Marco Jamil Espvalls debattarikel har tidigare varit publicerad i tidningen Internationalen.
*****
Sedan den nya högerextrema koalitionen tog makten vid årsskiftet har Israel skakats av massprotester där hundratusentals israeler gått ut på gatorna för att motsätta sig planerna från Netanyahu att begränsa oberoendet för landets rättsväsende. Men den politiska krisen betyder väldigt lite för palestinierna.
Det rättsväsende som demonstranterna säger skyddar deras frihet är samtidigt det ramverk som bär upp en apartheidregim. Oavsett om Israels rättsliga översyn antas eller inte, kommer palestinier fortfarande att leva under israelisk kontroll.
Många människor tänker på Israel och Palestina som två länder i krig, med en stat för judarna – som ockuperar en framtida palestinsk stat.
Sanningen är att både israeliska judar och palestinier bor över hela detta territorium, styrda av en och samma regering och en israelisk armé, baserat på idén om en stat för den judiska befolkningsgruppen. Och det är den idén som styr staten Israels politik och dess praxis gentemot palestinierna. Med andra ord, apartheid.
Apartheid är ett laddat ord som förknippas med den rasistiska sydafrikanska regimen för vitt minoritetsstyre. Men även om ordet kommer därifrån, är apartheid inte bara en beskrivning av vad som hände i Sydafrika.
Termen Apartheid betecknar också ett specifikt brott mot mänskligheten enligt internationell lag. År 2021 anklagade Human Rights Watch Israel för att genomföra apartheid. Anklagelsen baserades på apartheidkonventionen från 1973 och Romstadgan från 1998, som säger att tre faktorer måste förekomma för att brottet apartheid ska vara aktuellt:
- En avsikt att behålla dominans av en rasgrupp över en annan
- Ett sammanhang av systematiskt förtryck av den dominerande gruppen över den marginaliserade gruppen
- Omänskliga handlingar
Exempel på omänskliga handlingar är att förvägra människor rätten att lämna och att återvända till sitt land, expropriering av mark och egendom och skapandet av separata reservat och getton.
Så låt oss se om några av dessa ovanstående kriterier gäller Israels styre över palestinierna. Är det så?
Ungefär hälften av de 14 miljoner människor som lever under Israels styre är palestinier, och den andra hälften är judar.
För de 7 miljoner israeliska judarna är nästan hela landet från Jordanfloden till Medelhavet ett sammanhängande område. Oavsett om de bor i 1948 års Palestina (Israel) eller är illegala bosättare i östra Jerusalem, på Västbanken eller på Golanhöjderna, har de samma rättigheter, privilegier och juridiska status. De kan röra sig fritt, rösta i samma val och leva under samma lagar. Gränserna är osynliga för dem.
Men för de 7 miljoner palestinierna är gränserna mycket synliga. Som palestinier delats du in i någon av fyra kategorier beroende på var du bor. Varje kategori har olika ID-kort utfärdade av Israel, och ditt liv och dina rättigheter bestäms av det ID-kortet.
I Gaza har du ingen rörelsefrihet och lever under en fullständig israelisk blockad. Israel har inte längre soldater inne i Gaza, men kontrollerar varje aspekt av livet utifrån. Människor i Gaza har inga medborgerliga eller politiska rättigheter. Du har inget att säga till om i den israeliska regeringen som kontrollerar dig.
Som palestinier på Västbanken har du också mycket begränsad rörelsefrihet, eftersom befolkningen är uppdelad i enklaver avskurna av israeliska militära checkpoints, murar, bosättningar och annan infrastruktur. De har inte heller några medborgerliga eller politiska rättigheter i Israel.
I östra Jerusalem har du som palestinier generellt sett större rörelsefrihet, men Israel kan ta ifrån sig dig din rätt att bo i staden. Du kan inte rösta i israeliska val, och Israel hindrar dig också från att delta i palestinsk politik.
Om du är palestinier som är medborgare i Israel kan du röra dig relativt fritt, men du möter restriktioner för var du kan bo. Du kan rösta i israeliska val men möter legaliserad diskriminering.
ID-systemet reglerar alla områden i livet: var du bor, var du studerar, var du arbetar, etcetera. Även dina intima förhållanden styrs i hög grad av ID-kortet eftersom det avgör vem du kan gifta dig med.
En palestinier kan för det mesta inte kan vidarebefordra sin ID-status till sin make/maka. Och detta har enorma konsekvenser för var de kan bo. Många ger upp och väljer att bo utomlands för att det är så svårt.
