” raggat upp två utlänningar på Röda Rummet och hamnat i säng med männen i en trång etta i närheten av Isstadion. På vägen till kärleksnästet har de mellanlandat på Centralen och hämtat några prylar ur en förvaringsbox. Den andra lättfotade kvinnan har inte hört något resonemang om att mörda Palme. Hon har inte heller sett några vapen. Anhöriga intygar att Ulla är barnslig och har livlig fantasi. Hon överdriver och fabulerar.

Hans Holmér vill skapa bilden av en barnslig och fabulerande Ulrika som är så fast i sin fabulerande personlighet att hon söker upp Palme-utredning för att dra en rövarhistoria. Detta trots att hon inte alls vill att det faktum att hon prostituerat sig skall bli känt. Det Holmér påstår är alltså att Ulrika är gravt mytomanisk.

Men nu var det inte så att Ulrika uppsökte utredningen. Det var en bekant till Ulrika som anonymt hörde av sig till utredningen, som därefter kallade in Ulrika (LB 376). Denne bekant hade uppenbarligen inte tagit berättelsen som ett uttryck för att någon ”barnsligt fabulerande” läggning, vidhäftande Ulrika.

Vidare: Hans Holmér påstår att Ulrika påstått att männen var “skottar eller kanske irländare”. Förmodligen har hon sagt till utredarna det hon senare sa till Lars Borgnäs. Att de hade en “konstig dialekt” som förde tankarna till att de kanske kom från Skottland eller Irland. Och även om Ulrika ordagrant sagt så som Holmér antyder att hon sagt, borde naturligtvis Holmér och utredarna associerat till afrikaans och de sydafrikanska afrikandernas brytning.

Trots att männen enligt Ulrika sagt att de kommer från någonstans “där nere” ringer tydligen ingen klocka för Holmér. Eller… ? Varför utelämnar han i sin redogörelse att männen enligt Ulrika sagt att deras uppdragsgivares motiv hade sin grund i att Palme lade sig i och ställde till problem? Något han gjorde där nere! Ulrika måste ju rimligtvis av Palmeutredarna fått frågan om männen uppgivit något motiv. Varför vill han ge intrycket att det handlade om två öldrickande narkotikaintresserade skottar som fördrev en kväll med att svamla om religion?

Det felaktiga påståendet att både Ulrika och Eva följer med männen hem till deras lägenhet är uppseendeväckande. Ulrika lämnar ju de andra därför att hon blir störd av vapenuppvisningen! Och detta möjliggjorde ju för Eva att senare oemotsagd kunna hävda vilken vagt angiven adress som helst. Det blev i Evas version “i närheten av Isstadion”.

Men uppenbarligen har Eva inte varit kapabel att precisera adressen. Hade hon kunnat det borde ju männen dessutom ha kunnat identifieras. Var det möjligen så att Eva “fabulerade”?

Eva ville kanske inte hamna i strålkastarljus. Inte i en serie förhör. Inte i mediernas granskning. Inte i vittnesbåset i en möjlig framtida rättegång! I så fall valde hon en lämplig taktik. Hon tonade ner och skalade bort det som kunde skapa problem för henne.

Ulrika ville inte heller hamna i strålkastarljuset. Om hon fabulerat hade det naturliga givetvis varit att backa. Även om hon inte fabulerat hade hon kunnat backa för att slippa riskera hamna i en för henne mycket påfrestande situation. Men hon backade inte!

Att Ulrika stod fast och ställde upp i förhören är förvisso en stark indikation på att det hon tidigare berättat inte var påhittat.

Holmérs påstående att Ulrikas anhöriga beskrivit henne som fabulerande måste man, mot bakgrund av Holmérs personlighet, ta med en nypa salt. I klartext: Det behöver inte vara sant.

Men det är ju också möjligt att anhöriga trodde på Ulrika, men för att skydda henne från påfrestningar och risker antytt till utredarna något i stil med att “hon nog kan tänkas ha skarvat en del. Och att nog polisen skulle göra klokt i att inte bry sig så mycket …”

***

Hans Holmér kallar Ulrikas berättelse “fantastisk”. Han menar att den saknar trovärdighet. Och han drar slutsatsen att Ulrika “överdriver och fabulerar”.

Viken del i Ulrikas berättelse skulle kunna vara uttryck för fantiserande?

Naturligtvis “vapendelen”. Hon skulle i ett annat sammanhang kunnat ha upplevt något liknande, sett ett handeldvapen med ljuddämpare, och så vidare.

Men hur förhåller det sig med männens tal om Palme, att han “lagt sig i” och “ställt till problem där nere”?

Ulrika berättade för sina föräldrar om detta, och hon gjorde det före mordet. Hur troligt är det att Ulrika snappat upp uppgifter om Olof Palmes stöd till kampen mot apartheid? Och om apartheidregimens häftiga reaktioner gentemot Palme?

