Bara några dagar före första omgången av det franska parlamentsvalet ser landets nyvalde president Emmanuel Macrons parti La République en Marche (LREM – ung. Landet på väg framåt) ut att gå mot en stor majoritet i nationalförsamlingen. Opinionsmätningarna talar rätt entydigt om att LREM kommer att få drygt 30 procent av rösterna och i slutänden mellan 330 och 390 platser av sammanlagt 577 i nationalförsamlingen.
Socialistpartiet ser ut att gå mot en historisk kollaps. Opinionsmätningarna ger inte partiet mer än cirka 8 procent i första valomgången den 11 juni och bara mellan 25 och 35 platser. Vänsterns Jean-Luc Mélenchon och hans La France Insoumise (det okuvliga Frankrike) och det franska kommunistpartiet (PCF) ligger på 12 respektive 3 procent och skulle tillsammans få cirka 30 platser.
I presidentvalet fick Mélenchon 20 procent av rösterna i första omgången i april. Men den siffran verkar nu smälta samman snabbt.
Socialistpartiets kollaps är förödande efter nära ett halvsekel då partiet dominerat allt som varit vänster i Frankrike, samtidigt som man lett en ekonomisk åtstramningspolitik och utrikespolitiskt inte tvekat att engagera landet i flera krig (när Frankrike 2003 sade Non! till USA:s invasion i Irak leddes landet av högerpresidenten Jacques Chirac). Nu riskerar partiet att i det närmaste utplånas. Det går mot det värsta nederlaget sedan det bildades 1971.
Högerpartiet Les Républicains (LR) väntas få 22 procent och mellan 95 och 115 platser. Front national (FN) längst till höger ser ut att kunna få 18 procent, men bara mellan 5 och 15 platser i nationalförsamlingen. Valdeltagandet kan bli osedvanligt lågt med kanske bara 45 procent.
Disproportionen mellan antalet röster och antalet platser i parlamentet beror på att valet sker i två omgångar. Den kandidat som får 12,5 procent av rösterna i första omgången har rätt att delta också i den avgörande omgången den 18 juni. Det kan leda till s k “triangeluppgörelser”, eller rent av uppgörelser mellan fler partier på sina håll. Och prognosmakarnas beräkningar bygger på extrapoleringar bygger hur man bedömer att väljarna kommer att agera om avgörandet står mellan någon från Macrons rörelse mot en högerkandidat, en vänsterkandidat eller någon från Front National.
President Macron kan alltså gå mot vad som liknar en jordskredsseger. Men det verkar samtidigt inte finnas något genuint stöd för detta bland väljarna. Enligt radiokanalen France Info “verkar det inte svara mot väljarnas önskningar. Bara hälften av dem vill att presidenten ska få egen majoritet. Och bara 37 procent att hans parti ska kunna bilda regering”.
Macrons program går ut på att med dekret driva igenom den kontroversiella nya arbetsmarknadslagen. Den handlar bl a om att ta bort böter för omotiverade avskedanden och tillåta överenskommelser på företagsnivå om anställningar som strider mot tidigare överenskommelser och den omfattande arbetsmarknadslagstiftningen. I största allmänhet göra fransk arbetsmarknad mer flexibel med mer korttidsanställningar.
Nationalförsamlingen kommer också att få rösta om en lag som ger det mesta i det rådande undantagstillståndet permanent i landet. Presidenten och säkerhetsstyrkorna skulle också få extraordinära befogenheter.
Den tidigare regeringens förslag till ny arbetsmarknadslagstiftning ledde tidigare till stora protester i Frankrike. Över 70 procent av befolkningen var emot den.
Frågan är hur stora protesterna kommer att bli i Frankrike efter sommaruppehållet. Det har redan förekommit en del strejker i landet. Nu är Frankrike ju ett land där det förväntade sällan sker. De stora utbrotten av protester har sällan, eller aldrig, varit förutsedda. Allt ifrån majrevolten 1968 till de stora strejkerna 1995. Och tills vidare kan Macron luta sig mot svag facklig vilja att utmana honom, att Mélenchons vänster verkar tappa fart efter den oväntade framgången i presidentvalet och att Marine Le Pen och Front National verkar bedövade efter ett presidentval man hade väntat sig mer av, trots att man ändå drog till sig flera miljoner nya väljare. Men motsättningarna pyr inom den organisationen och större schismer kan inte uteslutas.
Hittills har den nyvalde presidenten haft en form av smekmånad efter sin stormande triumf i presidentvalet. Han är fingerfärdig när det gäller att utnyttja medierna. Exempelvis hans envig med Donald Trump i “handskakningsduellen” i Bryssel för ett tag sedan. Och kanske finns också, åtminstone för stunden, en lättnad i atmosfären över att Marine Le Pen och Front National ändå inte kom till makten.
Macron manövrerar också utrikespolitiskt för att profilera Frankrike. Mycket sker i efterdyningarna till att Tysklands förbundskansler förklarade att Europa nu måste stå på egna ben internationellt, “det går inte längre att lita på USA”. Och där försöker Macron hitta en egen nivå i linje med gamla tanker om fransk storhet. Vid mötet med Rysslands president Vladimir Putin den 29 maj framkom ju att han inte längre är särskilt intresserad av fortsatta sanktioner från europeisk sida. Och Macron antydde också att han funderade på att åter öppna den franska ambassaden i Damaskus.
Något som inte uppmärksammats särskilt mycket är rapporten i det franska nyhetsmagasinet L´Obs efter andra omgången av presidentvalet. Där uppgav man att i händelse av en seger för Marine Le Pen fanns klara planer på att ogiltigförklara valet av henne och utvidga undantagstillståndet i landet. Scenariot var att en seger för Le Pen skulle leda till våldsamma protester från vänster och anti-rasister. Då skulle den sittande socialistiske premiärministern Bernard Cazeneuve utfärda ett mer omfattande undantagstillstånd och vägra avgå (inget i konstitutionen tvingar tydligen premiärministern att avgå efter ett presidentval).
Rykten bara kanske. Men L´Obs såg ut att ha välgrundade informationer. Och tidningen, tidigare Le Nouvel Observateur, är i allmänhet ingen som sprider vilka uppgifter som helst kring sig.
Björn Erik Rosin
