Bild: Peggy och Marco Lachmann-Anke / Pixabay. Veckans dikt handlar om den lilla människan mot makten. Men att man inte ska behöva vara ensam.

Makten

Makten sveper om oss
sin iskalla sjal
och förlamar vårt motstånd
huden förstenas
knottrig, självsprickor

Händer som sträcks ut
till andra famlar i mörkret
makten har lett oss vilse
och släckt stjärnorna
så vi inte ska hitta varandra

Makten trycker till våra ögonlock
så vi bara ska titta inåt
göda vår egoism
och inte se vad som händer
eller vart vinden blåser

Små vindilar vilsna samlar
människor från olika håll
till en mäktig ström som utmanar
slås ned skingras
men reser sig igen.

—Lena Staaf

Liknande artiklar