Poängen med ett välfärdssamhälle – omfördelning under livscykeln
Det finns en grov missuppfattning om de offentliga finansernas omfördelningseffekter. Nämligen påståendet att skatteintäkterna användas för att omfördela inkomster mellan olika grupper av medborgare. Statens och kommunernas skatteintäkter går främst till att betala kostnaderna för vård, omsorg och investeringar samt för att ge utbildning och omvårdnad av barn och äldre.
Det vill säga staten omfördelar pengar från människor i arbetsför ålder till barn och unga som ännu inte kommit ut på arbetsmarknaden och till de äldre som lämnat arbetsmarknaden. Detta är ju hela vitsen med ett välfärdssamhälle. För samhället är barn och äldre en förlustaffär. Precis som kostnaderna för immigrationen.
Det handlar alltså om att samhället omfördelar pengar under människors livscykel. I samhällen som inte kollektivt tar ansvar för människors ålderdom blir effekten att människor skaffar sig många barn, därför att det är deras barn som kan ge dem trygghet under ålderdomen. Det kan vi fortfarande se i fattiga länder i världen.
I länder i Syd- och Östeuropa, som inte har byggt ut barntillsyn och ekonomiskt stöd till barnfamiljer, får vi en motsatt effekt, då det där föds allt för få barn. De långsiktiga effekterna av detta är en väldigt tung försörjningsbörda för dem i yrkesverksam ålder. Omfördelningen av livstidsinkomsterna är betydelsefulla för att vi ska kunna få ett fungerande välfärdssamhälle.
Trots att Sverige hör till de länder i världen som är bäst på att genomföra omfördelning av livstidsinkomsterna, så varnar ändå Konjunkturinstitutet för att Sverige kan få problem i framtiden, då man skriver:
“Sverige har starka offentliga finanser och ett finanspolitiskt ramverk som ger goda förutsättningar för en långsiktigt hållbar ekonomisk politik. Men den demografiska utvecklingen med en åldrande befolkning sätter press på de offentliga finanserna under kommande årtionden och det kommer att krävas finanspolitiska prioriteringar. Det framgår av Konjunkturinstitutets rapport om långsiktig hållbarhet i de offentliga finanserna, som överlämnas till regeringen i dag.”
Trots att Sveriges åldersstruktur är bättre än så gott som alla Europas länder (undantagen är Irland, Luxemburg, Cypern och Malta) så kommer enligt prognoserna försörjningskvoten, det vill säga antal människor i åldern 0 – 19 och antalet äldre än 64 i förhållanden antalet människor från 20 till och med 64 år ålder att öka.
Det är alltså inte så som Sverigedemokraterna påstår att det pågår en omfördelning från infödda svenskar till invandrare, Det är istället så att det alltid pågår en omfördelning från dem som är i arbetsför ålder till dem som ännu inte arbetar eller som har lämnat arbetsför ålder. Detta är ju hela poängen med ett välfärdssamhälle.
Som jag skrev i min första artikel:
“En stor majoritet av de flyktingar som har kommit till Sverige var redan i yrkesverksam ålder då de anlände. Mycket få flyktingar är dessutom över 65 år, speciellt jämfört med den befolkning som är född i Sverige. Över 71 procent av människor födda i andra länder är i yrkesverksam ålder, jämfört med drygt 53 procent av dem som är födda i Sverige.
Visserligen är sysselsättningsgraden lägre hos utlandsfödda, men ändå är det en större andel av de utlandsfödda som bidrar till försörjningen, 56 procent, jämfört med 47 procent av dem som är födda i Sverige. Invandrarnas arbete bidrar idag till att försörja den åldrande infödda svenska befolkningen, samtidigt som många av dessa invandrare på olika sätt tar hand om de äldre infödda svenskar som behöver vård och omsorg.”
De som är födda i något annat land bidrar alltså med mer arbete än de som är födda i Sverige. Men det finns en invändning mot detta resonemang – om man mäter arbetsinsatsen i pengar så ser det annorlunda ut. Eftersom en mycket större andel av dem som är födda i andra länder arbetar inom låglönebranscher så bidrar de ur ekonomisk synpunkt med ett något lägre belopp till försörjningen, än dem som är födda i Sverige.
Men då handlar det om en värdering av arbetsinsats i pengar, inte i arbete. På samma vis skulle man kunna säga att svenska kvinnor bidrar mindre till samhället än svenska män, därför att traditionella kvinnoyrken är lägre värderat lönemässigt en manligt dominerade yrken.
Om städarnas, buss- och taxiförarnas, undersköterskornas och sjukvårdsbiträdenas löner skulle höjas markant hade invandrarna förmodligen även bidragit ekonomiskt mer till samhället än infödda. Dessutom skulle det innebära ett lyft för de kvinnor som är mest lönediskriminerade på den svenska arbetsmarknaden.
Som vi sett i de tidigare artiklarna så får människor som är födda i andra länder en mindre andel av den omfördelning som görs under deras livscykel jämfört med dem som är födda i Sverige. Den summan Sverige kostar på dem i form av utbildning och flyktingmottagande är i genomsnitt lägre än kostnaden samhället har för utbildning av dem som är födda i Sverige. De utlandsfödda lever dessutom i genomsnitt inte lika länge som dem vilka är födda i Sverige, vilket innebär att de får ut mindre i pension. Den omfördelning som sker under livscykeln är alltså inte lika fördelaktig för utlandsfödda som för dem vilka är födda i Sverige.
H Foste Hjälte
