Vittnet NN:s tips kom in till polisutredningen redan dagen efter mordet. Sannolikt var det mördaren NN observerat, en dryg halvtimme innan mordet ägde rum.

Mordet på Olof Palme – nygammal vittnesuppgift ger NATO-spåret ännu större tyngd

Ett på nytt upptäckt tips, inlämnat dagen efter mordet, har fått bilden av Olof Palmes mördare att befästas ytterligare. Det gäller mördarens klädsel, längd och ålder. Det gäller också sådant som att mordplatsen, korsningen Tunnelgatan-Sveavägen, kan ha varit förutbestämd. Vilket i sin tur aktualiserar det spår som handlar om NATO och denna organisations hemliga paramilitära nätverk – ett nätverk som med säkerhet existerade åtminstone fram till 90-talets inledande år, och som gick under beteckningen Stay Behind.

Inga-Britt Ahlenius, tidigare bland annat generaldirektör i Riksrevisionsverket och verksam inom FN:s internrevision, förordade 2013 i en debattartikel att en genomlysning skulle göras av det hemliga Stay-Behind-nätverkets förgrening i Sverige. Bakgrunden var de uppgifter som hon stött på som aktiv i den statliga Granskningskommissionen i anledning av mordet på statsminister Olof Palme.

Ahlenius utgick också från den forskning och de utredningar som genomförts i andra europeiska länder. Vad gäller Sverige har dock den genomlysning hon efterfrågade, också efter 2013 och fram till idag, lyst med sin frånvaro.

Hur det nu aktuella “nygamla” tipset kan hänga ihop med Stay-Behind-spåret ska vi längre fram i artikeln återkomma till.

Mannen med Jack-Nickolson-mössan

Genom att ett tipsprotokoll och ett antal förhör som varit arkiverade i mordutredningen begärts ut av en intresserad granskande medborgare, och på så sätt blivit allmänt tillgängliga, har bilden av förloppet vid mordplatsen fått fastare konturer.

Tipsaren, vittnet NN, hörde av sig till mordutredningen redan strax före klockan två på eftermiddagen den 1 mars 1986, dagen efter mordet (se denna artikels huvudbild).

Reaktionen från mordutredarna blev omedelbar. Den erfarne mordspanaren och kriminalinspektören Erik Skoglund gav dagen därpå (2 mars) order om att tipsaren skulle kontaktas, uppmanas “att utförligt skriva en berättelse” och lämna in den “med det snaraste”.

NN:s uppgifter gick ut på att han “ca 30 minuter före mordet” iakttagit en man som “vankade fram och åter” vid mordplatsen. Vidare att mannen var cirka 35 år, bar en mössa “typ Gökboet” och var iklädd en lång mörk rock.

Både i sin berättelse – som liksom Skoglunds reaktion är daterad 2 mars – och i ett förhör som hölls den 26 mars 1986 uppgav NN själv åter att mannens huvudbonad var en så kallad “Gökboet-mössa”, det vill säga en brett upprullad yllemössa.

I förhöret 26 mars informerade vittnet NN förhörsledaren K-G Sjödin att han tillsammans med några bekanta varit på bio och gått Sveavägen norrut, på Sveavägens västra trottoar. De passerade en man – “ca 30–35 år, ca 180 cm lång … Ej utländskt utseende. Iklädd mörk rock som räckte nästan till knäna. På huvudet bar mannen en hoprullad mössa (s.k. Gökboet-typ)”. NN påstod också att mannen hade händerna i rockfickorna och att han inte hade någon väska. Tidpunkten för observationen skall ha varit “omkring 22.40”, medan tidpunkten för mordet – på grundval av LAC:s (Länsalarmeringscentralens) bandupptagning och Fröken Ur – är fastlagd till 23.21.30 +/- 10 sekunder.

När NN och dennes sällskap vek av västerut på Tunnelgatan (mitt emot den blivande mordplatsen på Sveavägens östra sida) gjorde mannen de passerat detsamma. Detta blev NN varse då han strax innan korsningen med Olofsgatan (omkring 30 meter in på Tunnelgatan) vände sig om. Reaktionen från mannen med Gökboet-mössan blev då att han vände på klacken och återvände mot Sveavägen, för att sedan vika av högerut (söderut i riktning mot Kungsgatan) och försvinna utom synhåll för vittnet NN.

Det dröjde sedan till 31 augusti 1988 innan vittnet förhördes på nytt. Holmér var då ute ur bilden och Ebbe-Carlsson debaclet hade briserat. Samtidigt hade totalfokuseringen på Christer Pettersson ännu inte inletts, och några mordutredare var, enligt en uppgift från en av dem (dåvarande kriminalinspektören Lennart Gustafsson), vid denna tidpunkt sysselsatta med att reda ut misstankar mot några piket-poliser som misstänktes för att eventuellt ha varit mördaren behjälpliga, med bland annat flykten från mordplatsen. (Lennart Gustafsson berättade detta under ett förhör med piket-polisen GK (ej misstänkt) den 26 augusti 1988, något som GK i sin tur under ett förhör i mars 2020 berättade för mordutredaren Peter Steude.)

Vittnet NN upprepade inför förhörsledaren Per Gustafsson 1988 i stort sett det han sagt till Sjödin 1986. Men han underströk nu också att han själv och hans sällskap gick i maklig takt och att mannen de passerar gick ännu långsammare. Han sa också att de passerade honom ungefär i korsningen Sveavägen-Apelbergsgatan, cirka 60 meter från den blivande mordplatsen.

Fokuseringen på Christer Pettersson kan ha varit orsaken till att det sedan dröjde till september 1994 innan nästa förhör hölls. Förhörsledare var då kriminalinspektören Alf Andersson. Denna hade aldrig satt någon tilltro till Pettersson-spåret. Han hade dessutom, utan framgång, försökt förmå Hans Ölvebros spaningsledning att åtminstone visa någon gnutta intresse för att utreda spår som pekade i riktning mot högerkretsar och nätverk med maktresurser.

Till Alf Andersson sa vittnet NN att “han inte tittat särskilt mycket på den man han iakttog men är totalt säker på att han hade direkt ögonkontakt med mannen”. Han omformulerade sin uppskattning av mannens ålder, och hävdade att han “var minst 35 år”.

Hösten 1988 hölls förhör också med personer som vittnet påstått ingick i sällskapet som var på bio under mordkvällen, fredagen 28 februari 1986.

Två av dem mindes tydligt vad de gjorde denna kväll. Det de kom ihåg stämde helt och fullt med vittnets uppgifter. Det vill säga vad gällde sådant som tider, gångväg och bilparkering. De hade däremot inte lagt märke till mannen med Gökboet-mössan. Men de kom ihåg att NN direkt efter mordet talade om sin iakttagelse.