Hon skulle ju kunnat ha tagit del av tidningsartiklar om den Folkriksdag mot apartheid som ägde rum i Folkets Hus i Stockholm en vecka före mordet. Och där flera ledande representanter för ANC deltog. Under denna Folkriksdag gick Palme till hårt angrepp mot det rasistiska apartheidsystemet.

ANC var den dominerande motståndsrörelsen mot apartheid i Sydafrika. SWAPO hade samma roll i det av Sydafrika ockuperade Namibia. FN:s kommissionär för Namibia var Olof Palmes vän och medarbetare Bernt Carlsson. Denne omkom under en flygresa från London till FN-högkvarteret 1988. Planet sprängdes i luften. Alla 259 ombord omkom, tillsammans med 11 invånare i byn Lockerbie. Carlson skulle övervara undertecknandet av ett avtal om sydafrikanskt tillbakadragande från Namibia.

Men om nu Ulrika snappat upp uppgifter om Palmes kritik och apartheidregimens fientlighet mot Palme, hur kommer det sig då att hon istället för att nämna Sydafrika pratar om “ett land där nere”? Och hur kommer det sig då att hon pratar om en “konstig dialekt” istället för att anta att så bryter vissa sydafrikaner när de talar engelska?

Om Ulrika skulle ha fantiserat fram en version, kryddad avsiktligt med sådant som skulle framstå som gissningar (“irländare … ?”), och med avsiktligt vaga minnesbilder (“ett land där nere”), hade det varit en imponerande och sofistikerad prestation. Präglad av stor list. Syftet måste då ha varit att verkligen föra någon bakom ljuset. Och det förutsätter att Ulrika skulle haft ett väldigt starkt motiv som grund för sitt falskspel. Det är sannerligen svårt att föreställa sig ett sådant motiv!

Mycket sannolikt är det så att Ulrika inte hade något motiv alls att fabulera om hot mot Olof Palme från “landet där nere”. Och hon höll fast vid sin version när hon efter ett anonymt tips kallades till förhör med utredarna. Trots att hon riskerade att hamna i offentlighetens strålkastarljus, något som hon av förklarliga skäl absolut inte ville.

Och hon höll fast vid sin ursprungliga version när Lars Borgnäs flera år senare intervjuade henne. Trots att hon även då enligt egen utsago var livrädd för att hennes tid som prostituerad skulle bli känd.

Både Ulrika och Eva hade efter mordet starka personliga skäl till att försöka undvika att bli indragna. Hans Holmér låtsas inte inse detta. Istället förutsätter ju hans slutsats att Ulrika även efter mordet och under mordutredarnas förhör med henne drevs av en obruten lust att fortsätta fabulera!

Observera också att Hans Holmér vill få det att verka som att han inte har förstått det uppenbara: att det är Sydafrika Ulrika pratar om! En stat som Lisbeth Palme i förhör direkt efter mordet nämner när motiv kommer på tal. Och som Palmegruppens egen analytiker, diplomaten Sverker Åström, i sina pm redan i mars 1986 nämner som den stat som förmodligen har det starkaste motivet, i förening med en odiskutabel kapacitet. Dessutom: Tips om sydafrikansk medverkan i mordet kom på ett mycket tidigt stadium in till utredningen. Och naturligtvis var Hans Holmér dessutom redan före mordet medveten om den djupa konflikten mellan Palme och apartheidregimen.

Men Holmér låtsas inte se ens möjligheten att de två männen som Ulrika och Eva träffade på caféet vid Norra bantorget kunde ha varit sydafrikaner!

Vi kan lugnt utgå från att han förstod det mycket väl. Och att han, vanan trogen, bluffar när han i sin bok hånfullt avfärdar Ulrikas vittnesuppgifter.

***

Sammanfattningsvis: Sannolikt är det inte den version som Eva ger som är den korrekta, utan den som Ulrika håller fast vid, och som hon upprepar utan korrigeringar flera år senare för Lars Borgnäs.

Hans Holmér hade ingen som helst grund för det val han gjorde, att avfärda Ulrika och sätta tilltro till Eva. När han presenterade sin tes i boken Olof Palme är skjuten (1987) var Eva död, och Holmér behövde inte riskera att hon skulle ställas inför frågvisa och kritiska journalister.

***

Till sist: Hur sannolikt är det ett mordkommando skulle berätta om sina avsikter på det sättet som Ulrika beskrivit? Lars Borgnäs resonerar kring detta i sin bok En iskall vind drog genom Sverige (sid. 376 f):

En omständighet som kan tala för att Ulrikas berättelse är sann är att hennes beskrivning av de båda männen passar väl in på hur andra beskrivit män som bevakade Olof Palmes bostad dagarna före mordet. Jag återkommer till det.

– Men frågan måste givetvis ställas: skulle inhyrda mördare – om männen var sådana – öppet sitta och tala med ett par okända kvinnor om de tänker skjut landets statsminister? Det låter märkligt.

