I morse kunde vi på radions P1 höra Sveriges överbefälhavare Micael Bydén kommentera de näraliggande konsekvenserna av att Finland nu är fullvärdig medlem i den USA-ledda krigsalliansen NATO, medan Sverige inte är det.
Bydén såg framför sig att i närtid kommer den gemensamma militära svensk-finska övningsverksamheten, och det operativa sammanfogandet av Sveriges krigsmakt med Finlands, att få pausa.
“Nu när Finland äts upp” har grannlandet för tillfället annat som måste ges prioritet, förklarade ÖB. Och förtydligade med att han förstås avsåg den fullständiga NATO-anslutningen, och allt det som den finska krigsmakten därför nu har att bestyra.
Ordvalet “när nu Finland äts upp” avslöjade onekligen en realism i ÖB:s uppfattning gällande vad Finlands “anslutning” handlar om.
Samtidigt framgick det i intervjun att Bydén själv hoppades av hela sitt hjärta att han själv och den svenska krigsmakten så snart som möjligt ska få göra samma resa ner genom Pentagons svalg.
Förresten är det ju så att ÖB så ofta han fått möjlighet påpekat att det inte handlar om att endast krigsmakten ska bli en del av NATO. “Det är Sverige som ska ansluta sig”, brukar han understryka – med tillägget, framsagt med iver och entusiasm, att det kommer att innebära en “genomgripande omställning” för alla svenskar och hela samhället. I detta har ÖB naturligtvis rätt. Fast djupgående energiska förberedelser pågått under många år.
Och ÖB är förvisso inte ensam om att med entusiasm se fram emot att Sverige slukas av den USA-ledda krigsalliansen. Säkert är det så att hans entusiasm delas av 999 av 1000 officerare inom Sveriges krigsmakt.
Entusiasmen delas nog också av, som det verkar, 99 av 100 ledarskribenter, och förmodligen av åtminstone 9 av 10 radio- och tv-kommentatorer.
I Sveriges riksdag står formellt 307 av 349 ledamöter bakom projektet att inlemma Sverige i NATO. Ledningarna i motståndarpartierna, V och MP, har, trots sina ställningstaganden, dock valt att ligga oerhört lågt. De har dessutom slutit upp bakom NATO-direktivet om en höjning av de militära utgifterna till minst två procent av BNP.
Inom det socialdemokratiska partiet genomfördes omsvängningen till ett bejakande av NATO-medlemskapet under rent kuppartade former. Partiledningen fick inte heller med sig en enda av sidoorganisationerna. Kvinnoförbundet, ungdomsförbundet, studentförbundet, Olof Palme-centret och sammanslutningen för troende socialdemokrater – Tro och Solidaritet, tidigare Broderskapsrörelsen – alla avvisade de tanken på ett svenskt NATO-medlemskap.
I en knappt ens till skenet demokratisk process genomdrev partiledningen ändå snabbt ett till NATO-anslutning positivt ställningstagande från “partiets” sida.
Tanken går osökt till striden inom det socialdemokratiska partiet om ett svenskt atomvapen. Då, i slutet av 50-talet, utgick den av kvinnoförbundet ledda oppositionen (med stöd av bland andra Ernst Wigforss och Östen Undén) med segern. Det blev inget svenskt atomvapen.
Nu vill den socialdemokratiska partiledningen ansluta Sverige till en stormaktsledd kärnvapenbestyckad militärallians. Kvinnoförbundets protester har denna gång inte hjälpt. Inte heller uppslutningen från alla de andra sidoorganisationerna. Varför?
Nära till hands ligger att förklara skillnaden med att i kampen mot ett svenskt atomvapen klev energiska och bestämda kvinnor i partiet – Nancy Eriksson, Ulla Lindström, Inga Thorsson med flera – verkligen fram, och mobiliserade ett motstånd i en bred folklig rörelse.
Men varför skedde då inte så nu? Dåvarande försvarsministern Peter Hultqvist, som visserligen under lång tid verkat för att knyta Sverige militärt närmare USA, Storbritannien, Frankrike och NATO, fick ju kraftigt bifall när han på (S)-kongressen, bara ett halvår innan den kuppartade omsvängningen ägde rum, med grötmyndig stämma “klargjorde” att den socialdemokratiska regeringen – vars försvarsminister han var – aldrig skulle verka för ett svenskt NATO-medlemskap.
Så varför denna tystnad från motståndarna till NATO-anslutning?
För det första svek med blixtens hastighet sådana inom partiet som många kanske hade väntat sig skulle ta ledningen i ett motstånd – som till exempel den avpolletterade förra utrikesministern Margot Wallström och Daniel Suhonen, frontfiguren för partiets “vänsterströmning” Reformisterna. Också Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg vände på en femöring och ropade offentligt ut budskapet om sin omvändelse till Pentagonismen.
Men detta kan inte vara en tillräcklig förklaring. Den huvudsakliga förklaringen står med säkerhet att finna i den press som hela etablissemanget – det politiska såväl som det mediala och militära – utsatte det svenska folket för. Putin-regimens angrepp på Ukraina påstods ha kullkastat alla tidigare gällande argument mot ett NATO-medlemskap.
(S)-ledningens nya argumentation var egentligen märklig. Syftet med alliansfriheten hade ju främst varit att kunna hantera situationer sådana som den som uppstod genom kriget i Ukraina. Till exempel att Sverige genom diplomatiska insatser skulle kunna bidra till krigets upphörande. Liksom att Sverige för alla parter skulle kunna göra klart man inte på något sätt utgjorde ett hot mot någon av konfliktens parter.
Nu blev i stället mantrat att Sveriges trygghet krävde en snabb anslutning till en militärallians.
En stämning piskades upp som innebar att kritik mot den planerade NATO-anslutningen snarast – enligt SÄPO, politikerna, militären och kvällstidningarna – kunde misstänkas vara uttryck för en hur som helst säkert pågående förtäckt påverkanskampanj från Putin-regimens sida. Samtidigt som sagan om USA och NATO som de osjälviska försvararna av demokrati och frihet mässades i medierna dag ut och dag in. En hord av experter, med eller utan uniform, anlitades av medierna för att förklara hur “Väst skall vinna kriget”.
Att USA, liksom de gamla kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike under den tid som NATO existerat, många gånger varit inblandade i väpnade konflikter världen över, och i många fall undertryckt nationella befrielserörelser, störtat demokratiska regeringar och bistått diktaturer borde ha stämt till eftertanke. Och faktum är att omkring två miljoner svenskar, trots den intensiva och monotona militaristiska propagandan, fortfarande ställer sig avvisande eller skeptiska till NATO. Detta faktum måste fredsrörelsen ta fasta på.
Icke förvånande är det främst Vänsterpartiets, Miljöpartiets och Socialdemokraternas sympatisörer som vägrat böja sig för NATO-propagandan. Och Vänsterpartiets och Miljöpartiets riksdagsledamöter har, som tidigare påpekats, åtminstone inte röstat för en NATO-anslutning.
För de borgerliga partierna, som länge förordat svenskt medlemskap, spelar det dock ingen som helst roll att kärnvapenmakten USA:s uttalade mål är att behålla sin dominerande makt i världen och historiskt varit extremt våldsbejakande i sin strävan att hävda sina ekonomiska, politiska och militära stormaktsintressen. USA:s stöd till diktaturer i Syd- och Centralamerika, störtandet av Allende i Chile, uppbackningen av de latinamerikanska militärdiktaturernas massmord inom ramen för operation Kondor, terrorbombningarna av Indokina, stödet till militärjuntan i Grekland, uppbackningen i det längsta av apartheidregimen i Sydafrika, det folkrättsvidriga angreppet på Irak, stödet till terrorism i Angola, samarbetet med Turkiets förtryckande säkerhetstjänst – inget av detta har upprört högern i Sverige.
Men inom svensk socialdemokrati har det, åtminstone sedan 60-talet, funnits en utbredd vilja att stödja krafter som försvarat sig mot Vita Husets och Pentagons aggressioner. Idag hör vi endast enstaka röster – Olle Svenning, Pierre Schori och några till – som protesterar mot partiledningens försök att framställa anslutningen till NATO och uppslutningen bakom USA som ett “naturligt steg”.
Det som är mycket allvarligt är också att uppslutningen bakom USA sker samtidigt som både Republikanerna och Demokraterna gjort klart att man ser Kina som en strategisk fiende. Och att målet är att till varje pris bibehålla den egna dominansen. Röster i USA har till och med höjts offentligt för ett krig med Kina. Att slå till med kärnvapen innan Kina ekonomiskt kommit ikapp kan mycket väl vara en tanke som hökar i Washington och Pentagon nu umgås med. En uppladdning i östra Asien pågår för fullt och tillsammans med Storbritannien har Australien dragits in i en marin upprustning.
Vad gäller Ryssland tycks en åsiktsskillnad finnas. Republikanerna förefaller benägna att i nuläget söka en uppgörelse, och så att säga ge sig på Kina direkt. Medan Demokraterna först, om möjligt, vill mala ner den ryska regimen och förvandla Ryssland till en råvaruproducerande vasallstat – och förhoppningsvis till ett möjligt uppmarschområde mot ett inringat Kina.
Vi ser också hur krigsrisken förstärks av den inrikespolitiska utvecklingen i USA. Det handlar inte om huruvida det blir Trump eller inte efter nästa val. Risken för en utveckling i fascistisk riktning är lika stor om Trump hindras genom de pågående åtalsprocesserna att ställa upp. Han kommer då att få spela rollen av martyr samtidigt som ett nytt, effektivare och ännu farligare ledarskap tar över. Om Demokraterna, vilket i och för sig är mindre troligt, vinner nästa val kommer det inrikespolitiska trycket att göra det frestande för dem att ge sig in på ett krig. Bland Demokraterna finns många hökar.
Så illa ser det ut. Att ge upp Sveriges formella alliansfrihet är uppenbarligen i detta läge en katastrofal politik. Men att stå utanför NATO är inte tillräckligt. Freds- och arbetarrörelsen måste för att bekämpa krigshotet organisera en bred och målmedveten internationell och internationalistisk folklig rörelse, med målet att upplösa alla militärallianser och att avrusta världen. De militaristiska regimerna i Washington, Moskva, Beijing och Stockholm måste utmanas och ersättas av folkliga regeringar med anständighet och humanitet som ledstjärnor.
Den som anser att detta låter orealistiskt är välkommen med en plan B – som kan leda till att mänskligheten och allt liv på jorden inte slukas i ett nukleärt Harmageddon.