Anledningen till att Alf Andersson 1994 tog tag i ärendet på nytt kan ha varit att han observerat att de uppgifter som NN lämnat, på avgörande punkter stämde överens med de uppgifter som lämnats av vittnen som befann sig på mordplatsen då skotten avlossades.

Av de 16 vittnen (Lisbeth Palme ej inräknad) som befann sig vid korsningen Sveavägen-Tunnelgatan då mordet inträffade – och som fick åtminstone en skymt av mördaren – angav 15 av dem att mördaren bar ett mörkt plagg. Ett vittne uppgav att han uppfattade att mördaren var iklädd en grå rock. Ett annat vittne uppfattade plagget som en mörk jacka och ett vittne vacklade mellan mörk rock och jacka, medan elva av vittnena angav mörk rock och så gott som alla av dem hävdade att den fladdrade i trakten av knäna då gärningsmannen springande österut på Tunnelgatan avlägsnade sig från mordplatsen.

De vittnen som i förhör angivit uppskattning av gärningsmannens längd i centimeter uppgav 180–185.

Inget vittne har sett till någon väska, eller observerat att gärningsmannen skulle ha burit på något.

Vad gäller gärningsmannens ålder, som några vittnen uppskattat utifrån hållning och rörelsesätt, hamnade gissningarna på omkring 35–40 år.

Inte ett enda vittne angav under något förhör direkt efter mordet att gärningsmannen skulle ha sprungit på något märkligt sätt. Några har beskrivit rörelsesättet som “spänstigt” eller “smidigt”. Lisbeth Palme uppgav i ett förhör (29 april 1986) att mannen som hon bakifrån såg springa in i gränden gav “ett ‘spänstigt’ och vältränat intryck”. Längden skattade hon till 180 cm, och åldern till omkring 40.

Några vittnen uppfattade att gärningsmannen var mörkhårig och barhuvad. Andra att han bar en mörk mössa. Inget av vittnena vid korsningen Tunnelgatan-Sveavägen ansåg sig ha sett en keps på den flyende gärningsmannens huvud. Ett vittne beskrev huvudbonaden som “en blandning av en Sherlock-Holmes-mössa och en vanlig herrhatt”.

De flesta av vittnena observerade gärningsmannen endast under några sekunder, och hade troligen en stor del av sin uppmärksamhet riktad mot offret som blödande segnat ner på trottoaren.

Men det fanns två vittnen som stack ut. De iakttog gärningsmannen redan innan skotten föll. Och de iakttog honom på ett sådant sätt att de kunnat lämna signalementsdetaljer som undgått de övriga mordplatsvittnena.

Musikläraren MI befann sig i sin bil, tillfälligt parkerad på Tunnelgatan väster om Sveavägen. Hans bil stod helt nära korsningen, i stort sett mitt emot den blivande mordplatsen.

Vittnet MI har påstått att han observerade gärningsmannen under flera minuter, när denne stod och väntade framför konstnärsbutiken Dekorimas upplysta skyltfönster.

Om gärningsmannens huvudbonad uppgav MI, i bandat förhör 14 mars 1986, att den var mörk och att det rörde sig om en grovt stickad mössa med en upprullad och bred kant.

När förhörsledaren Lars Borgström frågade om det fanns något uppe på mössan svarade MI:

Nej utan den var platt. Jag vet inte om du sett ‘Gökboet’, filmen, där har, vad heter han skådespelaren, huvudrollsinnehavaren har en sån mössa”.

Gärningsmannen hade enligt MI mössan påsatt “på samma sätt” (som huvudrollsinnehavaren Jack Nickolson). MI preciserade med orden “mössan nerdragen”.

Vidare uppgav MI att gärningsmannen bar en mörk rock “som slutade strax ovanför knäna”. Gärningsmannens längd uppskattade han till 180–185 centimeter, “längre än personen han sköt”.

Vad gäller åldern uppgav MI “25–45 år”. Han ansåg att han på grund av avståndet (omkring 40 meter) hade svårt att ge en mer preciserad uppskattning. Och i likhet med alla de övriga vittnena runt mordplatsen kunde MI inte säga något om gärningsmannens ansikte.

Ingenjören BA befann sig endast 5–7 meter bakom makarna Palme och mördaren då skotten föll. Han såg mördaren lägga sin högra hand på Olof Palmes högra axel just innan det första skottet avlossades. Och han såg – direkt efter det att Palme, efter det det andra skottet, segnat ner på trottoaren – hur gärningsmannen lugnt och med “två spänstiga steg” begav sig in i gränden och försvann ur BA:s synfält.

I det första förhöret, som hölls redan under mordnatten i vittnet BA:s hem, beskrev han, enligt förhörsprotokollet, gärningsmannens huvudbonad som “en mörk eller mörkblå stickad mössa som var ihoprullad ett par ggr”.

I ett förhör några dagar senare (3 mars 1986) berättade BA, enligt protokollet att:

“… han kommer ihåg mycket väl att denne man (gärningsmannen) hade en vad [BA] tycker sig komma ihåg en stickad, en grovt stickad mössa på sitt huvud så att den täckte öronen och att mössan var liksom uppvikt med breda och en bred uppvikt kant som gick runt huvudet. Han är helt säker på att mössan hade en mörkblå färg. Detta förhållande anser sig [BA] vara alldeles säker på och han säger att detta förhållande berättade han också omgående efter att han kom hem till bostaden för sin hustru vilken verifierar förhållande vid detta förhör.

BA gjorde också en teckning föreställande mössan, som han lämnade till mordutredningen. Men varken under Holmérs eller Ölvebros tid som spaningsledare ägnades BA:s teckning och uppgifter om mössan något nämnvärt intresse.

Vad gäller gärningsmannens ytterplagg hävdade BA i det första förhöret att det handlade om ett “rockliknande plagg”, som var “mörkt” och “gick ner till knäna”. I det andra förhöret sa han att den mörka rocken gick ner “en bit nedanför knäna”. Han uppgav också att de “fladdrade”; men att vad gällde rocken tillade han att han kan ha blandat ihop den med Olof Palmes.

Om gärningsmannens längd uppgav BA att att han uppfattade gärningsmannen som att han var av samma längd som Olof Palme (som var 175 cm lång).

Även i det andra förhöret betonade BA att gärningsmannen rörde sig med spänstiga steg. Av ansiktet såg BA aldrig någonting.

Med beaktande av vittnesuppgifterna från mordplatsen råder det ingen tvekan om att gärningsmannen var iklädd en mörk rock, att den gick ner till åtminstone strax ovanför knäna och att den fladdrade något när han sprang.

