Varför finns det inga “funkisar” i riksdagen?

I natt lyssnade jag på ett program på Sveriges Radio P1. Det var en dokumentär som heter “Funk” som handlade om varför det inte finns några riksdagsledamöter med funktionsvariationer.

Man hade ställt frågan till samtliga riksdagspartier: “Har ni några riksdagsledamöter med synligt funktionshinder”. Svaret blev nej, det inte finns en enda riksdagsledamot med “funkis”.

Tidigare fanns David Lega, som satt i rullstol, men han har nu blivit invald i EU-parlamentet.

Man berättade att ungefär tio procent av befolkningen i Sverige har någon form av funktionsnedsättning. Då borde det väl finnas plats för åtminstone några av dessa bland riksdagens 349 ledamöter?

Programmet  leddes av Catrine Lundell och Thomas Fogdö, alpin utförsåkare som skadades allvarligt vid en olycka för några år sedan och nu sitter i rullstol.

Programledarna Catrine Lundell och Thomas Fogdö. Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio.

Tomas Fogdö fick frågan vilket begrepp man ska använda för att inte “göra bort sig”. Han svarade att “för min del spelar det ingen roll om man säger handikappad, funktionshindrad, funktionsnedsatt, funktionsvarierad, så länge man säger det med respekt och inte nedlåtande”.

Vi fick höra Amanda Malmberg som har Downs syndrom och som vill bli politiker och riksdagsman för Liberalerna.

Jag har som mål att bli Sveriges första riksdagsledamot med Downs syndrom. Min diagnos är min superkraft, säger Amanda Malmberg.

Även Veronica Kallander från Vänsterpartiet medverkade. Hon är rullstolsburen sedan barndomen. Sitter i kommunfullmäktige i Sundbyberg sedan 2010. Är ersättare i partistyrelsen och stod på riksdagslistan de senaste två valen.

“Det är viktigt att vi med funktionshinder finns med i olika sammanhang i den politiska debatten. Ingen kan avfärda den som sitter i rullstol eller som har vit käpp” med “du vet inte vad du pratar om”. Det till om med syns på mig att jag vet vad jag pratar om.

“Det måste finnas plats för alla” säger Veronica Kallander även om hon ogillar begreppet funktionshindersfrågor. “Perspektivet ska finnas med i alla samhällsfrågor. Det handlar om medborgarrätt”.

Visst vore det önskvärt, ja till och med rimligt, att även personer med funktionshinder fick sin rättmätliga plats i våra folkvalda församlingar.

Men det är inte helt lätt att tillgodose alla önskvärda behov samtidigt. Det finns krav på lika fördelning mellan kvinnor och män. Mellan olika åldersgrupper.

Just nu sägs att det är för få pensionärer i riksdagen. Men räcker det med fler pensionärer om det enbart blir pensionärer som har det gott ställt? Fattigpensionärerna ska väl också ha sin representation?

Hur många är hyresgäster och hur många äger sin bostad?

Sedan ska det vara en rimlig representation av invandrare och utrikesfödda.

Även olika yrkesgrupper. LO-medlemmar och egna företagare.

Offentliganställda och privatanställda?

Och konstnärer. Hur många med “skapande” yrken finns representerade i riksdagen? Jag vet att poeten Bengt Berg satt i riksdagen för vänsterpartiet en gång i tiden

Hela Sverige ska ha en jämn representation med en bra fördelning mellan stad och land.

Och hur är det med representation av människor med egen erfarenhet av fattigdom och att leva i utanförskap, att vara hemlös och uteliggare?

Och så vidare. Kravet på rimlig representation kan göras hur lång som helst. De som sitter i riksdagen är ju våra förtroendevalda som ska representera oss alla.

Det är inte lätt att få ihop alla dessa rimliga krav bland 349 ledamöter, där dessutom varje parti ska göra sina egna avvägningar.

Dessutom är det så att olika partier gör olika prioriteringar.

Dessutom finns det populister som tycker att det bara är idioter som sitter i riksdagen som inte vet hur “vanligt folk”  har det, och som därför vill minska ner antalet ledamöter.

Styrs landet bättre om det blir färre “idioter” som styr? Och hur klarar man en rimlig fördelning mellan olika intressen om det blir färre ledamöter?

Ta Eskilstunas kommunfullmäktige-församling som ett annat exempel. Tidigare satt det 79 “idioter” i fullmäktige. För att tillgodose populistiska krav på att vi har för många politiker som kostar för mycket har majoriteten nu skurit ner till 65 “idioter”.

Hur tillgodoser man en rimlig och blandad representation av ledamöter när det finns färre platser att fördela mellan?

Och hur gör ett parti som bara har några få platser för att sy ihop en så bred representation?

Det är inte lätt. Inte blir det lättare om man av populistiska- och sparsamhetsskäl minskar ner på antalet förtroendevalda.

Hur är det förresten med representationen av funktionshindrade i kommunfullmäktige i Eskilstuna?

Till sist. Vad är det som säger att de med funktionshinder främst vill och skall arbeta med just funktionshindersfrågor? Och att pensionärer ska vara inriktade på frågor som rör pensionärer? Att invandrare ska koncentrera sig på invandrarfrågor?

Man kan väl ha intressen utanför sitt eget “revir”?

Rolf Waltersson

Liknande artiklar: