Ett år har gått sedan min lyckade föreläsningsserie “Kvinnliga pionjärer” på ABF Eskilstuna. Under sju tisdagskvällar kom 25–30 personer för att lyssna på bland andra Birger Schlaug, Julia Ryberg och Lena Lennerhed. Nu fortsätter jag med sju nya delar i eFOLKET, den andra även som föreläsning på ABF Ludvika.
När jag växte upp var Astrid Lindgren bara en sagotant, mamma till Pippi och Emil. Men på sistone har jag upptäckt andra roller. Förra delen handlade om dagsboksskrivaren, brevcensorn och antinazisten. Den här om brevskrivaren (1953–57. Den omfattande brevväxlingen 1958–64 får komma i senare artiklar), förlagschefen (1946–70) och antinazisten.
Louise Hartung
Louise och Astrids brev liknar Karin Boyes från Berlin (Svedjedal. Den nya dagen gryr. 2017). Att nazisterna tog makten i Tyskland var ironiskt. Landet var intimt förbundet med oss i språk, kultur och folkbildning. Tyska var andraspråket (före engelska) och många hade släkt eller åkte dit på semester. Berlin var en smältdegel av teatrar, varietéer och gayliv (se till exempel “Cabaret”, baserad på “Farväl till Berlin”).
Kvinnorna var jämngamla, Louise född 1905 och Astrid 1907. De möttes första gången i oktober 1953. Louise blev blixtförälskad, Astrid försökte förklara.
Emellertid – du har varit fullt uppriktig i ditt brev och jag vill vara lika uppriktig tillbaka. Du har rätt i att jag gör en bestämd skillnad mellan vänskap och kärlek. Jag kan ge dig vänskap, Louisechen – kärlek med åtföljande körperliche Gemeinsamkeit kan jag bara ge en man.
Louise, som förlorade modern vid födseln, blev sångerska och varietéartist. Hon överlevde mirakulöst nog kriget och började jobba på Hauptjugendamt (en sorts barn-, ungdoms-, idrotts- och kulturförvaltning). Astrid hade året innan mist sin alkoholiserade och otrogne make Sture. Båda var sköra.
Breven trevar sig fram. Astrid beklagar sin dåliga tyska för Louise, som kunde svenska. Kvinnorna diskuterar litteratur. Det var mycket Louises förtjänst att Astrids böcker, främst Pippi, översattes och spreds i Tyskland. Men det finns något överspänt, som gör breven jobbiga att läsa. Louise ger sig inte, ömsom trugar ömsom bannar Astrid, som slutligen ser sig tvungen att markera igen.
Kärlek är – anser jag – den enda förutsättningen för körperliche Vertraunheit, och den kärleken behöver inte vara heterosexuell. All slags kärlek har rätt att finnas. Men om man – som jag – är absolut heterosexuell och inte ens den minsta gnutta bisexuell, då kan man inte gripas av kärlek till en människa av samma kön /…/.
Breven liknar också dem mellan “konstellationen” på Fogelstad (Eskilsson. Drömmen om kamratsamhället. 1991). Homosexuella relationer mellan intellektuella var inget nytt. Vid “befrielsen” av Berlin våldtogs många kvinnor, däribland Louise. Nu spekulerar jag, men bidrog det till kontrollbehovet?
Trots tvekandet fortsatte vänskapen och brevväxlingen, tills Louise blev sjuk i slutet av 1964. Astrid flög till Berlin för att hälsa på henne en sista gång. Den 24 februari 1965 dog hon. Astrid närvarade inte vid begravningen, men fortsatte brevväxlingen med Louises väninna Gertrud Lemke fram till hennes död 1970.
Förlagschefen
21 januari tog jag mig till Ludvika bibliotek för att lyssna på Kjell Bohlund, före detta kollega på Rabén & Sjögren, där Astrid började 1946. Då var förlaget litet och ekonomisk svagt, men kom att bli ett av landets största och mest kända på barnbokslitteratur. Astrid skrev hemma på förmiddagarna och kom till jobbet klockan 1. Hon var intelligent, omtyckt och avancerade till att i princip sköta hela ruljangsen.
Vi var 25–30 personer (hög medelålder, b.la. den lokala bokhandlaren). Två timmar trollbands vi av Kjell, som var en lysande föreläsare. Vi fastnade i diskussionen om Astrids dubbla roller, som författare och förläggare. Under 24 år gav hon i princip ut sina egna böcker. Jag upplever Kjells hållning, i föreläsningen och boken, som ambivalent. “Det var inget problem, men ändå ett.”
Två av Rabén & Sjögrens författare, som kom på kant med Astrid, var Lennart Hellsing och Edith Unnerstad. Döttrarna har olika bilder av konflikten. Det var inte så farligt, minns Lena (Ediths dotter), medan Karin (Astrids dotter) säger.
Mamma visste inte vad det berodde på, hon förstod inte. I början gick det bra, men efter en tid blev det en helomvändning och Edith Unnerstad var övertygad om att Astrid gjorde allt hon kunde för att hålla bort Edith och höja upp sig själv. När Astrid sökte få kontakt med Edith fick hon fruktansvärt sarkastiska svar. Det gick inte.
Om detta skriver Astrid till Louise den 18 november 1959. En tredje författare, som fick nobben var Katarina Taikon. Astrid tyckte att Katitzi var för mycket i dialogform. Katarina drog tillbaka boken och utgav den på eget förlag.
Hans Rabén och Astrid pensionerades samma dag, den sista maj 1970. Han var 65 och hon 62. Fortsättningen blev olika. Rabén blev sjuk, medan Astrids roll som samhällsdebattör tog fart. En av de roligaste episoderna är Pomperipossa i Monesmanien, uppgörelsen med Gunnar Sträng när Astrid upptäckte att hon betalade 102% i marginalskatt och som sägs ha kostat Socialdemokraterna valsegern 1976.
Arvet efter Astrid
Första halvan av 1990-talet liknar idag, en rasistvåg sköljde över landet. Människor flydde från krigen på Balkan och boenden stod i brand. Lasermannen (John Ausonius) sköt invandrare och Ny demokrati kom in i Riksdagen. Dagboksskribenten från 1940-talet tog än en gång ställning mot nazism. På Expressens foto håller hon i hängslena och läxar upp en skinhead, som ser mer än lovligt skamsen ut.
Det är intressant mot bakgrund av den debatt som förts om språket i Pippiböckerna, hennes pappa och n-ordet. Jag kan vara kluven till att redigera i efterhand, men Astrid lär ha sagt att hon ville det om språkbruket förändrades. Och det är värre om framtida generationer avstår att ta del av henne. En ny film om Pippi kommer nästa år, då hon fyller 75.
Jag minns hur tiden gick och man undrade om Astrid Lindgren levde. Det gjorde hon. Pigg, nyfiken, klar och verksam in i det sista. Kristina Lindströms film slutar med hur hon läser in “Bröderna Lejonhjärta”. Men den 28 januari 2002 tog det ändå slut. Efter begravningen i Storkyrkan, fördes Astrid till och gravsattes i Vimmerby. Den stad hon som ung tvingats lämna i vanära.
Lindströms film kom 2014 (tyvärr tar SVT bort den hela tiden, vilket är märkligt, eftersom de äger materialet) och krigsdagböckerna året efter, Astrids brevväxling med Louise 2016 och Bohlunds bok i fjol. Astrid lever vidare genom sina böcker, som ständigt finner nya läsare i generation efter generation.
Av Tobias Persson
Källor:
- Jag har också levat, sammanställd av Jens Andersson och Jette Glargaard
- Den okända Astrid av Kjell Bohlund
Serien “Kvinnliga pionjärer”
FogelstadSex i folkhemmetMoa MartinssonDen okända Astrid 1Den okända Astrid 2- Virginia Woolf 1
- Virginia Woolf 2