– Det är dock inte alldeles osannolikt. För det först: sådant har hänt förr. När ett israeliskt mördarkommando var på väg till Lillehammer i Norge för att avrätta en misstänkt terrorist från attentatet vid München-OS 1972 mellanlandade de i Stockholm, där de på liknande sätt levde nattliv och var föga hemlighetsfulla. Då rörde det sig ändå om ett kommandoteam som var utsänt av israeliska staten och som knappast var hopplockat från gatan.

– För det andra: de båda männen kan ha räknat med att kvinnor i Evas och Ulrikas position under inga förhållanden skulle vända sig till polisen, och därför tyckt att de kunde tala fritt i deras sällskap. Däri räknade de i så fall helt rätt. Före mordet trodde inte Ulrika, lika lite som någon annan svensk, att ett attentat mot Palme var möjligt.

Det finns också ett mycket uppseendeväckande tips, med ursprung i den sydafrikanska säkerhetstjänsten, som bland annat också berör de möjliga attentatsmännens nonchalanta beteende.

Enligt källan skall mordkommandots överordnade ha reagerat mot de tre männens “utsvävande leverne i Stockholm”, och uppmanat dem att få gjort det som de var utsända för att göra. Källan påstår visserligen att utsvävningarna inte skulle ha ägt rum på “allmän lokal”, vilket ju kan betyda att ett eventuellt besök på Röda Rummet inte var något som männen spontant och gladeligen berättat om för sina överordnade. Och inte heller för källan, som påstod sig vara bekant med en av männen.

Med all sannolikhet kunde förmodligen inte heller det sydafrikanska mordkommandot ensamt råda över tidpunkten för avrättningen. Det var säkert beroende av de svenska uppdragsgivarnas och assistenternas planering, bedömningar och förutsättningar. Det finns också åtminstone en speciell och tydlig indikation som pekar i riktning mot att det funnits planer på att försöka utföra mordet vid en tidigare tidpunkt, cirka tio dagar innan det verkligen verkställdes. Men att något fallerade (LB 373).

De som förmedlade den sydafrikanska källans uppgifter om mordkommandot var två journalister knutna till Svenska Dagbladet – Roger M och Mari S (Gkb 455 ff). De hörde av sig till mordutredningen i början av maj 1987.

Källans tips, som var mycket innehållsdigert, gick bland annat ut på att kommandot bestod av tre män. En av dem skulle vara “stor, över 180 cm, ha stora fingrar och händer, stort ansikte och rött hår”.

Enligt Ulrika var en av männen – den “glade” – rödblond. Håret var lockigt, nästan krulligt. Den andre mannen – den “sure” – var mörk, och påminde enligt Ulrika om Falconetti i “Fattiga och rika”. Männen var 30-40 år, kanske något äldre.

Henry Nybergs tips till mordutredningen baserar sig på att han vid flera tillfällen dagarna före mordet iakttagit tre, ibland två, män på Västerlånggatan nära Palmes botad. En av dem (“irländaren”) var rödlätt med närmast krulligt hår. Han hade kraftig bröstkorg och Nyberg tyckte att han såg ut som en boxare. De andra var mörkhåriga. En var lång och smärt och “en snygg kille”. Alla tre var propert klädda (LB 380).

Enligt journalisternas källa fanns en anknytning till IPA (International Police Association). En organisation inom vars ram kontakter mellan poliser i olika länder ägde rum. Även kontakter mellan svenska och sydafrikanska poliser.

Hans Ölvebro avfärdade Henry Nyberg, och han hade uppenbarligen inte en tanke på att koppla samman hans iakttagelser med Ulrikas eller det sydafrikanska tipset om det utsända mordkommandot.

Ölvebro, liksom Almblad och Helin, hade som vana att när kritiska journalister avslöjat att de svamlat – och när aggressivt fräsande inte längre fungerade – att modifiera felaktigheterna något; ibland byta ut dem mot nya. Så småningom påstod utredarna i det här aktuella fallet att de identifierat de tre männen, som Nyberg sett. Det skulle ha handlat om tre polacker som var sysselsatta med renoveringsarbete i ett konstgalleri, beläget mittemot Olof Palmes bostad (LB 380).

Henry Nyberg förevisades aldrig några fotografier på männen, och uppgiften om polacker kan man utgå ifrån var svammel. Någon egen forskning hade man förmodligen inte gjort. Troligen hade man istället valt att luta sig mot vittnet Mares uppgift (som man fått så att säga gratis, utan egna ansträngningar) om en “mellaneuropé” (dock “tysk, österrikare eller liknande”!) och vittnet Gitte W:s tre “mellaneuropéer” i galleriet. Polacker har nog utredarna tyckt verkat bra. Mycket bättre än observatören (5) Jarls walkie-talkieman, som talade något som liknade schweizertyska. En tysk dialekt som ju ljudmässigt ligger farligt nära afrikaans …

Om det varit så att de tre “polackerna” identifierats borde så klart konfrontationer eller foto-visningar gjorts med vittnena Lisbet Palme, Henry Nyberg, Mare, Gitte W, Anna M och Ulrika. Det har inte skett.