Med lika stor säkerhet kan man på grundval av främst vittnena MI:s och BA:s uppgifter utgå ifrån att gärningsmannens huvudbonad var en mörk och nerdragen stickad mössa med brett uppvikt kant.

Vidare, utifrån mordplatsvittnenas samlad bedömning, att gärningsmannens ålder förmodligen var omkring 40 år, kanske något lägre. Hans längd bör ha varit cirka 180 cm. Dessutom föreföll han ha varit i god fysisk form.

Han uppträdde dessutom extremt kyligt. “Han stod bara där helt iskallt och väntade, sköt ner, och sen lugnt och fint bara försvann”, sammanfattade vittnet MI sitt intryck.

Att inte ett enda vittne kring mordplatsen hann eller gavs möjlighet att uppfatta ens den minsta detalj av hans ansikte kan rimligtvis också tolkas som en följd av gärningsmannens förmåga till kyligt och “professionellt” agerande.

Var det mördaren som NN såg vanka mitt emot mordplatsen en dryg halvtimme innan mordet ägde rum?

Frapperande är förstås hur signalementet på den man som vittnet NN observerade överensstämmer med de signalementsuppgifter som lämnats av mordplatsvittnena. Särskilt gäller det uppgifterna som MI och BA lämnat. Att både MI och NN associerat till Jack Nickolsons mössa i filmen Gökboet borde ju ha setts av utredarna som som minst sagt uppseendeväckande.

Men under Holmérs och Ölvebros tid som spaningsledare ägnades varken NN:s, MI:s eller BA:s signalementsuppgifter något intresse.

För Holmér var säkerligen NN:s påstående att mannen på andra sidan Sveavägen hade ett “svenskt“ utseende tillräcklig grund för diskvalificering. Med Ölvebro delade Holmér dessutom – åtminstone officiellt – uppfattningen att ingen i förväg kunde ha känt till att Olof Palme efter bioföreställningen tillsammans med Lisbeth skulle välja att hem till bostaden, och än mindre att de skulle passera korsningen Tunnelgatan – Sveavägen.

Men kriminalinspektören Erik Skoglund – som två dagar efter mordet gav order om att vittnet NN omedelbart skulle kontaktas och uppmanas inkomma med en skriftlig berättelse om sina iakttagelser – uteslöt uppenbarligen inte att den person som NN observerat faktiskt kan ha väntat in Olof Palme vid korsningen Tunnelgatan – Sveavägen.

Detsamma gäller kriminalinspektören Alf Andersson, som 1994 tog initiativ till ett nytt förhör med NN.

Alf Andersson hade tillgång till förhören med mordplatsvittnena, och medan NN:s uppgift initialt kunde bedömas som tillräckligt intressant för att följas upp, kunde Andersson med kännedom om framförallt vittnena MI:s och BA:s uppgifter konstatera att sannolikheten att det var mördaren som NN sett var stor.

Vi kan utgå ifrån att NN då han mordkvällen observerade “gökboet-mannen” inte uppfattade hans beteende som extremt märkligt. Men ändå noterade han det. Dock utan att kommentera det inför personerna han hade sällskap med.

Det var dagen efter, då han fått klart för sig att Sveriges statsminister mördats vid korsningen Sveavägen – Tunnelgatan bara en dryg halvtimme efter det att han observerat “gökboet-mannen”, som han insåg att mannens beteende kunde ha haft med onda avsikter att göra.

Det var ju så att mannen han observerat strövat helt nära den blivande mordplatsen, och som det verkat utan mål. Som om han inväntade något.

Det NN inte kände till, och som inte heller någon i mordutredningen dagen efter mordet kände till, var att saker ägt rum på Tunnelgatan väster om Sveavägen som osökt skulle kunna kopplas till gökboet-mannens beteende.

Och naturligtvis kände NN inte till att vittnena MI och BA observerat att mördaren var klädd på samma sätt som mannen han själv observerat strax innan mordet.

Alf Andersson gick i pension 1995. Någon positiv respons från Ölvebro och spaningsledningen, vad gällde uppföljning av NN:s observation, fick han tydligen inte. Fortfarande 1995 gällde inom spaningsledningen att det mesta handlade om att samla ny bevisning mot Christer Petterson – bevisning som skulle kunna förmå Högsta Domstolen att gå med på så kallad resning och en ny rättegång. Och om det nu inte var missbrukaren från Rotebro som bragt Olof Palme om livet, så var det med hundraprocentig säkerhet någon annan garanterat helt ensam “galning”. Så tänkte spaningsledningen, och Alf Andersson valde att inte jobba kvar efter pensioneringen.

Tidiga tankar inom mordutredningen om att mordet var organiserat, och inte alls utfört av någon “ensam galning”

I maj 1986 publicerades i Polistidningen en artikel skriven av Ingemar Krusell. Han var vid denna tid mordutredningens kontaktman i västtyska Wiesbaden. Krusell skulle senare bli biträdande spaningsledare, under Hans Ölvebro, och skulle då anpassa sig till den då rådande trosuppfattningen; det vill säga att den enda tänkbara gärningsmannen var Christer Pettersson.

Men i maj 1986 förfäktade Krusell en helt annan uppfattning. I artikeln skrev han bland annat:

Alla objektiva fakta talar om att mordet utförts av en grupp gärningsmän. Man måste ha klart för sig att det handlar om ett politiskt mord, där det är angeläget att avslöja hela konspirationen. Den som avlossade det dödande skottet mot Olof Palme är en av gärningsmännen, de övriga som medverkat i handlingen eller främjat densamma är i lika hög grad gärningsmän. Man kan tala om ett kollektivt gärningsmannaskap.”

När Krusell skrev detta hette spaningsledaren Hans Holmér. Även för Holmér gällde att mordet utförts av en konspirerande grupp. Tillsammans med krafter inom SÄPO inriktade han alla resurser på det så kallade PKK-spåret. Ett spår som också ivrigt och omedelbart backades upp av den turkiska säkerhetstjänsten MIT, den svenska högerextremistiska tidskriften Contra och, framför allt, av en av Contras redaktionsmedlemmar: officeren och agenten för den sydafrikanska apartheidregimens säkerhetstjänst – Bertil Wedin, bosatt på den turkiska delen av Cypern. Tillkom gjorde Ebbe Carlsson, ej att förglömma.

Men Krusell syftade inte på PKK. I artikeln skrev han:

Varken gärningsmannen, eller personer invid brottsplatsen, och i området, vilka misstänks tillhöra gärningsmannagruppen, tycks tillhöra någon utomeuropeisk folkgrupp. Snarare ger den sammantagna bilden anledning att tro att gärningsmannagruppen kommer från Mellan- eller Nordeuropa.”

Uppenbarligen var det så att kontaktmannen i Wiesbaden inte insett vad som gällde i Stockholm.

Varifrån hade då Ingemar Krusell fått informationen som gjorde att han kunde hävda att attentatsgruppen med största sannolikhet bestod av gärningsmän som förmodligen hade sitt ursprung i centrala eller norra Europa, eller i något område med från Mellan- eller Nordeuropa stammande befolkningsinslag; som till exempel Nordamerika och Sydafrika?

Med största sannolikhet baserade Krusell sig på en rapport som färdigställts strax innan han skrev sin artikel i Polistidningen. Redan den 14 mars hade en SÄPO-grupp, ledd av kommissarien Bert Melén, påbörjat en undersökning av tecken på kartläggning och övervakning av Olof Palme under morddygnet och den närmaste tiden före mordet. Melén-gruppen lämnade in sin rapport 24 april 1986.

Meléns grupp bestod av sju utredare, fem från SÄPO, en från rikskriminalen och en från Stockholms polisdistrikt. Den utgick från cirka 12 000 inkomna tips, och selekterade ut omkring 400 för bearbetning. Gruppen begränsade sig till uppgifter som härrörde från perioden 17 januari till och med mordkvällen.

Melén-gruppens slutbedömning blev:

Analysen talar för att Olof PALME varit övervakad på eftermiddagen den 27 februari samt från det att han lämnade bostaden på kvällen den 28 februari fram till det att han mördades kl 23.21.

Det har ur analysmaterialet utkristalliserats två personer som kan ha deltagit i en övervakning. Därutöver kan ytterligare en person skönjas. Således bör operationen ha genomförts av minst tre personer förutom mördaren.”

I rapporten står också:

Gruppen vill särskilt fästa uppmärksamheten på en lång blond eller rödblond man i 30–40-årsåldern. Denna beskrivning återkommer i åtta olika tips från 860218 fram till tiden strax innan mordet.”

(Melén-rapporten har tidigare behandlats i två artiklar i eFOLKET: Övervakningen av Olof Palme – Säpo-rapporten som Säpoledningen och Holmér inte ville ta i, 13 augusti, 2020, och Mordet på Olof Palme – Den undanstoppade Säpo-rapporten kan peka mot Sydafrika, 14 augusti, 2020).

Slutsatsen rörande en möjlig “mellan- eller nordeuropeisk” attentatsgrupp passade uppenbarligen inte Holmér och SÄPO-ledningen. Rapporten trycktes upp i endast en handfull exemplar, och begravdes skyndsamt och resolut.

Inte heller passade den Ölvebros spaningsledning och åklagarna som drev åtalet mot Christer Pettersson. Dessa hävdade ju snarast att alla uppgifter om övervakning och walkie-talkie-kommunikationer var grundade i fantasier och påhitt.

Men uppgifterna om övervakning, med och utan walkie-talkies, fortsatt att strömma in, och när Dag Andersson 2013 utsågs till spaningsledare inriktades utredningen på fördomsfri seriös undersökning av dem. Man väjde nu inte heller för att rikta sökarljuset mot den svenska delen av det CIA-skapade och NATO-ledda Stay-Behind-nätverket.

Vittnet NN:s uppgifter aktualiserar Stay-Behind-spåret

Grunden till att NN kontaktade polisen och lämnade uppgifter om den man han observerat handlade om mannens beteende. Mot bakgrund av platsen och tidpunkten insåg NN, när han fick vetskap om mordet, att beteendet inte bara var lite udda, utan faktiskt kunde ha med mordet att göra.

Anledningen till kriminalinspektören Alf Anderssons intresse var förmodligen att, förutom tidpunkten, platsen och den observerade mannens beteende, framstod signalementet – rörande huvudbonad, ytterplagg, rockens färg och längd samt den observerade mannens längd och ålder – som alarmerande då det jämfördes med det signalement som lämnats av mordplatsvittnena, och särskilt då vittnena MI och BA. Att det faktiskt var mördaren som NN observerat bör ha framstått som mer än troligt.

Dessutom: NN:s observation var naturligtvis intressant därför att den gjorde så nära inpå mordet, men den var också intressant därför att den gjordes så pass tidigt – en dryg halvtimma innan skotten föll. Att NN sakta vankade fram och tillbaka mittemot mordplatsen kunde tolkas som att mordplatsen var bestämd i förväg.

Frågan blir då om korsningen Sveavägen-Tunnelgatan var ett av flera alternativ som en eventuell attentatsgrupp räknade med. Fanns det fler möjliga skyttar, utplacerade på andra ställen? Eller visste attentatsgruppen att paret Palme på sin hemväg skulle passera korsningen Sveavägen-Tunnelgatan? Kanske till och med på den östra sidan, framför Dekorima? Att gökboet-mannen under sin väntan uppehöll sig på den västra sidan skulle kunna tyda på det.

Vidare: Om det var en slump att paret Palme valde att promenera hem istället för att ta tunnelbanan eller en taxi, var då gökboet-mannens placering vald utifrån tanken att paret Palme skulle passera korsningen också om de ämnade ta tunnelbanan från Hötorget-stationen? Fanns det då en möjlig skytt utplacerad vid T-stationen Rådmansgatan, den station som paret Palme stigit av vid på väg till biografen Grand? Och fanns det även en skytt utplacerad vid bostaden i Gamla stan, för den händelse att paret Palme valde att ta en taxi?

Om detta vet vi förstås ingenting säkert.

Men det kan också ha varit så att attentatsgruppen via någon kontakt under dagen förmått Olof Palme att välja att promenera hem efter filmföreställningen, och att passera en viss plats där ett snabbt avklarat möte av något slag – överlämning av något dokument eller dylikt – enligt de konspirerande skulle äga rum.

En ytterligare möjlighet kan ha varit att Olof Palme själv planerat att på en viss plats efter filmföreställningen sammanträffa med någon. Överenskommelsen om ett sådant sammanträffande kan ha avlyssnats eller snappats upp på något sätt, av attentatsgruppen.

Att det hursomhelst var Olof Palme själv som ville promenera hem har vi hans son Mårtens ord på. Vid ett förhör som mordutredaren Hans Melander höll med honom 2018 hävdade han att han inte hört sin far säga något om ett planerat möte, men i Melanders protokoll står också:

Det som sas var att Mårten tyckte att de skulle ta en taxi, men att hans far svarade att han suttit stilla hela dagen varför han föredrog att promenera hem för att få röra på sig.”

Att Olof Palme suttit still under hela dagen var i och för sig inte riktigt fallet. Han hade under förmiddagen spelat tennis och varit nere på stan och återlämnat en kostym som han inhandlat dagen innan. Resten av dagen hade inte heller kännetecknats av extremt stillasittande.

