Kvinnliga pionjärer 4: Den okända Astrid 1

Ett år har gått sedan min lyckade föreläsningsserie “Kvinnliga pionjärer” på ABF Eskilstuna. Under sju tisdagskvällar kom 25–30 personer för att lyssna på bland andra Birger Schlaug, Julia Ryberg och Lena Lennerhed. Nu fortsätter jag med sju nya delar i eFOLKET, den andra även som föreläsning på ABF Ludvika.

När jag växte upp var Astrid Lindgren bara en sagotant, mamma till Pippi och Emil. Men på sistone har jag upptäckt andra roller som sekreterare (åt Harry Söderman, “Revolver-Harry”), brevcensor, antinazist, förlagschef och samhällsdebattör (om marginalskatt och kärnkraft). I två krönikor ska jag skildra “den okända Astrid”.

En sådan händelse är när hon besöker Ellen Key (ett år före hennes död). På väggen i entrén står Denna dagen, ett liv, ett citat av Thomas Thorild som också blir farbror Melkers. Ellen har en sankt bernhardshund, som dyker upp som Båtsman. Genom “Samfundet De Nio” har Astrid en koppling till andra kvinnliga pionjärer, förutom Key, Selma Lagerlöf, Elin Wägner och Karin Boye.

Unga Astrid

Vi börjar med dialekten. Det blir inte lyckat när icke-småländska skådisar pratar småländska. Bättre då att de pratar rikssvenska eller sin egen dialekt. Fischer Christensen gör också en “Jan Troell” och castar en norska (Maria Bonnevie) i familjen. Med det sagt var Astrids dotter, Karin Nyman, kritisk till filmen när den kom. Hon hävdade att mamman aldrig pratade om Reinhold Blomberg.

Jag respekterar en anhörig, men det stämmer inte. Astrid har skrivit och berättat öppet. I Kristina Lindbergs film berättar Karin själv:

Det kanske var extra skandal, eftersom det var kyrkvärdens dotter. Den präktiga familjen Ericsson på Näs /…/ Astrid såg en annons av Eva Andén. Hon gick dit och fick mycket hjälp av henne. Hon var en märkvärdig person som hjälpte kvinnor, framför allt.

Vad var det som hände då? Jo, Vimmerby tidnings redaktör, Reinhold Blomberg, skulle fylla 50. Han var gift och hade sju barn. Astrid var 18, volontär på tidningen och blev gravid. Hennes föräldrar, som var djupt religiösa, blev förkrossade. Otrohet var ett brott och “oäkta barn” en skam, åtminstone för kvinnan. Astrid flydde Vimmerby, men även i Nässjö blev de igenkända. Hon tvingades föda i Köpenhamn.

Reinhold dömdes till böter och friade till Astrid, men hon tackade nej och de sågs aldrig mer. Lars växte upp med fostermodern Marie Stevens, men hon blev sjuk. När Astrid hämtade hem sonen kände han varken igen henne eller förstod svenska. För att bygga relation och förtroende berättade hon sagor och så började allt. Morföräldrarna passade Lars och erkände släktskapet, vilket var modigt på den tiden.

Astrid gifte sig med direktören Sture Lindgren och fick dottern Karin, men inte heller den relationen blev lyckad. Han var otrogen, drack mycket och dog 1952, endast 53 år. Efter det levde hon ensam, men hade flera relationer med män, fast inte med kvinnor. 1961 dog modern och 1969 fadern, 1974 brodern och 1986 sonen i en hjärntumör. Det präglar Astrids författarskap, inte minst i “Bröderna Lejonhjärta”.

Jag respekterar Karin, men Astrid har själv skrivit och berättat. Trots det hade man lätt kunnat anonymisera filmen, genom att byta namn på staden, Astrid och Reinhold. Man kan se den unga kvinnan som ett offer, som förförs av den äldre chefen. Men man kan också se det som att Astrid visste vad hon ville och tog en chans. Särskilt eftersom hon några år senare upprepade bedriften med Sture.

