Om två veckor startar ABF:s samtalsserie Kvinnliga pionjärer. Dessa är Ellen Key, Selma Lagerlöf, Elin Wägner, Emilia Fogelklou, Elise Ottesen Jensen (Ottar), Karin Boye och Alva Myrdal, uppväxt i Eskilstuna. Samtidigt skriver jag krönikor i eFOLKET. Den här (2/4) handlar om Kvinnliga medborgarskolan Fogelstad och behovet av pedagogiska förebilder, men ingår inte i samtalsserien.
Konstellationen bestod av Kerstin Hesselgren, Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Honorine Hermelin och Elin Wägner. Alla pionjärer med långa, intressanta liv och gärningar, som vore förmätet att sammanfatta. Istället hänvisar jag till den litteratur, som kommit och fortsätter komma ut. Kort kan sägas att Nilsson var en av våra första kvinnliga läkare, Hesselgren och Tamm två av våra första kvinnliga riksdagsledamöter. Det var också Tamm som ägde Fogelstad och stod för finansieringen.
Politiskt var gruppen frisinnade/liberaler, men långt radikalare än dagens (Birgitta Ohlsson snarare än Jan Björklund). Med tiden gled några vänsterut, följde utvecklingen i Sovjet och Östeuropa med intresse. De ansåg inte att kvinnorna förvaltade den rösträtt de så länge kämpat för, startade därför medborgarskolan och ämnet medborgarkunskap. (Gruppen drev också tidningen Tidevarvet. Jag redogör inte heller för den, utan hänvisar till litteraturen.)
Nu talas det mycket om “svensk kultur och värderingar”, särskilt i synen på kvinnor och jämställdhet. Krav ställs på kunskaper i språk och samhällskunskap för medborgarskap (se min förra krönika Gräns). Man glömmer då att Fogelstadkvinnorna kämpade mot ett liknande patriarkalt samhälle vi nu beskyller “invandrarna” att komma ifrån och för samma rättigheter (demokrati, rösträtt, preventivmedel, utbildning etc). Och det för knappt 100 år sedan!
Termen medborgarkunskap är jämlik. Den innehåller den kunskap ALLA medborgare, oavsett kön eller bakgrund, behöver för att utöva sina rättigheter. I ämnet kan ingå samhälls- och arbetsmarknadskunskap, studie- och yrkesvägledning, vardagsekonomi och -juridik, samt politik (särskilt aktuellt med valet). Det finns också en önskan från staten att informera om föreningsliv och civilsamhälle. Studiebesök varvas med externa föreläsare, teoretiska moment med praktiska. Det kan vara rollspel i mötesteknik, på en kongress, ett fullmäktigemöte eller en rättegång.
Just så gick det till i Fogelstads träningskommun Komtemåtta, som förestods av Ebba Holgersson. Hon fördelade de roller bland deltagare och personal, som krävs för att styra ett samhälle: kommunalråd, präst, polis, domare, läkare, journalist etc. Vid val bedrevs valrörelser och förändringar i mandatfördelning återspeglades i Komtemåtta. Man skrev motioner och röstade om dem. (Drömmen om kamratsamhället, Lena Eskilsson, sid 180-183). Jag har själv rollspelat i olika kurser genom åren med gott resultat. Det blir mer levande och begripligt, än enbart genomgångar.
2009 återuppstod medborgarutbildningen i ny form. En förstudie visade på paralleller mellan situationen för utlandsfödda kvinnor idag och svenska kvinnor på 1920-talet. I kursen jobbade man för att skapa motivation och god stämning. Pedagogiken byggde bl.a på NFS Grundtvig och John Dewey. Metoderna var, som vi redan sett, föreläsningar, diskussioner, studiebesök, rollspel, nyheter och film. Det fördes också enskilda dagböcker och en gemensam loggbok. Efter kursen genomfördes en utvärdering och uppföljning (Dialogen fortsätter. Småskrift. Fogelstad 2012).
Medborgarskolan var liten och levde endast 29 år, men inspirerade många. Riksdagen genom Hesselgren och Tamm, Nationernas Förbund genom Hesselgren. Kväkarna genom Wägner och Fogelklou. Sveriges första kvinnliga läkare och Aleksandra Kollontaj genom Nilsson. Den fd deltagaren Moa Martinsson hade jobbat på Arbetaren med Elise Ottesen Jensen (Ottar), som grundade RFSU. Kvinnornas kända män (John Landquist, Vilhelm Grönbeck och Harry Martinson) fanns i bakgrunden. Men 1954 tog det slut. Idag förvaltas arvet av en kulturförening.
Bland pionjärerna gillar jag Elin Wägner mest. Hon är navet i samtals- och artikelserien. Hon ses som andlig arvtagerska till Key, skrev biografin om Lagerlöf och efterträdde henne som andra kvinnliga ledamot i Svenska akademin. Hon var verksam i Tidevarvet och på medborgarskolan. Hon satt i Samfundet De Nio med Boye, samt brevväxlade med Fogelklou och Myrdal. Samtidigt fanns det en skörhet. Wägner drog sig allt mer undan till Lilla Björka, från vännerna i Stockholm och Fogelstad.
Varför är kvinnorna så bortglömda idag, när deras frågor är mer aktuella än någonsin? För länge sedan gick eFOLKETs medarbetare Kjell och jag en kurs på Tollare folkhögskola. En kväll satte han oss ner i herrgården och började berätta. Om Key, Wägner och Fogelstad. Något som var helt nytt för mig och som jag inte hört ett pip om i skolan. Det blev min väg till Linköpings universitet och livet som folkhögskollärare, i förlängningen till samtalsserien och den här krönikan. Tack Kjell!
I “Fred med jorden” från 1940 knyter Tamm och Wägner kvinnorätts- och fredsfrågan till den om miljön och ett ekologiskt hållbart jordbruk. Då som nu avfärdas kvinnorna (liksom Lagerlöf och Boye) med detaljer ur privatlivet. Var de lesbiska eller bara vänner? Vem var egentligen ihop med vem? Var Tamm så kall och dominant? Och lämnade Honorine henne för Hagar Olsson? Så kan man hålla på, utan att jag förstår syftet, och medan deras egentliga insatser bleknar bort.
Fogelstad ligger halvvägs mellan Eskilstuna och Katrineholm. Folk passerar nog på väg till det större och mer kända Julita gård. Nu håller skolan på att renoveras och öppnar nästa sommar igen. Vill du få en annan bild av kvinnorna ska du märkligt nog åka ner i Östermalmstorgs t-bana. Där har Siri Derkert, en annan fd deltagare, ristat in dem i betongen. Men hur många trötta och stressade stockholmare, med tunga matkassar, på hem väg från jobbet tänker på det?
Av Tobias Persson
ABF Eskilstuna, kl 18-20. 2/10: Ellen Key. 9/10: Selma Lagerlöf. 16/10: Elin Wägner.
PS: Mamma, mamma, mamma
Ikväll (18/9) såg jag “Unga Astrid” på Bio Royal. Den var vacker och varken snaskig eller spekulativ, Alba August lysande! Dock får filmen kritik av Astrids dotter, som menar att hennes mamma aldrig skulle godkänt den. Samma sak slog mig under Tom Alandhs film om Anna Lindh häromdagen. Kvinnors karriärer tillåts aldrig överskugga man och barn. För män gäller så klart motsatsen. Astrid var författare och Anna politiker, det är så vi känner dem. Allt annat är kanske irrelevant? Inget vi kan eller ska lägga oss i?