Enligt vad Lisbeth Palme uppgav i samtal med sjuksköterskan SI på Sabbatsbergs sjukhus, under mordnatten, var det också Olof Palme som låg bakom det något förbryllande beslutet att vid korsningen med Adolf Fredriks kyrkogata gå över till Sveavägens östra sida. Det skall alltså inte ha varit så som Hans Holmér påstod enligt “anteckningarna” från sitt – på flera sätt märkliga – “samtal” med Lisbeth Palme (som eftersom det inte formellt rörde sig om ett förhör antagligen aldrig fick möjlighet att läsa någon utskrift) den 25 mars 1986 påstod: att det var Lisbeth Palme som ville korsa Sveavägen därför att hon ville titta i klädaffären Saris (nedsläckta) skyltfönster. Den versionen framförde aldrig Lisbeth Palme själv i något av förhören med henne.

I kriminalinspektör Ewa-Marie Aghedes protokoll från förhöret (1991) med sjuksköterskan SI, står följande:

Vidare säger [SI] att Lisbeth Palme grämde sig över det vägval hon och Olof Palme gjort, efter bions slut. Hon nämnde också att det var Olof Palme som varit den som ville att de skulle gå förbi Dekorima.”

I ett förhör med Lisbeth Palme som hölls 1993 (förhörsledare var kriminalkommissarien Paul Johansson) gjorde hon bland annat följande kanske betydelsefulla kommentar:

Troligen gick dom från norra sidan av Adolf Fredriks kyrkogata snett över korsningen så att dom kom över på slutet av övergångsstället vid sydöstra hörnet av korsningen. När dom passerat Sveavägen och Lisbeth Palme ville att dom skulle titta i skyltfönstret till butiken Sari så uppfattade hon att Olof Palme dröjde något. Efteråt har Lisbeth Palme spekulerat i om han märkt att de var förföljda.”

För det första: Det framstår här som att impulsen att titta i skyltfönstret får Lisbeth Palme först efter det att paret Palme kommit över till Sveavägens östra sida. I ett förhör hållet i april 1986 sa Lisbeth Palme att hon tittade i skyltfönstret endast “en kort stund”. I andra sammanhang har hon nämnt “tio sekunder”.

För det andra: Olof Palme har i samband med att de stannat vid skyltfönstret tydligen reflekterat över något, på ett sätt som Lisbeth Palme i efterhand tolkat såsom möjligen ett uttryck för oro. Om hon menade att Olof Palme dröjde när de skulle gå vidare, eller dröjde på något sätt när de just kommit över till Sveavägens östra sida, är svårt att säga utifrån formuleringen i protokollet.

Lisbeth Palme har i förhören som hållits med henne hävdat att hon inte kan minnas att de mötte någon person under promenaden från Saris skyltfönster till Dekorima-hörnet.

Men under mordnatten berättade Lisbeth Palme enligt undersköterskan ÖL (som på Sabbatsberg tog hand om Lisbeth Palme och satt och pratade med henne under flera timmar) något annat. Ur förhörsledaren Ewa-Marie Aghedes protokoll från förhöret (91-04-19):

[ÖL] hade under samtalets gång frågat Lisbeth Palme om denna inte såg någon eller kände igen någon person. Då hade Lisbeth Palme berättat, att vi mötte en man och sedan hörde hon smällarna och sedan såg hon en man som sprang från platsen. [ÖL] kan dock inte säga om Lisbeth Palme menade att det var samme man som hon mötte och som sedan också sprang från platsen.

Uppgifter som tyder på åtminstone en hastig kontakt mellan Palme och gärningsmannen sekunder före mordet och cirka 15 meter från den exakta mordplatsen har lämnats av två mordplatsvittnen – taxichauffören DA och den unga kvinnan AC i en bil strax söder om mordplatsen. I likhet med MI och BA observerade de gärningsmannen innan skotten föll. Även BA uppfattade det som att gärningsmannen och Olof Palme hade kontakt med varandra. Intrycket han fick när han gick bakom paret Palme och gärningsmannen var att de utgjorde ett sällskap och att ett samspråk förekom mellan gärningsmannen och Olof Palme.

Uppgifterna om en möjlig kontakt före mordet mellan gärningsmannen och Olof Palme ignorerades konsekvent av både Hans Holmér och Hans Ölvebro, under deras tid som spaningsledare.

Huruvida någon kontakt, i någon form, mellan gärningsmannen och Olof Palme förekom, går inte att med säkerhet säga någonting om.

Inte heller kan vi med säkerhet hävda att mordplatsen var förutbestämd och att mordet var organiserat och planerat. Vad vi dock kan säga är att mycket talarför att så var fallet.

I det område som den av NN observerade gökboet-mannen rörde sig, observerades nämligen under mordkvällen av flera vittnen personer med walkie-talkies. På Tunnelgatan (mellan Sveavägen och 30 meter in, korsningen med Olofsgatan) iakttog inom tidsspannet 20.30–21.00 åtminstone fyra personer en man med walkie-talkie. Det kan ha handlat om observationer av samma walkie-talkieman. Men det kan förstås inte uteslutas att vittnena sett olika män. Att döma av signalementet som ett av vittnena lämnat handlade det inte om gökboet-mannen. Däremot stämde signalementet mycket väl med en iakttagelse av en walkie-talkieman som ett femte vittne gjorde omkring 21.20. Platsen var i hörnet Sveavägen- Kammakargatan, på samma sida som Grand-biografen och cirka 40 meter söder om den. Mannen talade enligt vittnet i en walkie-talkie, och blickade i riktning mot Grand. Paret Palme befann sig sedan några minuter tillbaka i biosalongen. Visningen av Bröderna Mozart hade just börjat.

Två andra vittnet, ett medelålderspar, observerade omkring klockan 22.15 två mörkklädda män med walki-talkie något längre västerut på Tunnelgatan än den plats där de fyra första vittnena tidigare observerat en ensam walkie-talkie-man. Det medelålders paret hade tidigare, då de försökt parkera sin bil på Norra Latins stött på även där en walkie-talkieförsedd man. Denne avvisade, av okänd anledning, paret från parkeringsplatsen. Det gjorde han med mycket bestämda gester. Samma sak drabbade en ensam kvinna, som också hon avsåg att parkera på skolgården. Både det medelålders paret och den ensamma kvinnan hörde av sig till mordutredningen, men det var först i samband med att Dag Andersson 2013 tog över som spaningsledare som utredarna visade något intresse för det de hade berättat.

Omkring 20.30 observerade ett vittne tre vakande personer stående på Apelbergsgatan, öster om och nära korsningen med Sveavägen, cirka 70 meter från mordplatsen. Det rörde sig om två män och en kvinna. En av männen bar på en walkie-talkie.