Krigsdagboken

Samma dag Andra världskriget bryter ut, 1 september 1939, börjar Astrid skriva dagbok. Hon tar direkt ställning mot Sovjet för Finland. Landet angreps tre gånger, två av Sovjet och en av Tyskland. När Tyskland ockuperar Norge och Danmark, tar hon direkt ställning för dem. Dagböckerna är också en hemmafrus. De handlar om ransonering, vilka varor det är brist på och till vilka pris hon köper hem dem.

Astrid är en briljant politisk analytiker, men samtidigt rolig. Ibland läxar hon upp di höge herrarna på småländsk dialekt. Hon diskuterar neutraliteten och permittenttrafiken, som efteråt blev kontroversiella och diskuteras än idag. Den 15 september 1940 börjar Astrid sitt beredskapsarbete, “så hemligt att jag inte ens törs skriva om det här”. Genom Harry Söderman får hon jobb på försvarets underrättelseavdelning.

Det vill säga brevcensur, en säkerhetspolitisk funktion som involverar hundratals kvinnor. Astrids arbetslag heter “Grupp 11”. De ångar upp brev och läser om trånande kärlekslängtan. De inkallade skriver till sina fästmör om vad de ska göra med dem när de kommer hem. Till en personalfest på censuren skriver hon en sång:

Om impotent man bliver, en homeopat man skriver till och klagar ut sin vånda. Ni förstår ju att jag vill få prissla, prassla, så som varje annan karl, men jag ingen kraft i staken har, fast Rasiol jag tar. Nu är det slut på visan och dyre vänner varning tar och akta er att skriva nåt brev på år och dag om prissel, prassel och all sådan otäckshet. Grupp 11 kan ej tåla det, som ju var mänska vet.

Med tiden skriver ändå Astrid om sitt arbete. Genom breven får hon tidig vetskap om vad som händer i Europa, bland annat med judarna. Trots sin tidigare kritik mot regeringen, är hon allt mer tacksam för att den lyckas hålla Sverige utanför kriget. På hösten 1941 flyttar familjen till Dalagatan 46, där Astrid skulle bo livet ut.

Mot slutet av kriget blir dagboken glesare. Karin ligger ofta till sängs i sjukdom och Astrid berättar sagor för henne. Pippi föds 1941 och första boken kommer 1945. Sture är otrogen och överväger att lämna familjen för en annan:

“Jag är starkt medveten om att detta måste vara de lyckligaste åren i mitt liv; ingen människa kan väl få ha det så här bra i längden. Jag räknar med att prövningarna måste komma.” Så skrev jag förra juldagen. Jag visste inte, hur rätt jag hade. Prövningarna har kommit – men ändå vill jag inte säga, att jag är olycklig.

I maj 1945 tar kriget slut i Europa och i augusti i Stilla havet. I juli slutar Astrid jobbet på brevcensuren, men fortsätter föra dagbok året ut. Hon beskriver Hitlers och Mussolinis död, Nürnbergrättegången och Baltutlämningen.

Att läsa dagboken är uppfriskande. Astrid är (förstås) en lysande skribent och, jämte bland andra Torgny Segerstedt och Karl Gerhard, häcklare av nazismen. Ett engagemang hon fick orsak att återkomma till under 1990-talet. Trots kritik mot regeringen är Astrid ändå tacksam för att den lyckades hålla Sverige neutralt. Hon betonar också de stora hjälpinsatserna för de andra nordiska länderna.

Genom dagboken kan vi avsluta debatten om vad svenskar visste eller inte om Förintelsen. Genom sitt hemliga arbete åt försvaret fick Astrid tidig information, även om hon är knapphändig med de judiska flyktingarnas vittnesmål. På ett tåg mellan Warszawa och Berlin träffade den svenske diplomaten Göran von Otter SS-officeren Kurt Gerstein, så åtminstone 1942 fanns uppgifter om koncentrationslägren.

Av Tobias Persson

Källor:

  • Unga Astrid (2018, regi: Pernille Fischer Christensen)
  • Krigsdagböcker av Astrid Lindgren

Serien “Kvinnliga pionjärer”

  1. Fogelstad
  2. Sex i folkhemmet
  3. Moa Martinson
  4. Den okända Astrid 1
  5. Den okända Astrid 2
  6. Virginia Woolf 1
  7. Virginia Woolf 2
Liknande artiklar: