Häromkvällen satt jag och tittade på SVT:s nyhetsprogram rapport. Ett av inslagen där var en längre intervju med Sveriges arméchef vid namn Jonny Lindfors. Han förklarade för den utsände kvinnliga reportern att från och med nu och under de närmaste åren kommer försvaret inte att klara av att försvara hela vårt land vid ett eventuellt angrepp från den lede Fi, läs Ryssland.
Men vad i helvete … Det var väl därför vi gick med i den där krigsorganisationen NATO, det var väl det som var syftet med hela propagandan från försvarsmakten, ivrigt påhejade av den borgerliga pressen, att vi skulle få hjälp av NATO vid ett eventuellt skarpt läge mellan vårt land och den lede Fi Ryssland. Har jag missförstått hela det här upplägget … Eller blev vi lurade igen av det politiska etablissemanget?
Ja, man blir inte så lite fundersam. Denne Jonny Lindfors förklarade alltså för den nyfikne reportern att det svenska försvaret bara kommer att ha kapacitet att försvara Gotland plus, Stockholmsregionen samt Göteborg. Övriga delar av vårt avlånga land kommer vid en eventuell attack från Ryssland att stå helt utan något försvar.
Man blir minst sagt häpen inför arméchefens utläggning … Men som plåster på såren säger han till den, gissningsvis fortfarande nyfikne reportern, att det nu ska börja utbildas en större grupp av lite äldre soldater som ska utgöra någon slags reservarmé vid ett skarpt läge. Den armén kommer att bestå av sådana som redan gjort sin militärtjänst och har en viss erfarenhet av det militärlivet.
Varför det kommer att bli så här förklarar Jonny Lindfors avslutningsvis med att större delen av den svenska armén kommer vid ett skarpt läge att förflyttas över till Finland och till Baltikum för att där eller därifrån ta upp kampen mot den lede Fi Ryssland. Så blev det till slut.
Det arméchefen uppenbarligen puffar för är förstås att ytterligare miljarder till militär upprustning kommer att krävas. Utöver de 186 årliga miljarder som regeringen i sin proposition, med alla riksdagspartiernas stöd, nu flaggar för! Det handlar alltså redan om en tredubbling på kort tid av satsningen på militära utgifter. Det militärindustriella komplexet gnuggar händerna. Liksom säkert också husbonden i Washington.
Det senast utspelet från vår krigsminister Pål Jonson, som kom häromdagen, handlade om att Sverige ska placera militär personal på marina enheter i ostasiatiska farvatten. Med andra ord ska Sverige ställa upp i USA:s inringning av konkurrenten Kina. Redan förra året undertecknade Pål Jonson, närmast i smyg, ett avtal om “militärt samarbete” med Filippinerna. En kväljande doft av 1914 kan förnimmas. Det är skrämmande.
Många svenskar lurades till att tro att en NATO-anslutning handlade om vår säkerhet. Och sedan dessutom till att en inbjudan till USA att genom DCA-avtalet få tillgång till en massa militärbaser i Sverige nog var bra. Ja, till och med NATO:s och USA:s så kallade “kärnvapenparaply” har ju från regeringens och hela det politiska etablissemanget framställts som något “trygghetsskapande”.
Propagandan för att vårt land skulle medlem i NATO gick ut på att vårt land skulle bli säkrare vid en kris. Det blev precis tvärtom.
Kjell Andersson
