Pär Salander:
Inledningsvis är det säkrast att påpeka att jag menar att Ryssland är en autokrati som genom sitt krig i Ukraina begår ett otvetydigt brott mot internationell rätt i enlighet med FN-systemet. Men jag tar avstånd från den närmast enfaldiga kör som begränsar sig till att se detta, och inte sammanhanget, för “det försämrade säkerhetspolitiska läget” i Europa.
Nu till mitt öppna brev:
Trump backar ur med budskapet att Europa själva får ta hand om stödet till Ukraina. De europeiska ledarna samlas då kring den förändrade situationen, och dryftar hur det fortsatta stödet till Ukraina skall se ut. Tongångarna känns dessvärre igen; upprustning och mer vapen.
Inget nytt under den himmelen. Man håller fast vid den av USA utstakade politiken utan förmåga att se en möjlighet för Europa att välja en egen väg i relation till Ryssland. Vi finns ju på samma kontinent och inte på olika sidor av jordklotet. Dessvärre tycks Europas ledare sakna tillräcklig politisk integritet gentemot USAs globala maktambitioner, samtidigt som man är ideologiskt fast i en polariserad relation till Ryssland.
Språket är uteslutande militärt. Idag har EU en samlad militärbudget som enligt SIPRI (2023), i runda tal är 3,5 ggr Rysslands. Nu föreslår man att öka dessa militärutgifter med 9 000 miljarder kr. Det motsvarar hela USAs militärbudget och mer än den årliga svenska bruttonationalprodukten.
Uppseendeväckande, men inte ens vänstern invänder.
Trots att USA tycks ta bort sin maktpolitiska taktpinne så förmår inte Bryssel kunna stava till ord som ömsesidig respekt, förtroendeskapande åtgärder och förhandlingar för fred. Krigsretoriken i media når också nya höjder när ‘experter’ i SR nu diskuterar huruvida Norden borde utveckla egna kärnvapen!
Upprustningens nödvändighet motiveras av centrala politiker, höga militärer och ‘experter’ i media, inte minst i public service, med att om inte ‘Ukraina vinner’ så kommer Ryssland att ta sin seger som intäkt för att fortsätta sin ‘imperialism’ mot andra länder i Europa. Sverige kan inte känna sig säkert. Man diskuterar t.o.m. hur många år vi har på oss inför detta scenarium.
Vi får en bild av att det ligger i Rysslands DNA att, utan politiskt sammanhang, expandera sitt territorium. Vi hör inga kritiska röster i studion. Alla, från höger till vänster, nickar unisont i en anda av ett profant amen (armén?).
Men, det finns flera skäl att ställa några mer än uppenbara frågor som nogsamt undviks av media. Jag vänder mig med dessa frågor till Peter Hultqvist (S) och Maria Malmer Stenergard (M) då ju båda är centrala personer för den svenska försvarspolitikens gestaltning.
FÖR DET FÖRSTA: Föreställningen att Ryssland är bärare av ett imperialistiskt DNA. Det handlar om att expandera. Implicit innebär ju den föreställningen att det politiska sammanhanget för Rysslands agerande blir ointressant. Allt kokar ner till det ryska DNAet och USA/NATO kan då frånhändas allt ansvar för händelseutvecklingen.
Det är knappast rimligt. Vi vet att NATO-ländernas företrädare vid förhandlingarna om Tysklands återförening 1989 försäkrade att man inte skulle expandera öster om det förenade Tyskland (Shifrinson, NSA). Man tecknade senare överenskommelser utifrån ‘att inte stärka sin säkerhet på bekostnad av andra staters säkerhet’.
Sovjetunionen/Warzwapakten upplöstes, men strax därefter började NATO, trots sina löften, sin vandring österut. Flertalet amerikanska utrikespolitiska experter hade tidigare varnat för att en vandring österut skulle vara “ett politiskt misstag av historisk betydelse”.
Ryssland protesterade och när NATO fortsatte mot Ukraina så uttryckte Putin att där går en röd linje.
Men NATO lyssnade inte utan började också genomföra militärövningar med, och utbilda, Ukrainsk militär, bla vid en militärhögskola som framför allt lockade extrema högernationalister (Morning Star 31/1 2022).
Amerikanska regeringsföreträdare var på plats och, politiskt som ekonomiskt, hejade på de pro-västliga demonstranterna på Maidan-torget i Kiev 2013. Ryssland stod inför att dess Svartahavsbas på Krim skulle falla i NATO-händer och Krim återansluts till Ryssland. Enligt den brittiske östeuropaforskaren Richard Sakwa talar allt för att detta också var Krimbornas, som är rysktalande, önskemål.
Min fråga: Tycker Hultqvist/Malmer Stenergard att USA/NATO trots sitt löftesbrott och sin brist på respekt för Ryssland uttryckta säkerhetsintressen har något som helst ansvar för “det försämrade säkerhetspolitiska läget” när man expanderar mot Rysslands gränser?
Vid Kubakrisen 1962 protesterade USA och Sovjetunionen backade från vapenleveranser till Kuba. När Ryssland nu protesterade varför kunde inte NATO på liknande sätt backa från Ukraina? Är inte det en rimlig parallell?
FÖR DET ANDRA: Föreställningen att om Ukraina faller så vänder sig Ryssland vidare mot andra länder och Sverige kan var hotat.
Den föreställningen innebär rimligtvis att Rysslands relation till Ukraina är jämförbar med Rysslands relation till Sverige.
Men det är den inte. Parallellt med NATOs expansion så polariserades Ukraina vid förhandlingarna 2013 kring om Ukraina skulle utveckla frihandel med EU eller utveckla de existerande handelsavtalen med Ryssland. Västra Ukraina var mer intresserat av det förra, medan sydöstra Ukraina (Donbas-regionen) som historiskt, etniskt och språkligt är närmare Ryssland, var mer mån om det senare.
Den västorienterade folkliga rörelsen på Maidan-torget reagerade mot levnadsomständigheterna i landet och korruptionen bland makthavare, men successivt fick denna rörelse en prägel av högerextrem nationalism som med fascistisk retorik polariserade landet genom att verka för etnisk/språklig homogenitet.
Den regering som tillsattes förbjöd också kommunistpartiet, det ryska språket trängdes undan, ryskspråkiga tv-kanaler stängdes ner samtidigt som statliga högre tjänstemän som ställt sig kritiska till den högernationalistiska politiken avskedades.
Polariseringen accentuerades således gentemot Donbas-regionen och inbördeskriget mellan regeringstrupper tillsammans med högerextrem milis och de mer ryssvänliga rebellerna i sydöst bryter ut. Ukrainare i Donbas flyr inom landet men enligt Richard Sakwa tar än fler sin tillflykt till Ryssland.
Det bör också nämnas att det 2015 blev straffbart i Ukraina att tala illa om nazi-kollaboratörer från andra världskriget och hundratals gator, platser och monument har fått deras namn, bl.a. Stepan Bandera som under andra världskriget var medansvarig till hundratusentals mördade polacker och judar i sin jakt på den rena rasen. Han utnämndes för övrigt 2010 poststumt till ”Ukrainas hjälte”.
FN:s Generalförsamling röstade 2020 om en resolution som i kraftfulla ordalag fördömde hyllningar av nazism och nynazism i alla dess former. Endast två länder röstade emot: USA och Ukraina. När resolutionen åter läggs fram 2022 så inställer sig plötsligt Europa lydigt bakom USA och röstar också emot.
Rysslands invasion i Ukraina fick Europa plötsligt att godkänna den ukrainska extremhögers fortsatta marscherande i sin hyllning till “Ukrainas hjälte”. Det innebär naturligtvis inte att President Zelenskij är nazist med det säger något om den politiska komplexiteten i det Ukrainska samhället och att Donbas-regionen kände sig utsatt.
Min fråga: Den politiska heterogeniteten i det ukrainska samhället med politiska rötter till andra världskriget och nazisternas krig mot Sovjetunionen gör relationen mellan Ukraina och Ryssland mycket nära och speciell. Menar Hultqvist/Malmer Stenergard att detta på något sätt kan appliceras på relationen till Sverige? Om så, vari finns parallellen?
I väntan på Hultqvist/Malmer Stenergards invändningar så dristar jag mig om att sammanfatta min egen position:
Rysslands invasion i Ukraina är ett otvetydigt brott mot FN-systemet och folkrätten. Samtidigt finns det skäl att inte reducera ett politiskt skeende till ‘Rysslands imperialistiska DNA’ utan att förstå komplexiteten i det som sker.
Här bär USA/NATO ett ansvar genom att bryta löften och inte respektera Rysslands uttryckta säkerhetsintressen. Samtidigt har Ryssland en historisk, etnisk och språklig relation till Ukraina som inte på något sätt är en parallell till Rysslands relation till Sverige. Att låtsas som att så inte är fallet är politiskt ohederligt.
Avslutningsvis: EU/NATO rustar i dag upp för att ta hand om konsekvenserna av sitt eget agerande, dvs NATOs expansion mot Rysslands gränser. Med de brittiske Rysslandsforskaren Richard Sakwas ord:
Putin har ansvaret för att ha tryckt på avtryckaren den 22 febr 2022 när Ryssland invaderade Ukraina, men pistolen var laddad av den europeiska säkerhetsordningens misslyckande”.
När nu USA backar så finns möjligheter. De finns om EU tar av sig USAs maktglasögon och i stället söker reparera den europeiska säkerhetsordningen. Det är dags att återuppta andan i förhandlingarna som, vid tiden för Rysslands invasion, var nära ett avtal mellan Ryssland och Ukraina. Detta enligt Tysklands Gerhard Shroeder och Israels Naftali Bennett, men det stoppades i första hand av USA. En uppgörelse då kunde ha räddat en halv miljon människors liv (Berliner Zeitung, 21-10-2023).
Det är hög tid för Europa att begrava NATOs tidigare generalsekreterare Stoltenbergs famösa uttryck “Vapen är vägen till fred” och i stället ta till sig Hans Blix’ begrepp “strategisk empati”; ömsesidig respekt, förtroendeskapande åtgärder och förhandlingar för en mindre polariserad och därmed säkrare värld. Europa behöver ett omtag i relation till Ryssland, med mindre upprustning och mer dialog. Vi finns ju på samma kontinent och inte på olika sidor av jordklotet. Då skulle vi också ha råd med mer vård, skola och omsorg. För vår säkerhets, men också vår välfärds, skull.
Pär Salander
Umeå
