För en tid sedan kommenterade Sveriges statsminister Ulf Kristersson det nyligen undertecknade avtalet med USA om tillgång för USA till militära baser i Sverige. Han sa då att ett sådant avtal var bra och naturligt därför att både USA och Sverige såg Ryssland och Kina som motståndare. Underförstått att uppslutningen bakom den kärnvapenbestyckade supermakten USA i konflikter med Ryssland och Kina var en självklarhet. Vilket förstås också den svenska regeringens önskan om en anslutning till det av USA dominerade NATO var ett uttryck för.
Kina är den stormakt som av USA:s makthavare betraktas som den strategiska huvudmotståndaren. I USA har offentligt till och med framförts meningar om ett militärt angrepp mot Kina kan vara förestående i närtid. Och hökaktiga förespråkare för ett sådant angrepp har också funnits bland frispråkiga före detta aktiva militärer. Motiveringen har varit att det är klokt att slå till snabbt, innan Kina på alla områden “hunnit ikapp”.
Biden-administrationen har också på senare tid vinnlagt sig om att skjuta fram den så kallade Taiwanfrågan. Nu senast i USA:s kongress då stöd till Taiwan inkluderades i ett föreslaget utgiftspaket tillsammans med stöd till Ukraina och Israel.
USA har inlett ett militärt samarbete med Australien och Storbritannien, riktat mot Kina. I det sammanhanget förmådde USA Australien att riva upp en stor beställning på ubåtar från Frankrike. Istället kommer ubåtar att levereras av USA.
USA och NATO-ledningen har också på senare tid varit noga med att de åtaganden som NATO:s medlemsstater har inkluderar inte bara det nordatlantiska området och Europa. Åtagandena gäller på global nivå.
Det är förstås mot den bakgrunden som Ulf Kristersson utnämnande av Kina som “motståndare” skall ses.
Och det är också mot den bakgrunden som det militära samarbetsavtalet med Filippinerna, som Sveriges krigsminister Pål Jonson undertecknade den 3 juni i år, ska ses.
Någon debatt om innebörden i Kristerssons uttalande och det militära avtal som undertecknats med den filippinska regeringen har inte förekommit i Sverige. Liksom i fallet med de 17 baserna som USA nu ska få tillgång till i Sverige har svenska folket ställts inför fullbordat faktum. På samma sätt som den socialdemokratiska ledningen i frågan om NATO-medlemskap ställde partiets medlemmar inför något som praktiken var kupp.
Nu rapporteras det att utsikten för SAAB att få sälja JAS-Gripen till Filippinerna är “goda”.
Filippinerna har även ingått ett särskilt militärt samarbete med USA och Australien, och företrädarna för den auktoritära Marcos-regeringen sticker inte under stol med att det är Kina som är motståndaren.
Den svenska vapenexportmyndigheten IPS (Inspektionen för strategiska produkter) har redan utfärdat ett positivt förhandsbesked vad gäller försäljning av JAS-Gripen till Filippinerna.
När frågan behandlades i IPS:s politiskt tillsatta exportkontrollråd (EKR) fattades beslutet, enligt Aftonbladet, i oenighet.
IPS har inte velat kommentera något som rör frågan, utan hänvisar till både utrikespolitisk och kommersiell sekretess.
Kritik mot försäljningen av JAS-Gripen till Filippinerna har kommit både från svenska Freds- och skiljedomsföreningen och människorättsorganisationer i Filippinerna.
I Filippinerna beräknas i år 300 människor ha fallit offer för utomrättsliga avrättningar. Oppositionella stämplas som “kommunister” och “försvinner”. Människorättsorganisationer i Filippinerna ser Sveriges militära samarbete med regimen som mycket olyckligt.
Vad gäller den svenska regeringens förhållningssätt framstår det som uppenbart att den med entusiasm och målmedvetenhet beslutat sig för att reservationslöst underkasta sig kärnvapenmakten USA, och denna makts globala strategi. En strategi som varit och är inriktad på global dominans.