I sällsynta fall kan palestinier byta ID, men bara i en riktning.
Så, till exempel, om du som palestinier från östra Jerusalem flyttar till Västbanken, kan du förlora din rätt att vistas i östra Jerusalem och i Israel. Eftersom det anses vara en nedgradering, så är det fullt möjligt att byta till ett Västbanks-ID.
Och längre ner på statustrappan, återigen från Israels perspektiv: om du som västbanks-bo mot förmodan flyttar till Gazaremsan, då är det ett ID-byte som Israel kommer att acceptera, men inte det motsatta.
Även om palestinier beviljas olika rättigheter baserat på deras ID, så matchar deras rättigheter ingenstans israeliska judars.
Det verkar som att vi kan bocka av åtminstone ett av de kriterierna som krävs för att apartheid ska gälla.
När Israel grundades 1948 hade 700 000 palestinier flytt eller fördrivits. Resultatet blev att den nya staten fick en judisk majoritet.
För att behålla den majoriteten har Israel aldrig låtit flyktingarna återvända. De palestinier som blev kvar fick israeliskt medborgarskap, även om de hölls under strikt militärstyre i 19 år.
Men 1967, när staten Israel i sexdagarskriget erövrade land från Syrien, Jordanien och Egypten, och införlivade Gaza, Västbanken och östra Jerusalem, stod den inför ett problem. Israel ville ha landområdena men inte palestinierna som levde där.
Så staten Israel har vägrat att utöka medborgarskapet till resten av palestinierna under dess kontroll, samtidigt som de hållits under militärt styre sedan dess.
För att ytterligare kontrollera det demografiska förhållandet mellan palestinier och israeliska judar förbjuder staten Israel fortfarande palestinska flyktingar och deras ättlingar att flytta till något av de territorier som den kontrollerar, samtidigt som den uppmuntrar alla med en judisk moder var som helst i världen att immigrera till Israel, även om de aldrig har satt fot där förut.
I Jerusalem har de israeliska myndigheterna faktiskt ett befolkningsmål: 60 procent judar och 40 procent palestinier.
Palestinier i Jerusalem får bara ett “permanent” uppehållstillstånd, även om de har bott i staden sedan innan Israel grundades. Cirka 350 000 palestinier har den statusen, vilket är Orwellskt som det definieras, eftersom det enda permanenta i ett permanent uppehållstillstånd är att det faktiskt alltid kan upphävas. Dessa tillstånd kan återkallas om en palestinier flyttar ut ur staden.
Judiska israeler som bor i Jerusalem förlorar aldrig uppehållstillstånd, även om de flyttar till andra sidan jorden. Denna diskriminering är inskriven i israelisk lag. 2018 års nationalstatslag säger att Israel “är det judiska folkets nationalstat.”
Det betyder att inte ens palestinier med israeliskt medborgarskap anses jämlika med judar som har israeliskt medborgarskap.
Nationalstatslagen är bara en av många israeliska lagar som uttryckligen diskriminerar palestinier. Till exempel finns det 1950 års frånvaro-egendomslag.
Eftersom Israel bedömde palestinska flyktingar som “frånvarande”, beslagtog Israel hundratusentals hektar av deras land, även om de bara var frånvarande för att Israel inte ville låta dem återvända.
Att neka människor rätten att återvända till sitt land är på listan över omänskliga handlingar som lagligt utgör det tredje elementet i apartheid.
Det finns fler aspekter av israelisks politik som faller under kategorin omänskliga handlingar, särskilt när det gäller ägandet av land. Det har resulterat i politik där ägandet och fördelningen av land hela tiden rör sig i en riktning. Mark som tidigare var palestinsk blir statsmark, och sedan tilldelas den marken för utveckling av städer och samhällen för judiska medborgare.
Och ja, expropriering av land är också en omänsklig handling.
En annan praxis är att omringa palestinska samhällen så att de inte kan expandera, genom att skära av dem från varandra. Det är en kontinuerlig praxis som började 1948 och utökades till Västbanken 1967.
Den israeliska staten prioriterar judisk utveckling på platser där den vill begränsa tillväxten av palestinska samhällen, med regeringen angelägen om att judaisera områden som Galiléen och Negev.
Israeliska politiker använder ofta den termen: att “judaisera” ett område.
