Nu är Nationalteaterns Rockorkester ute på sin sista turné, det är förvisso inte första gången de har sagt att det är sista chansen. Men den här gången hoppas jag faktiskt att det är så. Konserten på Cirkus i Stockholm i onsdags var förvisso bra. Men nu är det nog dags att ta farväl på riktigt.
Nationalteatern har alltid varit ett kollektiv där medlemmar kommit och gått genom åren. Idag är det bara Ulf Dageby och trummisen Håkan Nyberg som är kvar från originalsättningen. Emellanåt känns det lite som att det är Dageby som spelar klassiker med ett gäng vänner, då har ändå flera av medlemmarna varit med i 20 år. Det går inte att jämföra dagens Nationalteatern med första gången jag såg dem, på Hultsfredsfestivalen 1995. Då var till exempel Totta Näslund, Nikke Ström och Bengan Blomgren med. Även om man kan sakna en del gamla profiler så är ändå låtarna odödliga.
Om någon skulle fråga mig vad svensk kultur är hade jag nog utan att tveka sagt Nationalteatern. De har gått vidare från generation till generation, vilket syntes i publiken, medelåldern var i och för sig ganska hög men där fanns alltifrån 20-åriga hippietjejer till 40-åriga punkare till de pensionärer som var samtida med Nationalteatern på 70-talet. Publiken fungerade som kör, allsången hade flyttat från Gröna Lund in på Cirkus.
Till en början kändes det lite mossigt men i andra setet hände det något och det var framför allt när de drog igång “Vi fortsätter spela rock n roll men vi håller på att dö” som publiken verkligen vaknade till. Efter det ökade intensiteten med “Livet är en fest”, “Hanna från Arlöv” och “Speedy Gonzales”. Ja det var helt enkelt en hitkavalkad från första till sista ackordet.
Utöver Ulf Dageby fick både Matilda Sjöström och Anders Möller mycket utrymme för sång. Matilda gjorde flera fina insatser. Möller däremot fick den otacksamma uppgiften att sjunga de låtar där man är van att höra Totta Näslunds stämma. Det blev lite svårt att få ihop det. Men när de kom in för extranummer briljerade han i låten “Lägg av”.
I det stora hela är jag mycket nöjd med den här konserten och jag tror att de flesta som lämnade Cirkus den här kvällen kände en upprymdhet. Jag har då i all fall aldrig sett så många glada människor trängas på en spårvagn.