Journalisten och författaren Gunnar Wall har intervjuat innehavaren av galleriet. Som “förnekar att han skulle haft folk som som höll på med reparationer av galleriet vid tiden för mordet, folk som vissa stunder kunde ha uppehållit sig på gatan utanför lokalen. Det avfärdar han med orden: ‘Helt fel!’” (Gwkop 343).

Var trojkan Ölvebro, Helin och Almblad tre rungande stolpskott! Var de ointresserade och slöa? Förmodligen inte. De uppvisade mycken kreativitet när de engagerade den tjuvaktige lögnhalsen Thure Nässén i det cyniska falskspelet som ansträngningarna att få Christer Pettersson åtalad och dömd var. De sorterade listigt och systematiskt bort relevanta fakta under rättegångarna. Och Helin stod upp i rätten och storljög om att några bevis på att man försökt köpa vittnen inte fanns på det ljudband där det förvisso fanns bevis på att “utredarna” försökt locka en missbrukare med 50 miljoner.

Det handlade med säkerhet inte om slöhet och inkompetens från Ölvebros, Helins och Almblads sida. Det handlade med mycket stor sannolikhet om beordrad mörkläggning.

Fick Ölvebro, Helin och Almblad i likhet med mordvittnet Anna Hage besök av någon allvarlig och bestämd anonym man iklädd uniform? Hade de, så som Anna Hage, uppmanats besinna “landets bästa”? (AH 91 ff)

Och Hans Holmér: Varför ville han titta bort när möjliga sydafrikaner dök upp bland inströmmande vittnesuppgifter? Om det skulle visa sig att apartheidstaten var inblandad i mordet på Palme, på vilket sätt skulle detta kunna skada intressen som Holmér (och andra) ville värna?

Den mest rimlig förklaringen är kanske att Holmér (och andra) visste att sydafrikanerna alls inte var ensamma om beslutet att avrätta Olof Palme. Och inte ensamma i verkställandet av mordet, den kyliga februarikvällen, heller.

***

Utredningens hantering av den uppgift som vittnet Leif (observatör 8) lämnade om en walkie-talkie-man nära Palmes bostad den 28 februari 1986, en timme innan paret Palme lämnade sin lägenhet

Leif fick aldrig på plats visa var han gjort sin observation. Utredarnas intresse var minimalt. Efter två telefonförhör hörde Leif inget mer från mordutredarna.

“Felet” med Leifs observation var under Holmèrs år som spaningsledare förstås att walkie-talkie-mannen uppenbart inte var kurd.

Under Ölvebros år var “felet” att den handlade om walkie-talkie och organiserad spaning, vilket ju rimligen uteslöt den ensamme gärningsmannen.

I polisens så kallade “gärningsmannaprofil”, fabricerad 1994, berörs och avfärdas Leifs observation på ett obetalbart sätt:

Det finns en iakttagelse av en person med radiokommunikationsapparat i ett prång nära Palmes bostad vid 19.30-tiden. (…) Beskrivningen av situationen som helhet bedöms dock som irrelevant. När makarna Palme lämnade sin bostad hade Olof Palme varit hemma i över två timmar. Man kan fråga sig vad en kartläggare hade för uppgift vid den tidpunkten. Det hör till de relativa ovanligheterna, bland personer i Palmes ålder och ställning, att man går ut så sent på kvällen. Nöjena är främst tillkomna för en yngre publik. Bjudningsmiddagar börjar inte så sent. Kvällspromenader tar man vanligen inte om man kommit hem så sent kalla februarikvällar (…) Kartläggarens enda realistiska uppgift skulle således ha varit att kontrollera när Palme släckte i lägenheten för natten. Detta ter sig minst sagt långsökt.

Det finns ingen anledning att ödsla utrymme åt dissekering av ovanstående uppblåsta och absurda svammel. Tage Danielsson skulle säkert ha kunnat få ihop en monolog om hur mordet inte har kunnat inträffa därför att det på grund av en uppsjö med tunga skäl var så bedövande osannolikt att Palme skulle lämna lägenheten. En värdig uppföljare på Harrisburg-monologen.

Frågan är om Ölvebro, Almblad, Helin och deras profilsnickrande hjälpredor menade att Leif aldrig sett mannen med walkie-talkie eller om denne ägnade sig åt något annat än att bevaka Palmes bostad. De verkade signalera att de inte brydde sig: iakttagelsen var “irrelevant”, helt enkelt.

Mannen med walkie-talkie, som Leif såg på Västerlånggatan när Palmes bostad har hur som helst inte bistått utredningen genom att ge sig till känna. Det har inte heller en enda av de övriga under mordkvällen spanande männen eller kvinnan på Apelbergsgatan gjort. Deras identitet är för de flesta av oss höljd i mörker. De själva, och de som har kunskap om dem, har legat lågt.