Med andra ord, att säkerställa israelisk judisk dominans i ett särskilt område där regeringen har en oro över den palestinska demografin. I alla andra sammanhang skulle ett sådant förfarande fördömas som en grovt rasistisk etnisk ingenjörskonst.
Israel har ingen egentlig grundlag, konstitution eller regeringsform, utan bara en uppsättning “grundläggande” lagar om bland annat regering, rättssystem, grundläggande mänskliga rättigheter etcetera, som av domstolar betraktas som en konstitution eller “common law”.
Israel tillhör enligt dessa grundläggande lagar det judiska folket. Märk väl; inte det israeliska folket, utan det judiska folket.
Faktum är att endast 3 procent av marken innanför 1948 års gränser ägs av dess palestinska medborgare.
Judaiseringen av de områden som kontrolleras av Staten israel accelererar sedan den nya högerextrema koalitionen tog makten:
“Israels armé påskyndar utrymning av åtta palestinska byar på Västbanken”, “Bosättare kräver snabbspår för godkännande av irreguljära utposter”, “Man gripen efter att ha kört in i grupp av demonstranter”, “Ben-Gvir förbjuder offentligt viftande med palestinska flaggor”, “Lagstiftare i koalitionen kräver att oppositionsledare Lapid och Gantz grips för förräderi”, “Israelisk lagstiftare säger att han föredrar judiska mördare framför arabiska”
… Det var bara några av rubrikerna i israeliska tidningar efter att Israel vid årsskiftet fick sin hittills mest ultrareligiösa och nationalistiska högerregering.
I Negevöknen, vill den israeliska regeringen maximera den mark som är tillgänglig för judisk utveckling. Så den har försökt tvinga palestinska beduinmedborgare till små townships genom att riva deras hem och inte tillåta dem att ansluta till vatten- och elnäten. En by, Al- Araqib, har rivits mer än 180 gånger.
Och på Västbanken pågår liknande kamper i många byar. Ett exempel är i Susiya, strax söder om Hebron. Också där har massrivningar genomförts av myndigheterna för att cementera den israelisk-judiska kontrollen över området.
Det verkar som att vi kan bocka av ytterligare ett av kriterierna för apartheid.
Israel har total kontroll över hela territoriet. Även i Gaza och på Västbanken, som har en begränsad autonom palestinsk administration på plats, kontrollerar Israel gränser, handel, resurser, vatten, elektricitet, luftrummet, befolkningsregistret och så vidare.
Att utslunga anklagelser mot en regering att den utför ett brott mot mänskligheten som apartheid är inget som ska göras lättvindigt. Men jag menar att argumentationen jag drivit i denna artikel faktiskt pekar mot att Israels kontroll över, och diskriminering av, palestinier rent juridiskt passar tröskeln för apartheid.
Men, frågar sig kanske läsaren; hur skulle apartheid-kriteriet kunna tillämpas på Israel när Palestinier med israeliskt medborgarskap faktiskt får delta i israeliska val, och befolkningen i Gaza och Västbanken i teorin skulle kunna välja sina egna ledare om fria val hölls?
Haken är att Palestinier oavsett ID-kort inte kan bestämma över sina egna liv och sina öden. Varken palestinier med israeliskt pass eller de som bor på Västbanken, Östra Jerusalem eller på Gazaremsan kan rubba Israels grundläggande konstitution, som säger att staten är till för det judiska folket och det judiska folket enbart.
Oavsett om du har ett israeliskt eller ett palestinskt pass är du som palestinier inte inkluderad i den judiska staten. Och därför har palestinskt deltagande i israeliska val, eller i val som någon gång i framtiden skulle kunna ordnas av en palestinsk myndighet, ingen potential att ändra politiken eller maktförhållandena.
Ett annat vanligt argument mot anklagelsen om apartheid är att ockupationen bara är tillfällig, och när den upphör kommer palestinierna att kunna styra sig själva.
Men ingen vettig människa kan väl tro att 56 år (eller som palestinierna själva ser det, 75 år) är en tillfällig period.
Det israeliska demokratitåget har gått för länge sedan. Och palestinierna släpptes över huvud taget aldrig upp på perrongen.
Det är dags att göra upp med påståendet att Israel är = demokrati + tillfällig ockupation.
Nej, Israel är inte en demokrati och ockupationen är inte tillfällig. Det är en och samma regim mellan Jordanfloden och Medelhavet.
Och den regimen styr över en apartheid-stat.
Marco Jamil Espvall
LÄS OCKSÅ: Palestinier har också rätt att försvara sig
