Milstolpar i Norge och USA
För drygt en vecka sedan, 20 september, skrev Dagens Nyheter att ”norsk oljefond passerar 1 biljon dollar”, vilket enligt ett uttalande från Ynge Slyngstad, chef för Norges banks investeringsavdelningar innebar en milstolpe i fondens historia.
För några veckors sedan passerades också en gräns i USA, landets statsskuld passerade 20 biljoner dollar. Alltså ett 20 gånger så högt belopp, men den summa kanske inte är så mycket att yvas över, i det Trumpstyrda landet längre västerut. Så tyckte i alla fall den svenska dagspressen, som förbigick denna milstolpe med tystnad.
Kommentarerna i svenska press till Norges milstolpe andas både lite beundran och kanske även en smula avund mot vårt rika grannland i väster. Dagens Nyheter skrev:
” Varför samlar då Norge så stora summor pengar på hög? Tanken när fonden grundades 1990 var att lägga undan en del av oljeinkomsterna så att regeringen kan ha handlingsutrymme om priserna på olja skulle sjunka kraftigt och Norge hamna i djup lågkonjunktur. Dessutom vill man säkra inkomster för kommande generationer den dag som oljan tar slut… Pengarna tas från den norska statens oljeintäkter och investeras i aktier, obligationer, värdepapper, andra räntebärande papper och fastigheter.”
En biljon dollar är ett stort tal. Men värdet på valutor kan påverka en fond vare sig man tillför eller tömmer den. Att gränsen 1 biljon just nu passerades är mest en effekt av att US-dollarn har sjunkit i värde.
Varför Norge utvann så mycket olja när oljepriset låg lågt för att investera i så kallade värdepapper, kan man fråga sig. Vad fanns det för mening med detta? Det var 1996 som man började köpa ”värdepapper” för oljepengarna. Då var oljepriset drygt 20 US-dollar per fat. Snittpriset på olja pendlade mellan 20 och 30 dollar per fat under de första tio åren som Norge köpte värdepapper för oljepengar. De senaste tio åren har oljepriset i snitt var mer än tre gånger så högt. De var alltså ingen speciellt bra affär fram till 2005 att tömma oljekällor och byta ut oljan mot ”värdepapper”. Det hade varit bättre ur ekonomisk synpunkt att spara oljan under havsbottnen.
Och nu sinar oljekällorna. Det var under just dessa tio år från 1996 till 2005 som Norge tömde ut merparten av de stora oljekällor som man funnit under 1970- och 80-talet. Efter 1990 har fynden minskat kraftigt, vilket har medfört att Norges oljeutvinning nästan halverades från toppåren efter sekelskiftet till 2015. Efter sekelskiftet har Norge pumpat upp nästan fem gånger så mycket olja som man har funnit under samma period. Det betyder att Norge nu tömmer gamla oljebrunnar i allt snabbare takt.
Den dagen närmare sig då det inte längre finns någon olja att pumpa upp – kanske dröjer det femton, tjugo år innan olja sinar. Men då har ju gudbevars Norge en massa ”värdepapper”. Frågan är bara vad dessa då är värda.
I en värld där vi uttömmer mer av världens tillgångar på råvaror, malmer, orörd natur och inte minst energikällor, är det bättre att vara rädd om dessa tillgångar än att göra slut på dem. Råvarutillgångar kommer med största sannolikhet i framtiden att vara mer värda än så kallade ”värdepapper” investerade på världens börser.
Till Norges försvar ska dock sägs att det åtminstone är bättre att spara i ”värdepapper” än att använda inkomsterna från Nordsjö-oljan enbart till konsumtion, som Storbritannien har gjort. De var pengarna från – främst den skotska delen av – Nordsjön som höll den krisande brittiska ekonomin flytande under 1980- och 90-talet och räddade Margaret Thacher kvar vid makten i många år. I Storbritanniens fall kan man verkligen använda uttrycket, att landet ”har sålt smöret och tappat pengarna”.
Den andra milstolpen: USA:s budgetunderskott, handlar också om ett land som har sålt smöret och är på väg att tappa pengarna. Inte bara för att budgetunderskottet har överskridit gränsen 20 biljoner US-dollar, utan för det är ett tecken på landets förfall.
USA:s statsskuld sen två år tillbaka är över 100 procent av landets bruttonationalprodukt, BNP. Det är till exempel betydligt högre den gräns som man accepterar inom EU (visserligen klara EU sedan inte av att hålla på den gränsen, men det är en annan historia).
Det var på Ronald Reagans tid som president, som statsskulden började växa från cirka 30 procent till 50 procent av BNP (se diagram 3). Orsaken var hans löften om kraftiga skattesänkningar för framför allt de rikaste. På 1990-talet sjönk sedan statsskulden som andel av BNP, men ökade sedan både på grund av George W Bush skattesänkningar och krigen i Afghanistan och Irak. Krigen fortsatte sedan även under Obamas tid, vilket ökade skulden ytterligare.