Dock: Vi vet att en organiserad underrättelsegrupp, genomsyrad av hat mot “socialisten och förrädaren Palme”, var aktiv i centrala Stockholm under mordkvällen. Ett första steg borde vara att plocka fram namn och personnummer på varenda en av den gruppens medlemmar! Ett andra steg att genomföra ordentliga förhör och vittneskonfrontationer med varenda en av dem! Ett tredje steg att rikta strålkastarljuset mot gruppens dolda och mäktiga beskyddare inom ‘den djupa staten’ och det så kallade ‘näringslivet’!

***

Behandlingen av vittnesuppgifterna som Ulla (observatör 12) gav till utredningen

Ulla hörde av sig till utredningen den 5 mars, genom en bekant som var polis (LB 404). Hans Holmér misstänkliggjorde henne som vittne, på sitt karakteristiska, hånfulla sätt (HHopäs 109 f). Men tydligen dröjde hennes vittnesmål kvar i utredningen. När det kom till allmänhetens kännedom och Lars Borgnäs i radioprogrammet Kanalen intervjuade åklagaren Jörgen Almblad hävdade denne att båda männen var identifierade (LB 408). De var poliser sa Almblad. Av vilket slag ville Almblad inte säga något om.

Borgnäs lyckades få tag på de poliser som Almblad syftat på. De hette Larsson och Björklund. Båda var 26, och hade haft till uppgift att bevaka så kallade skinheads i området kring Gamla Stans tunnelbanestation. Endast en av dem hade walkie-talkie. Inget stämde och de hade inte varit på plats när Ulla gjorde sin observationer.

Jag höll på att skratta på mig när de sa hur hon hade beskrivit mig – men hon var ju en bag-lady, en sådan där som går och rotar i papperskorgar, berättade Björklund (LB 409).

Tanken kan ha varit att bibringa Larsson och Björklund att Ulla har sett dem men vid en annan tidpunkt och att hennes beskrivning av dem blivit väldigt konstig beroende på att hennes psykiska hälsa kanske inte var så bra.

Varför utredarna valde att i kontakten med Larsson och Björklund ljuga om Ulla är intressant, men inte utrett.

Granskningskommissionen vaskade fram att utredarna hävdat flera olika förklaringar till Ullas iakttagelser. Och skriver i sitt betänkande:

På originaluppslaget har antecknats: “Männen är kollegor från KKE” (KKE var enligt uppgift beteckningen för den så kallade eko-roteln). En motsvarande anteckning finns på förhöret från den 6 mars. Senare tycks PU har varit inne på att (Ulla) iakttagit spanare som haft i uppdrag att övervaka skinheads / … / I dagsläget synes det dock stå klart att PU inte lyckats identifiera de personer (Ulla) säger sig ha sett (LB 410).

Till den så kallade Edenman-kommissionen uppgav Almblad 1987 att männen som Ulla sett kom från SÄPO. Detta tog han tillbaka i en intervju som Lars Borgnäs gjorde med honom 1992, i Norra Magasinet. Att han lämnat felaktig information till den utredningsgranskande parlamentariska Edenman-kommissionen förklarade Almblad med att det var den förklaring han bibringats. Naturligtvis har ingen utredning skett kring detta. Vem eller vilka bibringade Almblad en felaktig uppgift? Varför bibringades han en felaktig uppgift? Var den möjligen istället så att Almblad mycket väl visste att det inte stämde med verkligheten att det handlat om SÄPO-personal? Att han medvetet ljög inför den undersökande parlamentariker-kommissionens ledamöter? Och i så fall: Varför?

***

Behandlingen av uppgifterna från vittnet Marianne U (observatör 22)

Marianne U lämnade in till utredningen uppgifterna om de observationer hon gjort nära Johannes kyrka uppe på Brunkebergsåsen. Det gjorde hon den 18 mars 1986.

Uppgifterna handlade om två walkie-talkie-män och en förbiglidande polisbil. Tidpunkt: cirka tio minuter innan skotten föll nere på Sveavägen och mördaren skulle komma springande nära platsen för Marianne U:s observationer.

Då hon inte hörde av utredarna tog hon själv kontakt i februari 1987. Hon fick se anteckningarna som gjordes för nästan ett år sedan. Hon anmärkte bland annat på att det stod att männen skulle ha varit bullersamma. Det hade hon aldrig sagt.

Marianne U bad att få en utskrift av förhörsprotokollet. Det nekades henne. På uppslaget fanns en notering om att det framgick av Marianne U:s legitimation att hon arbetade på Sveriges Radio.

Marianne U hördes en andra gång i december 1987 (GkB 395 ff).

***

Behandlingen av uppgifterna från vittnet Anna-Britta (observatör 24)

Anna-Britta ringde upp utredningen två veckor efter mordet. Hon berättade om de tre rusande männen på Holländargatan. Svaret hon fick:

Nej, vi är inte intresserade av någon blond man i det här sammanhanget. Men tack för att du ringde.

Man antecknade inte hennes namn och frågade inte ens efter hennes telefonnummer. Hennes tips utreddes inte. Ointresset var totalt.

