Behöver aldrig oroa sig att bli av med jobbet Foto: Pixabay.

Mali – krig utan slut (1)

Svenska soldater strider nu under fransk flagg.

Med hull och hår har Sverige kastat sig in i ännu ett krig, den här gången i Mali. Och det handlar precis som i Afghanistan och i Irak inte om att delta i FN:s fredsstyrkor utan att sända svenska soldater i strid under befäl från Nato-länder, i det här fallet Frankrike.

När FN-styrkorna för drygt åtta år sedan lyckades stoppa islamistiska styrkor, som invaderat Mali, och efter en tid hade skapat mer fredliga förhållanden var de populära hos en stor del av befolkningen. Striderna tog dock inte slut utan har fortsatt och blossat upp i flera områden i nordöstra Mali. Kriget har också medfört allt fler civila offer och även fler stupade franska soldater. Missnöjet med den militära insatsen har därför växt såväl i Mali som i Frankrike.

Trots detta har Sverige beslutat att skicka 150 soldater för att delta i en ny fransk militär styrka, Task Force Takuba, i den nordöstra delen av Mali. Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist säger att det handlar om att bekämpa terrorister, som annars skulle kunna sprida sig till Europa. Det är en väldigt långsökt motivering. Det finns inga tecken på att konflikten har någon spridning utanför Mali och dess närmaste grannländer.

Tvärtemot Peter Hultqvists påstående, så innebär den här typen av militaristiska försök att lösa konflikter att dessa växer och i värsta fall också sprids. Erfarenheten från de långvariga stridigheterna i Afghanistan och Västasien bekräftar detta (se Mali krig utan slut 2 – Sverige i den militaristiska fällan).

Våldet i Mali bröt ut 2012. Det handlade då om etniska motsättningar mellan olika folkgrupper som förstärktes när jihadister återvände från kriget i Libyen. I oktober samma år beslöt därför FN:s säkerhetsråd att sätta upp en FN-styrka för att skapa fred i Mali, den fick namnet Minusima (Fotnot 1).

FN-trupperna lyckades slå tillbaka upproret när detta var på väg att sprida sig till Malis huvudstad, Bamako. Då möttes de av jubel från en stor del av Malis befolkning. FN-trupperna lyckades snart även skapa fred i provinsen Timbuktu, i den västra delen av nordöstra Mali.

Men striderna kom att fortsätta i andra delar av nordöstra Mali och har till och med intensifierats under senare år, vilket medfört att allt fler franska soldater har dödats. Dessutom har enligt lokalbefolkningen oskyldiga människor som inte deltagit i striderna utsatts för våld och civila dödsoffer har även krävts. Resultatet har blivit att befolkningen i Mali blivit allt mer negativa till FN-insatsen. Även i Frankrike är numera en majoritet av befolkningen emot Frankrikes militära insatser i landet, eftersom allt fler franska soldater kommit hem i likkistor.

En stor del av de franska soldater som omkommit har deltagit i Operation Barkhane, en styrka utanför FN:s ram, som deltar i striderna (Fotnot 2). I denna styrka ingår förutom cirka 5 000 franska soldater även soldater från Malis grannländer. Operation Barkhane är inte bara verksam i Mali utan också i grannländerna.

Även den av Frankrike nybildade så kallade Task Force Takuba-styrkan (Fotnot 3), kommer att underordnas Operation Barkhanes befäl men ej ingå i FN-insatsen Minusima. Samtidigt som Sverige ansluter med 150 soldater till Task Forces Takuba minskar Sverige sitt engagemang i FN-styrkan. Detta har kritiserats av Vänsterpartiet, som i riksdagen röstade mot Sveriges deltagande i Task Force Takuba. Till skillnaden från Minusima, så finns inga beslut i FN:s säkerhetsråd bakom skapandet av Task Force Takuba.

Det är uppenbart att varken Minusimas över 13 000 soldater eller de cirka 6 000 soldaterna i den av Frankrike ledda Operation Barkhane har lyckats skapa fred i Mali. Allt fler länder blir också allt mer skeptiska till att skicka soldater till konflikten i Mali. Frankrikes president Emmanuel Macron kallade ifjol de europeiska Natoländerna plus Sverige till ett möte för att utöka de stridande trupperna i Mali. Han blev upprör över det svaga gensvaret för sitt förslag. Endast tre länder, Tjeckoslovakien och Estland, förutom Sverige hörsammade Macrons krav. Danmark och Norge har vägrat sända soldater till Task Force Takuba.

Nyligen sände Sveriges Radio ett inslag om Sveriges militära insats i Mali i P1- programmet Konflikt.

I programmet ifrågasattes Sveriges deltagande i den franska militära styrkan. Det var en insiktsfull och kritisk granskning av utvecklingen i Mali under de åtta år som FN:s militära insats Minusima har pågått.

Till Sveriges Radio Studio ETT, 29 januari 2001, säger Peter Hultkvist, att:

“Task Force Takuba är nödvändig för att FN-operationen ska kunna fungera. Det här är speciellt utbildade högt kvalificerade soldater som också är vana att hantera olika typer av risker. Det är en helikopter-buren snabbinsatsstyrka med tillhörande stödfunktion och vi har medicinsk kompetens. Soldaterna är väl skickade att klara den här typen av svåra uppdrag. Det är skickliga personer som kan hantera den här typen av miljö.”

Kritiken mot att Sverige skickar soldater för att delta i Task Force Takuba handlar naturligtvis inte om hur skickliga de svenska soldaterna är. Den handlar om varför Sverige deltar med militärer i en fransk styrka som strider i en före detta fransk koloni i Afrika, i ett krig som pågått i snart ett decennium utan framgång.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet 26 juni i fjol skrev Rolf Andersson, Anders Björnsson, och Lars-Gunnar Liljestrand:

“I riksdagsdebatten den 11 juni betonade försvarsminister Peter Hultqvist insatsens legalitet: ‘Det finns i vårt agerande inga som helst problem med folkrätten. Vi har de folkrättsliga mandat som behövs i alla delar i detta sammanhang.’

Men hur högt försvarsministern än tar i kan det inte döljas att den folkrättsliga grunden är svag. Det är ett problem i sig att basera militär intervention i ett annat land på inbjudan. Då måste ett antal förutsättningar föreligga, vilket det knappast gör i det här fallet.

Det finns inget mandat från FN:s säkerhetsråd, Malis regering har inte kontroll över territoriet och det pågår en inre konflikt som inte bara beror på närvaron av jihadistgrupper utan också på strider mellan olika etniska befolkningsgrupper, en form av inbördeskrig.” (Svensk insats i Mali vilar på skakig grund).

Hans Foste Hjälte

Fotnot 1: Minusmas personal uppgår till närmare 16 000, varav uniformerad personal är 15 200 bestående av 13 300 militärer och 1 900 som ingår i polisstyrkor (avrundade tal), mer än hälften kommer från afrikanska länder. Chad är det land som har flest stridande personal, över 1 400, men även Bangladesh har en stor stridande styrka drygt 1 300 man. Tyskland är det europeiska land som har flest soldater i Minusmas styrkor, drygt 400 man.

Fotnot 2: Operation Barkhane inleddes 2014, i den ingår förutom Frankrike, fem av landets forna kolonier i Västafrika: Burkina Faso, Chad, Mali, Mauretanien och Niger. Barkhane kan operera i alla dessa fem länder även om striderna är mest koncentrerade till Mali. Barkhane består av omkring 6 000 soldater, och de allra flesta från Frankrike, men även ett mindre antal från Storbritannien, Danmark och Estland.

Fotnot 3: Även den nybildade militära styrkan Task Force Takuba står under befäl av Operation Barkhane, och i den styrkan ingår en svensk styrka med 150 soldater samt ett mindre antal soldater från Tjeckoslovakien och Estland, förutom franska soldater och befäl.

Liknande artiklar