Från Weekly Worker 20190523.
Översättning och sammandrag: Eva Björklund.
Suzi Weissman rapporterar om den mirakulösa organisationen av Leon Trotskykonferensen i Havanna
Den historiska Internationella Akademiska Konferensen ägde rum i Havanna, Kuba: Leon Trotsky: Liv och samtid – ett kritiskt närmande.
Det var en historisk händelse, som tills nyligen ingen hade kunnat föreställa sig. Trotsky var persona non grata i Kuba, som renegat, kontrarevolutionär och förrädare – så som han betraktades i Östblocket. Och det var till Kuba som Trotskys mördare, Ramón Mecader, flydde efter att han frisläppts från mexikanskt fängelse 1960.
Trotskys namn, liv och författarskap raderades bort ur ryska revolutionens historia. I Kuba hade det funnits intresse och partier sedan 30-talet fram till 60-talet. I mitten av 60-talet fördömdes hans politiska idéer och anhängare förtrycktes. En son till en ledande trotskist, som uteslutits från det nybildade kommunistpartiet 1965, deltog nu på konferensen.
Intresset för Trotsky har överlevt i Kuba och var ett viktigt inslag i konferensens politiska-ideologiska bakgrund. När Leonardo Padura, en av Kubas mest namnkunnig nutida författare, publicerade sin digra roman om mordet på Trotsky i Mexiko 1940 (“Mannen som älskade hundar”, 2014), fick den stor internationell uppmärksamhet, men den kubanska upplagan var så liten att den inte räckte mer än några dagar.
Dock väckte boken nyfikenhet i Kuba säger konferensens organisatör Frank García Fernández, en 36-årig filosofie kandidat som ägnat sin licentiatsuppsats åt Leon Trotsky.
Generationsskifte
Så vad betyder det faktum att denna konferens ägde rum i Havanna? Kan det ha att göra med generationsskiftet i den politiska ledningen med Kubas nyvalde president, Miguel Díaz Canel, tidigare utbildningsminister. Han kommer från Santa Clara där han var ordförande i kommunistpartiet och skilde ut sig från den äldre generationen med sitt långa hår, cyklande och informella klädstil. Han var en tidig förespråkare för Hbtq-rättigheter, och stödde landets första kulturkafé, El Mejunje, där också Hbtq-personer kunde känna sig hemma med eget program en kväll i veckan,
Men Trotsky-konferensen fick inget öppet officiellt erkännande. Den kunde ändå hållas tack vare Juan Marinello-centrets medverkan, och den prestige och tysta erkännande det innebar. Frank Hernandez ville också ha med en ny dokumentär om Leon Trotsky i exil i Prinkipo, Turkiet 1929-33, hans kamp för att få tyska socialdemokrater och kommunister att enas mot Hitler, hans tal i Köpenhamn och hans dotters självmord i Berlin.
De kämpade för att hitta en salong för att visa filmen, och fick en mindre salong i filminstitutet ICAICs biograf, och trots i stort sett obefintlig marknadsföring fylldes den till bredden av en ungdomlig publik.
Salongen och foayén var fyllda av affischer och bilder från Trotsky-muséet i Ciudad Mexiko.
Framgång
Nästan 200 personer från hela världen ville delta i konferensen, men arrangörerna måste pressa ner det utländska deltagande till 80, men det blev ändå 100, och 40 kubaner, och en aktningsvärd grupp från Latinamerika. Många unga, andra som varit med länge. De kom från Argentina, Austrialien, Belgien, Brasilien, Kanada, Colombia, Frankrike, Tyskland, Indien, Iran, Italien, Mexiko, Peru, Puerto Rico, Spanien, Schweiz, Turkiet, Storbritannien, USA, och Venezuela..
Kort om tid för alla talare
Vi fick 15-20 minuter för våra uppsatser, i paneler med 4-6 talare, men med översättning blev det mycket pressat, och drakoniska nedskärningar. Öppningspanelen bestod av Eric Toussaint från Belgien med “Lenin och Trotsky konfronterar Stalins byråkrati”, Paul Le Blanc om “Trotsky mot Stalin”, Robert Brenner om ”Trotsky, vänsteroppositionen och bönderna”, och jag med “Splittrad vänsteropposition – Serge – Trotskydispyten”. Och många andra paneler om Trotskys liv, politik och efterlämnade spår, även i Kuba.
Deltagarna kom från hela spektrat av trotskister. Den sista sessionen tillägnades den kubanska trotskismens historia, och några av deltagarna hade verkliga band till de tidiga trotskisterna.
Vi saknade Trotsky. Vi behövde honom för att förstå vad som hände i Sovjetunionen, för av olika anledningen kunde ingen av våra marxistiska referenter, som Che Guevara och Fidel Castro kunde ge oss en förklaring av hur det kunde ske.
För Frank García Hernandez och hans kamrater blev konferensen ett historiskt genomslag. Trots regimens långvariga avståndstagande från Trotsky kunde de genomföra en enastående konferens, som introducerade Trotsky på ett vittomfattande sätt. Det var ett genombrott, tack vare Frank García Hernandez.
Filosofi-fakulteten har lovat att publicera uppsatserna, och Juan Marinello-institutet verkar vilja hjälpa till.
Sammandrag och översättning
Eva Björklund 2019-05-26