När Lars Borgnäs i radioprogrammet Kanalen ett år senare tog upp Anna-Brittas iakttagelse ledde det till att man tvingades utreda den. Flera år senare meddelade Hans Ölvebro att “männen var identifierade”. Huruvida det även denna gång handlade om “tre polacker” sa han ingenting om.

Ölvebro hävdade att de tre männen haft bråttom därför att de ville hinna med ett tåg som skulle avgå från Stockholms Central. Med tanke på den tunga klädseln, den mycket höga farten och det respektingivande avståndet till Centralen, bör det ha handlat om tre 1500-meterslöpare i världsklass.

Vilka männen var ville Ölvebro inte berätta, och några foton på dem fick Anna-Britta inte se.

Lars Borgnäs kontaktade senare utredningen för att få namnen på de tre männen. Svaret han fick:

Någon uppgift om att dessa tre män skulle vara identifierade kan inte återfinnas i utredningsmaterialet.

Hans Ölvebro var uppenbarligen inte en “trovärdig uppgiftslämnare” (LB 441 f).

***

Behandlingen av uppgifterna från vittnet “Sunniva” (observatör 23)

(LB ; GkB 403 ff)

Sunniva lämnade sina uppgifter om walkie-talkie-mannen och den mystiska polisbilen till utredningen i mars 1986.

Då hon sedan inte hörde något från Holmérs utredare tog i slutet av 1986 en bekant till Sunniva kontakt med journalisten Lars Borgnäs. Som gjorde en intervju med Sunniva, för radioprogrammet Kanalen. Samtidigt tog Sunniva kontakt med utredningen, och det visade sig att hennes uppgifter fanns där, men att de var helt obearbetade. Man hade inte gjort någonting.

Radioprogrammet tvingade fram en rekonstruktion på plats. Borgnäs var närvarande och kunde konstatera att engagemanget var lågt. Senare gjordes ytterligare en rekonstruktion; då med en väktarbil. Vid den rekonstruktionen fick varken Sunniva eller Borgnäs närvara.

Rekonstruktion nummer två resulterade i att utredarna nu hävdade att det var helt klart att observationen handlat om en väktare och en väktarbil. Men man undvek att berätta vem väktaren var. Vilket emellertid Borgnäs lyckades ta reda på. Det visade sig att ingenting stämde. Väktaren hade inte varit där vid den aktuella kvällen. Ingenting annat stämde heller. Utredarnas påstående var helt orimligt och uppenbarligen resultatet av en konstruktion utan verklighetsförankring.

När Borgnäs i ett reportage avslöjade orimligheten retirerade åklagaren Jörgen Almblad till att man inte lyckats identifiera “exakt vilken väktarbil det varit fråga om”. Men den skulle ha tillhört AB Svensk Bevakningstjänst.

Sunnivas beskrivning av bilen utesluter att det skulle ha kunnat var en bil från Svensk Bevakningstjänst.

***

Behandlingen av Robert Gustafssons uppgifter från området utanför Grand, då paret Palme lämnade biografen (observatör 25)

Robert Gustafsson anmälde sina iakttagelser till utredningen. Han förhördes över telefon. Enligt Gustafsson fick han intryckt att den förhörande polisen var mycket ointresserad. Förhöret är nu offentlig handling och han har kunnat konstatera att uppgifterna om walkie-talkie-trafik och bilen med de tonade rutorna inte ens nedtecknats.

***

Behandlingen av “Karins” och “taxichaufförens” uppgifter från Sveavägen (observatörerna 18 och 26)

(LB 422 ff; GkB 251)

Utredningen har hört Karin, liksom föraren av bilen, “Bengt”. Enligt Bengt nämnde Karin redan vid färden på Sveavägen söderut att hon sett en man med walkie-talkie.

Walkie-talkie-mannen bevakade biografen Grand minuterna efter det att Olof och Lisbet Palme satt sig tillrätta i biosalongen.

Karins uppgift har i praktiken bemötts med en axelryckning från utredarnas sida.

“Taxichaufförens” observation ägde rum när Olof och Lisbet Palme lämnat biosalongen. Klockan var cirka 23.15. De hade stått och samtalat med sonen Mårten Palme och dennes fästmö. Ungefär 23.15 påbörjade paret Palme promenaden söderut, till att börja med på Sveavägens västra sida.

På Sveavägens västra sida stod också den walkie-talkieman som taxichauffören observerade. Han stod när hörnet Sveavägen-Tunnelgatan, talande i walkie-talkie och spanande mot norr. Det vill säga i riktning mot det södergående paret Palme.

Walkie-talkiemannen stod strax norr om Tunnelgatan. På andra sidan Sveavägen låg färgaffären Dekorima. Och platsen för mordet på Sveriges statsminister, som skulle äga rum bara några minuter efter det att taxichauffören passerat.