Omkring 23.15 observerade en en taxichaufför en man som stod spanande på Sveavägens västra sida några meter norr om korsningen med Tunnelgatan. Mannen, som talade i en walkie-talkie, stod alltså mitt emot mordplatsen. Han spanade mot norr, det vill säga i riktning mot biografen Grand. Denna vittnesiakttagelse gjordes samtidigt som paret Palme anträdde sin promenad söderut, på Sveavägens västra trottoar.

Någon minut efter det att mordet ägt rum iakttog ett gift par, på väg hem från en bingo-lokal vid Hötorget, en ljushårig man i 30-årsåldern, iklädd en grå rock, som med bestämda steg gick söderut på Sveavägen, i riktning bort från mordplatsen. Det gifta paret såg honom styra stegen in på Oxtorgsgatan, ett kvarter norr om korsningen Sveavägen – Kungsgatan. De såg också att mannen bar på en walkie-talkie.

Det gifta paret kontaktade mordutredningen och berättade om sin iakttagelse. Det dröjde sedan två och ett halvt år innan mordutredningen tog kontakt med paret.

Vi kan alltså konstatera att walkie-talkie-kommunikation förekom i området runt korsningen Sveavägen – Tunnelgatan under mordkvällen.

Vi kan också på goda grunder påstå att en grupp som med walkie-talkies befann sig på Tunnelgatan och området runt mordplatsen under mordplatsen.

Till att börja med har vi en statssekreterares ord på att så var fallet.

Olof Palmes statssekreterare i statsrådsberedningen Ulf Dahlsten (som också fungerade som säkerhetsansvarig på sin arbetsplats) har nämligen – i samband med att journalisten och författaren Gunnar Wall 2015 gjorde en bandad telefonintervju med honom – vad gäller spanare med walkie-talkies levererat information som inte kan betecknas som annat än sensationell.

Sensationell därför att man från mordutredningens och åklagarnas sida under ett par årtionden konsekvent behandlat tips om walkie-talkie-män i Gamla Stan, på Brunkebergsåsen (dit mördaren antas ha flytt) och i mordplatsens närhet som irrelevanta eller påhitt.

Sensationell därför att det Dahlsten talar om är uppenbart (av skäl som vi strax ska återkomma till) en av Stay Behinds två “gräsrotsgrupper”, som 1986 fortfarande var verksamma; grupper (eller “celler”) inom vilka ett intensivt hat mot Olof Palme odlades.

Vi citerar ur Walls samtal med Dahlsten, som finns återgivet i Gunnar Walls bok Konspiration Olof Palme (sidorna 206 ff):

Dahlsten: Och så fanns det de här poliserna som höll på med sin privatspaning. Ja privatspaning var det väl inte, knarkspaning.

Wall: Vad är det du syftar på nu?

D: Jo, de här killarna som hade walkie-talkies.

W: Talar du om någonting som du blev informerad om i ett tidigt skede?

D: Tidigt och tidig, det kommer jag inte ihåg, men det blev jag informerad om.

W: Under tiden som du var statssekreterare?

D: Ja det var väl det. Jag tror det. Eller om det var i ett av de senare förhören eller samtalen med polisen, det kommer jag faktiskt inte ihåg längre. Men det är ju så osannolikt att en sådan grupp skulle ha varit inblandad i mordet. Ett: de var ju faktiskt där för att de hade en annan agenda. Och två: det skulle ha läckt, alla de där killarna skulle inte ha hållit tyst …

W: Hur mycket folk var inblandade i det då, var det en stor grupp, eller?

D: Det var ju ett antal, jag kommer inte ihåg längre, men någonstans mellan sex och tio eller vad det var,

W: De var ute och spanade omkring Sveavägen helt enkelt?

D: Ja, precis. De var nere vid Tunnelgatan och gick med walkie-talkies. Det är fortfarande lite oklart för mig om de var på officiellt uppdrag eller om det var något de själva hittat på att de skulle göra. Men det handlade om knark.

W: Var det inte konstigt att de inte kallades in i samband med rättegången? De kunde ha ha gjort betydelsefulla observationer, tycker man.

D: Nej, det var ingen av dem som var fysiskt på Sveavägen, de var i omgivningen. De såg ingenting. Det är klart man kollade med dem, det var ingen fara.

W: Men alla de här vittnesmålen som har kommit upp skulle ha handlat om dem då?

D: Ja det är ju Leif GW Perssons stora teori att det ska ha att göra med mordet. Han vill ju så gärna att det ska vara polisen.

W: Men vem var det som berättade detta för dig?

D: Jag kommer inte ihåg. Men vi hade en kille på justitiedepartementet som var regeringens kontakt med Palmegruppen, ett departementsråd, och han rapporterade till mig. Det var han som senare blev riksåklagare.

W: Klas Bergenstrand.

D: Ja, just det. Han rapporterade till mig om sådana här saker.

W: Så det var han som berättade för dig?

D: Troligtvis, men jag kan inte säga säkert.

Dahlsten påstod att han “troligen” fick informationen från “killen” Klas Bergenstrand, senare riksåklagare och därefter chef för SÄPO. Bergenstrand avled hastigt och oväntat i en hjärtinfarkt 2007. Wall kunde alltså inte kolla med den som Dahlsten uppgav som källa. Och inte heller med den som rimligtvis var Bergenstrands källa. Hans Holmér var avliden sedan 2002 . (Bergenstrands uppdrag som regeringens kontaktman i spaningsledningen upphörde i och med Holmérs avgång i början av 1987.)

Att Dahlsten antyder att de poliser som deltog i spaningsverksamheten på Tunnelgatan under mordkvällen nog inte var ute på ett “officiellt” uppdrag är en detalj som pekar i riktning mot Stay Behind. En annan detalj är att han påstår att gruppen var ute på knarkspaning. Åtminstone en av de två Stay-Behind-grupperna i Stockholm hade sedan flera år satt i system att öva spaning och kommunikation genom att vid sidan av kartläggning av vänsterpolitiskt aktiva och “farliga” socialdemokrater spana på langningen av narkotika. Man hade därför utvecklat kontakter med organisationen FMN (Föräldraföreningen mot narkotika), vilket skänkte en lämplig fasad åt kärnverksamheten, samtidigt som det gav en möjlighet till övning. Och kanske i vissa fall även underlättade rekrytering.

