På folkhögskolan betyder: Min arbetsplats, specifikt Eskilstuna folkhögskola.
I folkhögskolan betyder: Folkhögskolor allmänt, det vill säga folkhögskolan som skolform.
Två av mina kollegor, Mårten Carlson och Henrik Sundh, pratar om folkbildares uppfattning och, som jag förstår det, överskattning av vår särart. Många kollegor pratar om särarten men har, när det gäller, svårt att definiera och försvara den, i en tid när det behövs mer än någonsin. Folkbildningen och folkhögskolan är hotade. Jag ska i två krönikor beskriva några såna hot och föreslå möjliga lösningar.
Två av Sveriges främsta folkbildningsforskare heter Sam Paldanius och Andreas Fejes. I tidningen Folkhögskolan pekar de på skillnader mellan folkhögskolan och Komvux, samt hur den ena alltmer “härmar” den andra.
Paldanius pekar på folkhögskolans större möjligheter att individanpassa studierna och möta deltagarna där de är. Fortsatta studier och arbete kräver högre formell utbildning. Det är också den tradition deltagarna känner till och förväntar sig när de börjar. De blir också yngre med fler diagnoser och psykosociala problem.
I folkhögskolan arbetar vi med motsvarandebegreppet. Vi har inga kurs- eller läroplaner. Vår myndighet är Folkbildningsrådet, inte Skolverket. Istället för betyg har vi omdömen och behörigheter. Dokument från andra skolformer gäller hos oss, men tyvärr inte alltid tvärtom. Till högskolan kan man, än så länge, söka på en särskild kvot.
Enligt en studie av Fejes är lärare tydliga med att de inte vill ha för unga deltagare, direkt från gymnasiet. Folkbildning bygger på demokratiska processer och studier på eget ansvar, vilket fodrar livserfarenhet och mognad. Lärarna uppger vidare att hög frånvaro omöjliggör kollektiva arbetsformer, som grupparbeten- och diskussioner, vilket tvingar dem till mer traditionell klassrumsundervisning.
Deltagarnas låga skolbakgrund och allmänbildning, en värld formad av Flashback och näthat, gör dem mottagliga för konspirationsteorier: Illuminati, 9/11, “massinvandring”, “islamisering av Sverige” osv. Vi lärare jobbar hårt med källkritik och mot plagiat, att en utskriven artikel från Wikipedia inte är ett eget arbete osv. Samtidigt överskrider världens mäktigaste man, Donald Trump dagligen, inte minst på Twitter, gränserna för “alternativa fakta” och “fake news”. På samma sätt sprider extremhögern, genom trollfabriker, propaganda i syfte att värva väljare. Och det funkar.
Ett annat hot är marknadsanpassningen. För att överleva och trygga sin existens ger sig folkhögskolor in på språkintroduktion för nyanlända ungdomar, sfi-kurser etc. De ger snabbt klirr i kassan, men tvingar in oss i centralt styrda system av myndigheter, betyg, kursplaner och nationella prov. I sin senaste bok “Skolan, marknaden och framtiden” granskar Anderas Fejes det fria skolvalets konsekvenser.
Lösningen då? Som i alla relationer, tror jag på att prata, prata, prata. På folkhögskolan har vi regelbundet pedagogiska föreläsningar och samtal. För en tid sedan hade vi en fackkonferens för Hjälmar/Östgöta-distrikten. Dock försvåras samtalen av att allt fler lärare och rektorer i folkhögskolan kommer från komvux eller gymnasiet, handläggare på myndighet eller annan bakgrund. (På mina senaste skolor har 3-4 inkl jag gått den s.k f-linjen.) Vi talar olika “språk” och missförstår varandra.
Och vi behöver inte vara överens, det är en vanlig missuppfattning, men det handlar inte om att komma överens. Tvärtom kanske? Men vi måste definiera vad vi talar om och våga stå upp för det. Mårten och Henrik har rätt, när de talar om överskattningen av vår särart. Vi utkämpar kriget, men vinner det inte. Komvuxifieringen och marknadsanpassningen fortgår ändå, tilltar i styrka, vad vet jag, så något “fel” gör vi. Frågan är bara vad och vad vi borde göra istället?
Vad tycker du?
Maila redaktionen på kontakt@efolket.se
eller mig på tobiaseskilstuna@gmail.com.
Tobias Persson