När taxichauffören passerar är avståndet till mannen på trottoaren bara några meter. Han ser att mannen, vänd norrut, pratar i en walkie-talkie, och att han bär en brun skinnjacka. Platsen och tidpunkten för observationen borde ha lett till att utredarna sett den som central.

Men utredarnas intresse var måttligt. Åklagaren Jörgen Almblad har framfört att ett vittne till mordet som satt i sin bil parkerad på andra sidan Tunnelgatan, vänd mot mordplatsen, också borde ha sett walkie-talkie-mannen. Och eftersom han inte hade gjort det så gjorde nog taxichauffören sin observation vid en annan tidpunkt. Om han nu såg en walkie-talkie-man överhuvudtaget. Så resonerar Jörgen Almblad.

Resonemanget är krystat. Varför skulle Morelius (mordvittnet i bilen) ha särskilt lagt på minnet, eller ens lagt märke till, en person som stod snett till vänster på några tiotal meters avstånd vid en tidpunkt cirka sex minuter före mordet?! En person som stod med ryggen vänd mot honom, och som kanske befann sig på platsen bara några sekunder! Morelius hade just kommit till korsningen, stod illa parkerad och hans passagerare hade hoppat ut för att ta ut pengar från en bankomat. Han tankar upptogs av det faktum att han stod olagligt parkerad och orsakade frekventa omslag till rött för trafiken på Sveavägen. Hans uppmärksamhet var snarast riktad rakt fram, vilket ledde till att han redan några minuter innan mordet observerade mannen vid Dekorima som skulle visa sig var den som skulle avlossa skottet som ändade Olof Palmes liv.

Det faktum att taxichauffören anger att walkie-talkie hade en annan klädsel än den mördaren hade, stärker observationens trovärdighet. Liksom att han säger att mannen inte stod på den östra sidan av Sveavägen, där mordet ägde rum. Detta ökar sannolikheten för att han inte fabulerar. Det faktum att han passerade så nära mannen ökar förstås sannolikheten för att han uppfattade situationen rätt. Det vill säga att mannen faktiskt talade i walkie-talkie.

Lars Borgnäs, som 1992 intervjuade Jörgen Almblad om taxichauffören observation, drar i sin bok En iskall vind svepte över Sverige slutsatsen att “Almblads resonemang kring musikläraren Morelius kan bara syfta till att förminska värdet av taxichaufförens berättelse. Mönstret är det samma som i de andra walkie-talkie-fallen: all kraft läggs ner på att bortförklara iakttagelserna” (LB 436).

Behandlingen av makarna Prims uppgift om en walkie-talkie-man på Sveavägen, raskt gående i riktning bort från mordplatsen, vid en tidpunkt en halv till tre och en halv minut efter det att mordet inträffat (observatörerna 30 och 31)

Paret Prim hörde av sig till mordutredningen redan några dagar efter mordet. De uppfattade det som att det inte fanns något större intresse från den förhörande polisens sida.

– Vad jag minns var en fråga om personen jag sett såg svensk eller utländsk ut, och då minns jag att jag sa att han såg förbannat arisk ut, lång och blond. Men som sagt, hon var inte särskilt intresserad, har en av makarna berättat för Lars Borgnäs (LB 438)

Sedan dröjde det nästan tre år innan utredarna hörde av sig. Granskningskommissionen konstaterar, något syrligt, att tipset inkom “jämförelsevis tidigt” och att förhållandet att “vidare utredning inte skett förrän bortåt tre år senare skulle vara värt att anmärka om det inte vore för att det följer ett för läsaren vid det här laget välbekant mönster” (Gkb 408).

***

Behandlingen av DN-fotografen Åkes tips om märklig radiotrafik (observatör 32)

Den märkliga lakoniska konversation som Åke hörde på sin polisradio cirka 23.35 löd enligt Granskningskommissionen (Gkb 397),som utgått från polisutredningens anteckningar:

– Hallå där uppe hur är det?
– Det är för djävligt kallt.
– Statsministern mördad.

I samtal med journalisten Lars Borgnäs har Åke bestämt hävdat att slutrepliken löd:

– Statsministern skjuten.

Skillnaden är inte oväsentlig. Om konversationen förts mellan människor som på något sätt medverkat i dödandet av Palme skulle de med stor sannolikhet inte använt ordet “mördad”.

Det fanns i konversationens tonläge enligt Åke inga tecken på upprördhet. Och den lät inte heller som ett vanligt polissamtal, med anrop och avslut. Åkes första tanke var ett det lät som en övning. En övning vars syfte till exempel kunde ha varit att träna skydd av ledande politiska personer.

När han nästa dag fick reda på att mordet ägt rum beslöt han att kontakta utredningen. Det gjorde han samma dag, eller möjligen dagen efter.

Men det dröjde mer än ett år, till i maj 1987, innan utredningen kontaktade tillbaks. Man ville att Åke skulle komma och berätta om iakttagelsen. Flera förhör ägde rum. Sedan blev det tyst igen.