En person som i klartext hävdat att en Stay-Behind-grupp var aktiv i centrala Stockholm under mordkvällen är IB-mannen och attackdykaren Donald Forsberg. Denne är också bekant för sitt samarbete med SÄPO-mannen Tore Forsberg (så vitt vi vet ej släkt), som vid tidpunkten för mordet var chef för den så kallade “ryssroteln”. Forsbergarnas samarbete gick ut på att skapa tilltro till en teori om att Christer Pettersson dödat Palme av misstag i dubbel mening. Christer Pettersson skulle ha förväxlat Palme med den i samband med mordutredarnas försök att konstruera “bevisning” mot Pettersson frekvent förekommande knarklangaren Sigge Cedergren. Och han skulle dessutom bara haft som avsikt att skrämma, inte döda, offret. Forsbergarnas ihåliga och märkliga diktverk finns redovisat i Tore Forsbergs bok Spioner och spioner som spionerar på spioner, sid. 397–417.

(Parentetiskt kan nämnas att även Ulf Dahlsten tillhör dem som offentligt, energiskt och med stor trosvisst hävdat att svaret på mordgåtan stavas Christer Petterson.)

I ett program som sändes i Radio Gotland 2015 och som hade spionhistorier som tema, fick Donald Forsberg en fråga rörande observationer av oidentifierade walkie-talkie-män under mordkvällen. Hans svar, präglat av högtravande ordrik militärjargong, finns citerat i Gunnar Walls Konspiration Olof Palme:

Jo, men det har sin förklaring och här sitter jag inne på en bild som ett fåtal känner till. Det fanns en gruppering i det här landet som i händelse av krig skulle utföra en viss form av sabotage mot en främmande makt som tar sig in i landet och i stadsbilden. Den här gruppen tränade i fredstid i stadsbild för att så att säga kunna utföra de uppgifter de var ålagda att göra.

Antingen så tränade man mot fiktiva objekt eller så tränade man så att säga mot objekt som var identifierbara. Och den här gruppen samarbetade med en organisation som bildades i slutet av 60-talet som hette Föräldraföreningen Mot Narkotika. Föreningen gav den här gruppen tips om narkotikalangare i just de här områdena inom stadsbilden i Stockholm.”

Forsberg nämner inget om att “den här gruppen” var en cell i det CIA-skapade och NATO-ledda hemliga nätverket Stay Behind. Han nämner inget om den högerextremism och fanatiska fientlighet mot Olof Palme som genomsyrade “den här gruppen”. Och förstås inget om de misstankar mot Stay Behind för delaktighet i en rad mord och blodiga terrordåd i Europa fram till slutet av 80-talet.

Men att det var en Stay-Behind-grupp som Forsberg beskrev i radioprogrammet kunde det inte råda någon tvivel om, och publiceringen av Walls bok ledde till att svenska medier kontaktade Forsberg för att få kommentarer från denne.

Medan han konsekvent vägrat tillmötesgå Gunnar Wall då denne försökt få en intervju, kände Forsberg sig tydligen pressad att ställa upp när en stor kvällstidning som Aftonbladet hörde av sig. Forsberg berättade för Aftonbladet att han själv “till viss del” varit engagerad i Stay Behind och att han under kvällen den 28 februari 1986 i Kungsträdgården stött på två walkie-talkie-försedda personer som han igenkände som tillhörande Stay-Behind.

Frågan blir förstås om det verkligen var i Kungsträdgården som Forsberg stötte på de två spanarna i den Palme-hatande paramilitära gruppen. Aftonbladet kontaktade även Ulf Dahlsten, som upprepar att gruppen höll till på Tunnelgatan, helt nära mordplatsen. Det går naturligtvis inte heller att utesluta att underrättelseaktivisten Donald Forsberg faktiskt deltog i gruppens förehavanden under mordkvällen.

Både Forsberg och Dahlsten menade att tanken att den under mordkvällen i centrala Stockholm spanande Stay-Behind-gruppen skulle ha haft med mordet på Olof Palme att göra är orimlig. Den Palme-fientliga gruppen spanade ju denna kväll endast på knarktrafiken, enligt de två Christer-Pettersson-jägarnas “argumentation”.

Aftonbladet konstaterar att uppfattningen att Stay Behind inte kan ha haft med mordet på Olof Palme inte delas av andra som haft med de stockholmska Stay-Behind-grupperna att göra. I artikeln citeras Olof Frånstedt som 1967–1978 var operativ chef för kontraspionaget, och som under 70-talet säkerhetskollade de två stockholmska gräsrotsgrupperna inom Stay Behind.

Frånstedt skrev i sin bok Spionjägarna:

Ju mer jag funderade på det, desto säkrare blev jag att det (Stay-Behind-nätverket) kunde ha ett samband med mordet på Olof Palme”

Han återkom till detta i en intervju som författaren Anders Jallai gjorde med honom. Enligt Frånstedt var det Stay-Behind som först dök upp i hans huvud då underrättelsen om Palmes död nådde honom.

Frånstedt har särskilt nämnt ledaren för en av grupperna, en kvinna med bakgrund inom Försvarets Radioanstalt (FRA). Efter att ha lämnat FRA ägnade hon sig åt att leda en frivilligorganisation (FRO) med inriktning på radiokommunikation och åt en av Stay-Behind-nätverkets “gräsrotsgrupper”. Med personer inom den högsta militärledningen upprätthöll hon goda kontakter. FRA-kvinnan var själv förtjust i övningar med pistolskytte och vapenträning ingick som som en ingrediens i Stay-Behind-gruppernas verksamhet. En före detta Stay-Behind-chef (Reinhold Geijer) har vittnat om utbildningar i Storbritannien, i MI6:s regi.

Kompetens vad gäller telefonavlyssning fanns också inom de stockholmska Stay-Behindgrupperna, och förmodligen där också buggningskompetens.

FRA-kvinnan uppmärksammades tidigt av TV-journalisten, skribenten och författaren Åke Ortmark. I boken Maktens redskap (1971) skrev han om FRA-kvinnan och hennes grupp (sid. 74).

Det finns gott om vapen i dessa kretsar, säregna dokument cirkulerar och märkliga aktioner företas.

Ledare för en grupp personer på denna nivå är en kvinna som vi kallar Barbro. Hennes fullständiga namn ska inte avslöjas här, eftersom det är möjligt att gruppmedlemmarna kommer att åtalas för sin verksamhet. Barbro är ett bastant fruntimmer. Hon är kraftig, tuff, auktoritativ, humorfri och starkt misstänksam mot allt som luktar socialdemokrati, socialism eller kommunism. Hon ser med stor skepsis på det moderna svenska samhället. Hon anser att de subversiva tendenserna inte hålls i schack. Myndigheterna är alltför oskickliga och släpphänta. Grundfelet är att landet sedan decennier styrs av socialistiska politiker. Sådana människor är opålitliga. Alla människor är förresten opålitliga, men socialisterna har nått längst. I det läget måste kraftfulla människor vara beredda att gripa in och ta saken i egna händer.

Ortmark berörde vid sidan av Stay-Behind-gruppen (1971 var beteckningen Stay Behind helt okänd) också FRO, den till krigsmakten knutna frivilligorganisation som FRA-kvinnan Barbro kunde använda som rekryteringsbas för sin hemliga paramilitära grupp.

Barbro arbetade tidigare på FRA, försvarets radioanstalt, en av hörnpelarna i totalförsvaret. Sedan hon lämnat FRA har hon varit verksam i FRO, alltså den frivilliga radioorganisationen. FRO är indelad i kretsar som motsvarar försvarsområdena och har ungefär 1700 medlemmar. FRO:s huvuduppgift är att utbilda och träna radiosignalister för totalförsvaret.

Även Barbros hemliga Stay-Behind-grupp var, i likhet med alla Stay-Behindgrupper i landet, en “del av totalförsvaret”, och underställd försvarsstaben. I det svenska Stay-Behind-nätverkets ledning ingick representanter för högsta militärledningen, den militära underrättelsetjänsten, SÄPO, näringslivstoppar och en liten grupp politiker. Till gräsrotsgrupperna rekryterades poliser, militärer, televerksanställda och andra “lämpliga” yrkesgrupper. En politisk kultur präglad av högerextremism och Palme-hat var utbredd. Det svenska nätverket grundades under det tidiga 50-talet, och drivande vid tillkomsten var den i Stockholm under några år stationerade CIA-mannen William Colby, som sedan, 1973–76, var högsta chef för CIA. Redan under 50-talet utgjorde nazistsympatisörer ett framträdande inslag inom det svenska Stay-Behind-nätverket. Ett förhållande som också gick igen i Stay-Behind-organisationerna i övriga Europa.

De hemliga Stay-Behind-organisationerna i Europa samordnades (i hemlighet) av NATO. Ledningsgrupperna hade beteckningarna ACC (Allied Clandestine Committee) och CPC (Clandestine Planning Committee). Användandet av adjektivet “clandestine” (underjordisk, hemlig) signalerade att det handlade om en organisation som officiellt inte fanns. Även svenska och andra formellt alliansfria västeuropeiska länders representanter deltog i överläggningar i de hemliga NATO-organen.

I Vita Huset och inom NATO fanns 1985–86 en utbredd fientlighet gentemot Olof Palme. Det handlade om hans engagemang för en kärnvapenfri zon i Norden (som sågs som ett försök att dra Danmark och Norge ut ur NATO), och om hans stöd till Nicaragua och den centralamerikanska vänstern (vilket hämmade Reaganadministrationens stöd till Contras terror i Nicaragua och de terroristiska högerstaterna i El Salvador, Guatemala och Honduras). Det handlade också om Sveriges stöd till Angola och befrielsekampen i Namibia och Sydafrika (där kollisionen med Reagan-administrationen och Thatcher-regeringen i Storbritannien var uppenbar). Ända sedan Vietnamkrigets dagar var Olof Palme ett framträdande hatobjekt inom USA-högern och CIA. Man gick så långt från CIA:s sida att man till svenska SÄPO i början av 70-talet uppgav att Olof Palme var en inflytelseagent för sovjetiska KGB. Vilket enligt dåvarande chefen för kontraspionaget (Olof Frånstedt) SÄPO:s ledning valde att tro på!

Till detta kom Olof Palmes planerade möte i april 1986 med Sovjet-ledaren Michail Gorbatjov. I USA fruktade man att det i Sovjetunionen skulle utvecklas en form av demokratisk socialism och att ett närmande mellan de så kallade eurokommunistiska partierna i södra Europa till en i denna process radikaliserad nordeuropeisk socialdemokrati skulle kunna komma till stånd. För Reaganadministrationen ett skräckscenario.

Också inom svenska högerkretsar, där det 1985–86 bedrevs en formlig hatkampanj mot Olof Palme, fokuserade man vid tidpunkten kraftigt på det planerade möte med Gorbatjov.

Det vaknade intresset för Stay Behind under mordutredningens sista tid ledde bland annat till att Donald Forsberg kallades till förhör. Han uppgav då att de walkie-talkie-personer han hade stött på under mordkvällen tillhörde “Barbro-gruppen”.

Att Barbro (avliden 2008) och hennes grupp var föremål för utredningens intresse (från och med cirka 2013) är något som eFOLKET fått bekräftat. Vittnesuppgiften om en kvinna tillsammans med två män, varav en bar en walkie-talkie, i korsningen Sveavägen-Apelbergsgatan omkring 20.30 på mordkvällen är naturligtvis särskilt intressant. Detta mot bakgrund av Ulf Dahlstens uppgift att det var på Tunnelgatan och området däromkring som Stay-Behind-gruppen uppehöll sig.

Observationerna av oidentifierade bevakande och walkie-talkieförsedda personer har, förutom i Gamla stan i närheten av makarna Palmes bostad och på Brunkebergsåsen, gjorts längs med ett Sveavägen korsande stråk, från Norra Latin till Regeringsgatan. Nära till hands ligger gissningen att aktiviteten väster om Sveavägen (längs Tunnelgatan), handlade om förberedelser för en alternativ flyktväg.

Vittnet NN:s iakttagelse ökar sannolikheten för att mordet var välorganiserat och att platsen för mordet var förutbestämd. Om attentatets organisatörer genom avlyssning fått reda på att Olof Palme skulle passera korsningen Sveavägen-Tunnelgatan, eller om han lurades dit, är en öppen fråga.

Att mannen som avlossade skotten mot Palme skulle ha tillhört en svensk Stay-Behind-grupp är nog inte särskilt troligt. Troligare är att det uppdraget utfördes av någon utifrån tillrest. Om en svensk Stay-Behind-grupp varit inblandad, vilket det onekligen finns en hel del som tyder på, har den förmodligen stått för spaning och lokalkännedom.

Bland personer som under 80-talet var knutna till den sydafrikanska apartheidregimens har under många år cirkulerat påståenden om inblandning i mordet på Olof Palme. En av dem har dessutom angett att ett samarbete med svenska “security agents” förekom. Enligt denna källa spanade den svenska gruppen på Palme under veckorna före mordet, och kartlade statsministerns rörelsemönster. Enligt källan leddes gruppen av en kvinna (Granskningskommissionen, SOU 1999:88, sid. 463).

Även om källan i övrigt skulle kunna bedömas som darrig tyder uppgiften om en svensk grupp som leddes av en kvinna, och som samarbetade med ett sydafrikanskt mordkommando, förmodligen på att denna uppgift cirkulerade bland de före detta anställda inom apartheidregimens säkerhetstjänst.

Att NN:s vittnesuppgift gett NATO-spåret ökad tyngd framstår hursomhelst som ovedersägligt.

Bildskapare: Marek Studzinsky / pixabay.

Liknande artiklar