Skulden har i procent räknat inte varit så stor sedan 1945. Staten i USA hade då lånat till krigsutgifterna, men när andra världskriget var slut så var det lätt att återbetala skulden. USA var inte krigshärjat. Landet hade en fungerande produktionsapparat som kunde ställas om från militär- till civilproduktion. Konkurrentländernas industrier var däremot sönderslagna. USA hade dessutom ett fördelen av landets storlek och rika tillgång på inhemska råvarukällor, inte minst oljekällor.
USA:s ekonomin växt snabbt efter kriget. Skulden i procent av BNP reducerades snabbt. I expanderande ekonomier blir skulderna mindre även om man inte betalar av dem. När inkomsterna ökar – både för länder och privatpersoner – så blir skuldernas automatiskt procentuellt sett lägre.
Men nu är situationen annorlunda USA har tappat i konkurrenskraft och tvingas dessutom importera både industrivaror och olja. Den ekonomiska tillväxten i USA – liksom Europa – beror numera på att centralbankerna stimulerar ekonomi, vilket är ohållbart i det långa loppet och enbart bidrar till ökad skuldsättning.
Detta gör att det blir allt svårare att minska USA enorma statsskuld. Den ökade militära kostnaderna gör det dessutom ännu svårare att minska skulden. Men framför allt arbetar- och medelklassens försämrade ekonomi och de ökade klyftorna i USA medför att skuldkrisen har blivit kronisk.
Under de senaste 50 åren har den inhemska konsumtionen varit den starkaste drivkraften i USA:s ekonomi. Men de US-amerikanska hushållens disponibla inkomster är numera i fritt fall (se diagram 1 nedan). Eftersom hushållens utgifter svarar för nu för nästan 70 procent av den ekonomiska tillväxten så påverkar detta starkt USA totala ekonomiska tillväxt.
Hushållens konsumtion bygger i allt högre grad på ökad skuldsättning och på statliga subventioner (se diagram 2 nedan). De utgör nu hela 43 procent av US-amerikanernas totala konsumtionsutgifter.
Mer tydligt kan det knappast säga; befolkningen i USA lever på kredit. Och eftersom staten i sin tur måste låna pengar för att hålla igång befolkningens konsumtion, så befinner sig USA i en ond cirkel, där ökad skuldsättning är nödvändig för att skapa ekonomisk tillväxt. Denna tillväxt är i sin tur nödvändigt för att statsskulden inte ska öka ännu mer, samtidigt som staten tvingas skuldsätta sig allt mer för att upprätthålla den inhemska konsumtionen.
Nu har alltså statsskulden passerat milstolpen 20 biljoner dollar. I USA kommer politikerna sätta upp nya gränser för hur mycket den får växa, som snart också kommer att överskridas. Och bakom hörnet lurar nästa finanskris.
”Amerika first”, säger Donald Trump. Jo, man nådde först av alla länder över 20 biljoner US-dollar i statsskuld. Och nu är man på väg mot 21 000 000 000 000 dollar.
Hans Hjälte
Data Courtesy: St Louis Federal Reserve (FRED) och Lance Roberts
Den blå linjen i diagrammet ovan markerar skillnaden mellan disponibel inkomst (inkomst minus skatter) och grundläggande levnadskostnader. Överstiger hushållens inkomster dessa kostnader för mat, bostäder och försäkringar och de har pengar kvar för att spendera eller spara ligger den blå linjen över nollstrecket.
Från 1959 till 1971 var detta fallet. Medborgarna kunde öka sin konsumtion utan att skuldsätta sig. Efter 1971 kunde bara konsumtionen upprätthållas med hjälp av bidrag och skuldsättning (den gröna linjen). Från 1990 skulle hushållens konsumtion ha minskat om hushållen inte hade skuldsatt sig allt mer. Efter krisen 2008 minskar de US-amerikanska hushållens konsumtion trots att deras låneskulder ökar i snabb takt (den röda linjen).
Vänstra axeln redovisar hushållens totala disponibla inkomster i billion USA dollar. Den högre hushållens skuldsättning i miljarder US dollar. Diagrammet visar att medborgarnas totala underskott i disponibel inkomst är på väg mot 20 biljoner US-dollar, det vill säga nästa lika mycket som landets statskuld.
(Observera billion respektive trillion i USA = miljard respektive billion i Sverige och övriga Europa utom UK).
Källa: The illution of prosperity – Real investment advice
Data Courtesy: St Louis Federal Reserve (FRED)
Diagrammet visar hur skuldsättning (blått fält) och statliga subventioner av konsumtion (grönt fält), svarar för en allt större del av de US-amerikanska hushållens konsumtion. Efter andra världskriget svarade dessa bidrag för drygt tio procent av hushållens konsumtion, nu svara de för närmare hälften.
Källa: The illution of prosperity – Real investment advice
Diagram 3 över hur USA:s statskuld har växt sedan 1980.