Det skulle visa sig att en förhörsledare i anslutning till ett av protokollen hävdat:

1) att han sökt Åke flera gånger för att få reda på hur hans radio fungerade,

2) att Åke inte hört av sig och att förhörsledaren därför ansåg sig kunna dra slutsatsen “att han aldrig har avhört det samtal som han har relaterat i förhören”. Alltså: enligt förhörsledaren ljuger Åke.

3) att Åke inte tog kontakt förrän 25 dagar efter mordet. Förhörsledaren funderar: “Det verkar egendomligt att en person som arbetar på en tidning inte omedelbart sätter sig i förbindelse med sin tidning och dels med polis. Det dröjer cirka 25 dagar innan han underrättar polis.”

Efter den “analysen” baserad på oriktiga påståenden om fakta fördes Åkes uppgifter bort från skrivbordet. Att han avfärdats som otillförlitlig fick Åke själv aldrig veta.

Men i februari 1995 hävdade spaningsledaren Hans Ölvebro i teve det som förhörsledaren grundlöst påstått om Åkes obenägenhet att visa upp sin radio. Åke blev mycket upprörd och skrev ett brev till Ölvebro. I brevet berättade han att han hade kontaktat utredningen bara någon dag eftermordet och att han vid det förta förhöret 1987 sagt till förhörsledaren att om de ville titta på radion så fanns den i hans bil på gatan utanför.

Efter en månad blev Åke kontaktad av utredningen, och om omgående fick tillgång till radion. “Resultatet” av undersökningen av den blev ett utlåtande där det stod att det “ i och för sig är möjligt att (Åke) kunnat avlyssna polisradion via den utrustning han hade”.

Granskningskommissionen finner utlåtandet “svårtolkat”. Vilket väl betyder att man anser det vara ett slags “goddag yxskaft”. Åke hade ju i alla år haft radion för att lyssna till just polisens trafik. Frågan var ju om annan trafik kunde spilla in!

Åkes uppgifter har aldrig seriöst undersökts eller analyserats.

***

Hur bör de ovan presenterade observationerna bedömas?

De observationer som de ovan presenterade vittnena rapporterat till mordutredningen om är i samtliga fall oförklarade. I inget av dessa fall har någon hört av sig och sagt: “Det var jag som stod där vid den tidpunkten.” Och i inget fall har undersökningar gjorda av utredarna lett fram till att walkie-talkie-männens identitet kunnat fastslås.

Oss veterligt har inte heller något walkie-talkie-vittne fått konfronteras men personer från den Stay-Behind-grupp som var aktiv i centrala Stockholm (“vid Tunnelgatan” – enligt statssekreteraren Ulf Dahlsten). Förmodligen har inte ens gruppens personuppsättning fastslagits av mordutredningen. Och enligt uppgift från mordutredare har inte heller möjlig dokumentation från FRA och Televerket Radio, rörande mordkvällen, ställts till utredningens förfogande (GWkop 243 f).

Utredningen under Ölvebros, Helins och Almblads tid valde att generellt bortförklara vittnesuppgifterna som fantasier. Utredare som kommit efter dem har däremot inte valt denna extrema och märkliga inställning.

De vittnesuppgifter som vi redogjort för ovan förefaller i de flesta fall mycket trovärdiga. Detta gäller också uppgiftslämnarna. I flera fall har de uppenbarligen oberoende av varandra iakttagit samma man (eller män). Och i några fall har det handlat om att flera personer varit tillsamman och sett samma sak. I ytterligare andra fall att observatören omedelbart meddelat sin observation till någon som observatören varit i sällskap med.

Naturligtvis kan det inte uteslutas att det i något fall har handlat om en missbedömning, eller att fantasin skenat iväg med någon – som efter mordet rapporterat om sådant som saknat verklighetsgrund.

Kvarstår gör förstås att det räcker med att en enda observation har relevans i mordscenariot för att det ska med säkerhet kunna sägas att en konspiration förelåg.

Med tanke på de 33 år som förflutit går det i så fall också att fastslå att en tämligen stark tystnadskultur råder bland dem i konspirationen inblandade.

Men den som intresserat sig för möjliga läckor har det stått klart att sådana faktiskt förekommit! Inte minst i “ett land där nere”. Där kom läckorna faktiskt mycket tidigt, och hade uppenbarligen ett samband med att den organisatoriska strukturer som bar upp tystnadskulturen krackelerade, åtminstone i avsevärd grad.

Men i Sverige har den inte krackelerat. Högern har på alla plan stadigt flyttat fram sina positioner. Även så och inte minst inom den svenska socialdemokratin. Palmes frånfälle sågs av högerkrafterna, i Sverige och internationellt, som något positivt. Som Richard Burt, biträdande utrikesminister i Reagan-administrationen, uttryckt det: “Sverige utan Palme blev ett mer normalt land” (LB 303). Kursen högerut har varit stabil. Det som i Sverige krackelerat har varit arbetarrörelsen. Och Palmes politiska linje har det Socialdemokratiska partiets ledning vänt ryggen.

Liknande artiklar: