HÄMNDEN ÄR LJUV
Av Bruno Bran.
Fritt efter August Blanche: “Brudgummen på Nor” ur “En prestmans anteckningar”.
Citat ur Sigfrid Wieselgren: “Sveriges fängelser och fångvård”.
En något annorlunda version sändes i Radioteatern 1974 i upphovsmannens regi.
Personer: Länsman, Kammarjungfrun, Eva, Modern, Kusken, Prästen, Efraim, Pastorskan, Fridolf, Drängen, Fadern, Bonden, Folk, Bondgumman, Officeren, Torpardrängen, Torparen, Soldater.
(Hos LÄNSMAN.)
LÄNSMAN: Hämnden är ljuv. Nu är det höst. Nu är allt som det ska. Jag heter Anders Sten. Jag är länsman här. I våras hade jag ett besvärligt fall med bedrägligt förfarande vid grisköp. Bondtjyven köpte en gris men fick med sig två, fan vet hur. Sen skulle jag reda upp affären åt bonden som vart lurad. Gick först till bondtjyven. Han hade två grisar i stian. Misstänkt. Två grisdjävlar på hans lilla gård. Du som är så fattig, sa jag rent ut, hur har du råd att köpa två grisar? Då flaxade hans hustru till med ögonen, och själv öppnade han munnen. Men det vart inte mycket sagt från hans sida. Nu är du fast, tänkte jag, men det sa jag inte. Det hade varit att ropa hej för tidigt. Du har kanske fått dom billigt, sa jag. Du kanske kan säga mig var du har köpt dom. På-på-på-på marknan, på marknan. Vilken djävla marknad? frågade jag. På grismarknan, grismarknan! Javisst faen, grismarknan. Jaså, på grismarknan, sa jag. Jag förstår. Jag var bragt ur fattningen. Jag förstår, sa jag. Jag gick. Hade jag gått till fel bonde? Jag gick till bonden som var lurad. Han säger att han köpt sina grisar på marknan, sa jag. Det är lögn! röt bonden och slog näven i bordet. Där stod ord mot ord. Jag gick. Nu visste jag inte vem av dom som var skojare.
(Vårkväll. Fönstret i LÄNSMANS stuga står öppet. Från herrgården hörs skratt, sång och musik.)
Hemma. Som vanligt. Fönstret öppet. Väsen från herrgården. Måste skriva rapport. Pennspetsen, penndjäveln. Rispa till med pennspetsen i pappret.
“Rapport till landshövdingeämbetet, från länsman Anders Sten i Nor, 2-e maj 1842. Denna rapport blir ännu ett vittnesbörd om det alltmer tilltagande skojeriet. För snöd vinnings skull bedrar landsbygdens folk varandra utan minsta fruktan för straffet. Undertecknad har anlitats för att lösa en ytterst invecklad affär, där bevis för att fälla den skyldige ännu saknas.”
Längre kom jag inte. Tog nytt brevpapper med kronans stämpel.
“Till fröken Eva, herrgården, från Anders Sten, 2-e maj 1842. Fröken Eva. Jag har uniform med försilvrade knappar i rocken. Vidare har jag gevär, kaffekokare, samt i allmänhet en flaska brännvin stående. Jag upprätthåller lag och ordning, vilket inte alltid är det lättaste. Jag tillåter mig härmed att be om Er hand. Hur tacksam bleve jag inte för ett svar från Er.”
Lutade mig bakåt på min arma pinnstol och tog en sup. (Slår upp, dricker.) Tog en till. (Slår upp, dricker.) Tog ett par supar till. (Slår upp, dricker.) Tog det som var kvar i flaskan. Nu gällde det att få fason på den djävla grisrapporten.
“Tror mig dock snart stå inför gåtans lösning. En gris kan inte komma från ingenstans, än mindre två.”
(Spyr. Sångnumret i herrgården får livliga applåder.)
(Herrgården, hos fröken EVA.)
KAMMARJUNGFRUN: Har fröken Eva sovit gott? – Är det dags att slå i kaffet?
(Häller upp.)
Varsågod. – Önskar fröken Eva att jag stannar och gör i ordning för toaletten?
EVA: Gud så hett.
KAMMARJUNGFRUN: Önskar fröken Eva att jag stannar eller att jag går ner och kommer upp lite senare?
EVA: Sitt.
KAMMARJUNGFRUN: Tack.
EVA: Vad tyckte Stina om vår lilla tillställning i går?
KAMMARJUNGFRUN: Trevligt, mycket trevligt. Mycket vackert. Fröken Eva sjöng hemskt trevligt. Och vackra kläder, så många uniformer och aftontoaletter.
EVA: Det var som att ströva omkring bland en fårahjord på bete. Jag har aldrig skådat så många sorgliga existenser på en gång. Pappa är söt, men han har inget sinne för människor.
KAMMARJUNGFRUN: Så synd.
EVA: Jag tyckte faktiskt att Stina uppförde sig lite besynnerligt. Var det nödvändigt att sitta i en soffa hela tiden? Stina kunde ha rest på sig. Talat med människor. Till pappas bjudningar brukar det komma folk. Jag ville ge Stina ledigt för att Stina skulle få uppleva något ovanligt. Men man brukar tala om pärlor för svin.
KAMMARJUNGFRUN: Inte svin!
EVA: Tyst med dig horunge!
(Ger KAMMARJUNGFRUN en örfil.)
Det sägs att din mor var sugga. Får jag fråga vad var din far? Häll upp mera kaffe.
(KAMMARJUNGFRUN häller upp.)
Får jag se. Slog jag Stina? Neeej…får jag en kyss.
(KAMMARJUNGFRUN kysser EVA på kinden.)
Stina, jag har tråkigt. Läs något för mig.
KAMMARJUNGFRUN(tar en bok, börjar läsa): “I ett af förberörda hvalf förvarades vid sagda tid icke mindre än trettiosex fångar. Bland dessa befunno sig Ölands-Jödde, Jakob Tysk, Samuel i Bårby och Jöns i Örnöga, hvilka med öfversitteriets själftagna rätt tillvällade sig makten öfver de andra. För att få bättre tillgång till mat och öl inrättade Ölands-Jödde i fängelset en domstol, i hvilken han intog Samuel i Bårby och Jakob Tysk; själv åtog han sig ordförandebefattningen. Medfångarne framdrogs för domstolen och ådömdes utan anledning tolf till tjugofyra slag, såvida de ej genast kunde befria sig med penningar. Jakob Tysk avkunnade domen, då Ölands-Jödde steg upp och med all den barbariska vildhet, som låg i hans lynne verkställde densamma.”
EVA: Säg mig, Stina, vad handlar det om?
KAMMARJUNGFRUN: Vadå?
EVA: Det du läser.
KAMMARJUNGFRUN: Det är…om…det är en…
EVA: Stina läser med förbundna ögon. När man läser, får man inte vara så likgiltig för det man läser, som Stina är. Läs.
(KAMMARJUNGFRUN andas in.)
Flåsa inte så gräsligt. Det är luften som Stina ska andas in, inte hela huset. Läs.
KAMMARJUNGFRUN: “Offren leddes nu till sängen, där höga stolpar stodo fastslagna i jorden. Där tvingades de olyckliga att slå armarna om stolpen, stå stilla och mottaga den förfärligaste bestraffning.”
EVA: Högre!
KAMMARJUNGFRUN: “Med lifvets förlust hotades de, om de rörde sig ur stället, och så stor var förskräckelsen, att de, ehuru lösa, ej vågade lämna sin plats. Slutligen gick blodtörsten så långt, att penningar först avtvingades de olyckliga, som sedan icke desto mindre fördes till pålen.”
(Knackning på dörren.)
EVA: Vem är det?
MODERN (utifrån): Jag.
EVA (till KAMMARJUNGFRUN): Öppna.
(KAMMARJUNGFRUN öppnar.)
MODERN (in, ger EVA en kyss på pannan): God morgon, min lilla duva. Hur mår du i dag?
EVA: God morgon, mamse-pamsan. Jag blev så pömsig och har sovit så ljuvligt gott. Hur mår pappsen?
MODERN: Han sitter redan ute i trädgården. Han vill också se sin lilla duva.
EVA: Men jag kan ju inte flyga ut genom fönstret!
(Skrattar tillsammans med MODERN.)
MODERN: Du läser?
EVA: Ja, en samtidsskildring.
MODERN: Jaså. Jaha.
EVA: Stina, läs lite, får vi höra.
KAMMARJUNGFRUN: “En gammal gubbe beröfvades först den lilla summa han ägde och fördes därpå till pålen. Dignande under de blodiga slagen föll han på sina knän och bad Ölands-Jödde i himmelens namn skona lifvet under ropen: Jag dör!”
EVA: Snälla lilla Stina, skulle du inte kunna prestera en liten smula inlevelse i alla fall. Ta om det där sista.
KAMMARJUNGFRUN: “Dignande under de blodiga slagen föll han på sina knän och bad Ölands-Jödde i himmelens…”
EVA: Söta lilla Stina. När du läser något så ohyggligt, måste du visa att du själv inte är oberörd. Sätt dig in i den arme mannens belägenhet.
MODERN(till EVA): Vad du kan, min lilla flicka.
EVA (till KAMMARJUNGFRUN): Säg “jag dör”!
KAMMRJUNGFRUN: Jag dör.
EVA: Nej. Säg “jag dör” som om du skulle dö!
KAMMARJUNGFRUN: Jag dör!
EVA: Oj oj oj oj oj då. (Härmar:) Jag dööör. (Som det “ska låta”:) Jag dör!
KAMMARJUNGFRUN: Jag dör!
EVA (suckar): Läs vidare.
KAMMARJUNGFRUN: “Hvarpå Ölands-Jödde svarade: Dö för tusan djäflar; jag skall häfva dig i bårhuset, hvarefter misshandeln lugnt fortsattes.”
EVA: Alltså, ja, hör på. Det händer någonting i texten. Du måste få oss att uppleva, att det händer här i rummet.
MODERN: Man måste använda sin fantasi.
EVA (till KAMMARJUNGFRUN): Försök igen.
KAMMARJUNGFRUN: “Om natten dog gubben. En annan tvangs nu äfven att framlämna sina sista penningar. Under hungerns plågor bad han då de andra fångarne om litet föda, då en af dem kastade till honom en ostbit. När Ölands-Jödde såg detta, sprang han upp och skrek med raseri: Du skulle gifvit honom tusende djäflar och icke ost!”
EVA: Vi slutar.
MODERN: Det går nog inte att begära mer. – Ja, så var det ett brev till dig.
EVA: Va?
(Får det, sprättar upp det. Läser, brister ut i skratt.)
MODERN: Var det så roligt? Min kära lilla duva! Vad är det som är så roligt? Visa mamma!
EVA (visar MODERN): Det är fantastiskt!
MODERN (ser, börjar också skratta): Men kära nån, vad i all världen…“försilvrade knappar”…“om Er hand”!
EVA: Ska vi visa Stina?
MODERN: Ja, låt henne också se!
EVA (till KAMMARJUNGFRUN): Kom och titta! – Nå, ser Stina?
KAMMARJUNGFRUN: Ja.
EVA: Skratta då för sjutton. Skratta!
(Hos LÄNSMAN.)
LÄNSMAN: Men nu är det tyst. Ingen skrattar eller gråter. Hela byn är stillsam numera. Min förtjänst. Antalet begångna brott har minskat.
Gick ute på vägen.
(En lärka drillar.)
Hade nyss avslutat ett förhör. Fint väder. Men inga bevis! Ämnade bida tiden. När det var dags, skulle en av bönderna försäga sig. Såg ner i marken. Vägen var snustorr, som på sommaren. Lärkan sjöng. Kunde se herrgården, om jag lyfte på huvudet.
(Hovklapper, kärrhjul.)
Inget svar på brevet.
(Hovklappret för nära, EN KUSK skriker på LÄNSMAN att gå ur vägen.)
Djävlar i helvete! Fick kasta mig handlöst i en åker med nyplöjd lerjord.
(Hästar och vagn förbi.)
Va i helvetes djävlar, va faen, hur i helvete kör ni egentligen? Stanna! Stanna i lagens namn!
(Springer efter.)
Era djävla bonntjyvar! Stanna! Stanna, annars…era helvetes djävlar!
(Andfådd.)
Det var en sån där djävla täckt vagn med fyra hjul och kusk på en kuskbock och två stora svarta hästar. Gud vad jag var förbannad! Och vad får jag se? Vad får jag se? Dom svänger in till herrgården. Jag tvärstannade. Jag stirrade.
Trots att jag befann mig på relativt långt avstånd från herrgården, kunde jag tydligt se gestalternas rörelser. En person klev ur vagnen. Greven stod flera meter bort med jägarhorn om halsen. Gick icke till mötes. Hm. Gästen alltså inte väntad! Denne synnerligen elegant klädd. Av med hatten. Fram till greven. Bugade. Gestikulerade världsvant. Greven nickade. Ett fönster upp på vid gavel. Grevinnan och – åh – den vackra Eva – hängde som klasar på fönsterbrädan. Det såg ut som ömsesidig presentation och hastig överenskommelse. Om vad? Kusken ner från kuskbocken, lyfter ner en koffert. Gästen tar upp nånting ur fickan – mynt, och ger till kusken. Som bugar och bugar, upp på kuskbocken igen, smack smack, hästarna satte fart. For tillbaka samma väg han kom, det vill säga mötande mig. Det var den vanliga kusken som brukar köra åt officerare och patroner. Och herrgårdsgästen stod i och hade sig och skrattade och herrgårdsdrängen tog hans koffert och bar in den i en av flyglarna. Och grevinnan och – åh, den vackra Eva – kom ut och tjattrade och blev kyssta på hand och alla gick in genom porten till huvudbyggnaden. Jag var bragt ur fattningen.
(I herrgårdens matsal. Vid bordet sitter FADERN, MODERN, EVA, FRIDOLF. KAMMARJUNGFRUN och DRÄNGEN kilar omkring och serverar. Den sistnämnde ställer sig vid dörrposten som en kypare.)
MODERN (till KAMMARJUNGFRUN): Stina! Servera lite mer vin till vår gäst.
EVA (lågt, till KAMMARJUNGFRUN): Häll försiktigt. Skvalpa inte som på en bykrog!
FADERN: Jag får lov att utbringa en skål. Skål!
FRIDOLF: Mmm. En fin gammal årgång. Jag försäkrar, ett vin med en så utsökt bouquet finns knappast att få tag på i städerna. Numera.
EVA (lågt, till KAMMARJUNGFRUN): Ut, Stina!
(KAMMARJUNGFRUN ut.)
MODERN: Vi har inte så många i tjänst hos oss. Själva jordbruket är utarrenderat för närvarande, och det lilla som finns att göra klarar de där två gott av.
FADERN: Utom vid större sammankomster, tillställningar, bjudningar eller liknande. Då rekryterar vi folk från Västerås. Det ligger inte närmast, men där har vi goda kontakter.
MODERN: Herr skeppsredaren får ta det som vi har det.
FRIDOLF: Mitt kära herrskap, jag försäkrar, så här överdådigt har jag inte blivit mottagen någonstans som jag kommit på min resa.
MODERN(ropar till KAMMARJUNGFRUN): Stina! Såsen! Vart har den tagit vägen?
KAMMARJUNGFRUN: Den kommer, nådig frun.
(KAMMARJUNGFRUN in.)
MODERN: Ja, det får vi verkligen hoppas.
(Skratt runt bordet.)
Vår Stina är så rättfram. Ingenting generar henne. Hon är ett friskt och sunt naturbarn. Hoppas bara att hon inte ska genera herr skeppsredaren.
FRIDOLF: Nådig grevinna, risken är minimal.
MODERN(till EVA): Hur mår min lilla flicka?
EVA: Bra, mamsen.
MODERN: Ta lite mera vin. Så får du rosor på kinderna. – (Till FRIDOLF:) Jag måste få fråga, ta inte illa upp om jag är närgången, men var har ni fått tag på era smakfulla kläder?
FRIDOLF: Hos en skräddare Alberthof vid Stortorget.
FADERN: Säg, min herre, är ni intresserad av jakt?
MODERN: Ni förstår, det är så sällan vi har förbindelser med människor utifrån. Inte så, att vi isolerar oss här ute bland allmogen, utan tvärtom, folk kommer ofta hit för att förströ sig, min mans affärsbekanta och hans gamla vänner ur officerskåren, och deras familjer, min make var ju med i kriget, ja i mer än ett krig, så att…och vi själva rör ju också på oss, det är speciellt några förnäma cirklar i Västerås, som vi…där brukar vi tillbringa större helger, så inte…men en sådan glans ni har i slipsnålen…
FRIDOLF: En sådan glans ni har i ögonen, fru grevinna!
MODERN: Menar ni verkligen det?
FADERN: Det är en utmärkt tid för rapphöns nu. Om ni skulle reflektera.
(Hos PRÄSTEN och hans familj. )
ALLA: Gode Gud, välsigna maten, amen.
PRÄSTEN: Käre himmelske Fader, vi tacka Dig för att vi ock i dag får äta vårt dagliga bröd. Fader, förlåt oss i vår jordiska hunger, förlåt oss för att vi själva äta vår föda i stället för att kasta ut den till de arma och betryckta. Amen.
(PASTORSKAN suckar.)
Välkommen hem, min son. När är du klar med din examen?
EFRAIM: Om två terminer.
PASTORSKAN: Det går fort.
(Suckar.)
PRÄSTEN: Jaha. Sen har vi två fattigpräster i familjen.
EFRAIM: Men far!
(PASTORSKAN suckar.)
PRÄSTEN: Några rikedomar hava icke hemsökt oss detta år heller. Pastoratet har icke svällt. Kålsoppan är densamma som tillförne.
EFRAIM: Nåt nytt i byn?
PRÄSTEN(småskrattar): Joho du.
(PASTORSKAN suckar.)
Du kommer inte att tro dina ögon.
EFRAIM: Den gamla kvarnen har väl inte brunnit?
PRÄSTEN: Nej, den mal och mal. Men du skulle se din före detta elev nu. Ditt informatorshjärta skulle klappa i stor förundran.
(PASTORSKAN suckar.)
EFRAIM: Den vackra Eva?
PRÄSTEN: Håll i dina ögon om du får se henne. Hon är icke längre fylld av latin. Numera strålar hon av guld och diamanter, av hela Ostindiska Kompaniet.
EFRAIM: Ostindiska Kompaniet? Upphörde inte det 1813?
PASTORSKAN: Djävulens bländverk! Tvi, tvi, tvi!
PRÄSTEN: Tja, hm, vad det nu än är, så ber jag för din forna elev, att inte högmodet skall föra henne i olycka. Hennes fästman driver kolonialhandel med stor framgång.
EFRAIM: Fästman?
(PASTORSKAN suckar.)
PRÄSTEN: Ryktena går fort här i byn. Således veta vi att Fridolf Lang, som han heter, numera är förlovad med den vackra Eva.
EFRAIM: Det var som…
PASTORSKAN: Tvi!
(Hos LÄNSMAN.)
LÄNSMAN: Nu är det höst. Årstiderna växlar och växlar. Ingen skam nu längre att erkänna att jag led alla helvetets kval. Varje tecken på liv från herrgården borrade sig in i mitt bröst. Gick långa omvägar om jag måste förbi. Hjälpte inte det heller till slut. Fler och fler blev dom. Alltid var det nån herrgårdsgäst som var på vandring i byn. Undvek slutligen allt levande. På dagtid. Gick ut desto mera på nätterna. Blev djärvare till sinnes. Strök förbi utanför när det var fest och såg fröken Eva sitta på balkongen med välklädda herrar. Jag led. Jag längtade efter hennes ömma kärlek. Jag ville se in i hennes ljuva ögon. Jag ville tala vackert med henne. Jag älskade henne, det var vad jag gjorde. Jag blev ännu djärvare om nätterna. När det var moln på himlen och således mörkare, smög jag mig in i trädgården. Faktum var, att jag visste ju inte hur den omvittnat stilige Fridolf Lang såg ut. Han satt alltid närmast Eva. Han hade juveler på sig, ringar, en slipsnål, till och med ett armband, tror jag, för det brukade glittra till när han förde glaset eller cigarren till munnen. Men jag vågade aldrig gå tillräckligt nära så jag kunde se hela hans ansikte. Finge jag se hans ansikte, skulle min skygghet försvinna, det var jag säker på.
(I FRIDOLFS kammare.)
EVA: Fridolf! Dina ögon lyser i mörkret. Är du en katt?
FRIDOLF: Mjau.
EVA: Jag är en fågel.
FRIDOLF: Får jag se.
EVA: Så gärna, min herre.
FRIDOLF (korkar upp en champagneflaska): Snälla Eva, sjung lite för mig.
(Häller upp två glas.)
EVA(sjunger):
God afton, god afton
jag heter Eva
vad heter du?
Jag är en riktig parisiska
mina kläder
kastar jag – nu.
Dina ögon lyser i natten
precis som på fan eller katten.
God afton, god afton
jag heter Eva
vad heter du?
Vi är alldeles yra. Det går runt för oss. Du har låst upp min sista dörr. I morgon ska vi sova länge. Till vintern ska vi gå i en underbar rimfrostklingande sagoskog, där renarna springer framför släden med bjällror om halsen och trampar varann på tårna, och den vita vintersolen ger oss det vita, heliga ljuset. Fridolf, jag älskar dig!
FRIDOLF: Jag älskar dig.
EVA: Vi ska aldrig lämna varandra, aldrig någonsin. Vi ska hålla varandra i handen när vi går ut i världen, och…
(Det bultar häftigt på dörren.)
FRIDOLF: Vad är det här? Vem där?
(Hos LÄNSMAN.)
LÄNSMAN: Men jag tordes inte stanna kvar vid dörren tills dom öppnade. Sprang iväg. Dom hann inte se mig. Jag rusade hem. La mig ovanpå sängen med min sargade själ. Somnade.
(Det bultar på dörren.)
Jag drömde. Att jag åter bankade på hos Fridolf Lang. Nu stod jag kvar. Dörren öppnades.
(Det bultar på dörren.)
Jag vaknade. Det var mitt på dan. – Vem är det? – Det kunde vara bonddjäveln. Eller bondtjyven. – Vem där?
EFRAIM: Efraim!
LÄNSMAN(öppnar): Efraim!
EFRAIM: Anders!
(De klappar om varandra.)
LÄNSMAN: Det var längesen. Kaffe?
EFRAIM: Ja tack, gärna.
LÄNSMAN: Och en liten djävel? Jag menar, en liten gök, ett litet glas. Till kaffet?
EFRAIM: Tack gärna. Du ska få den stora nyheten. Man har i dagarna börjat planera för bröllop mellan Eva och Fridolf Lang.
LÄNSMAN: Jaså.
EFRAIM: Fick veta det av Alfred. Drängen.
LÄNSMAN: Jaså den.
EFRAIM: Han har skarpblick för människor. Men innerst inne är han rå. Och han sa något, som nästan sårade mig.
LÄNSMAN: Jaha. Vaddå?
EFRAIM: Det var om…Eva. Vet du vad han sa? Jo, så här sa han: En klok herre uppfostrar sina barn till herrar. Men dumma herrar uppfostrar sina barn till hundar. Mademoiselle Eva blir uppvaktad som en drottning, men är egentligen en dresserad tik. Nu är hon vacker, men snart är hon folkilsken. Var inte det förskräckligt?
(LÄNSMAN gapskrattar.)
Skrattar du? Hur kan du skratta åt något så förfärligt?
LÄNSMAN: Skål för bröllopet!
EFRAIM: Ibland förstår jag mig inte på dig.
LÄNSMAN: Jag älskar fröken Eva.
EFRAIM: Va! – Va! – Men – va – ja – åh – nä, det kunde jag verkligen inte tro. Det visste jag inte.
LÄNSMAN: Vad ska jag göra?
EFRAIM: Jag vet inte. Verkligen inte. Nä, vad ska du göra. Ja, du kan gå fram till dom. Gå fram till dom på första lysningsdagen, tryck deras händer, önska dom lycka till.
LÄNSMAN: Ja kanske det.
EFRAIM: Se din rival i ögonen! Ja! Så ska det gå till! Det är både ädelt och modigt! På vilket ädlare sätt kan du visa Eva din kärlek?
LÄNSMAN: Nej kanske det.
EFRAIM: Kom till kyrkan på söndag. Jag vet! Jag hämtar dig här! Så behöver du inte gå ensam.
LÄNSMAN: Tack, Efraim. Du ska ha ett hjärtligt tack.
EFRAIM: Åh, ingenting att tala om. Då ses vi på söndag?
LÄNSMAN: Ja. Vi säger väl det då.
EFRAIM: Ske så! Gud vare med dig.
(I herrgårdens bibliotek. Kväll. En fotogenlampa är tänd. Långsam, spröd pianomusik från ett angränsande rum. Vid lampan sitter EVA, läser i en bok. FRIDOLF står vid fönstret, röker en cigarr.)
EVA: Vad ser du på?
FRIDOLF: Du sitter där vid lampan.
EVA: Ja?
FRIDOLF: I nästa ögonblick kan du vara ett skelett.
EVA: Men hu! Fridolf!
FRIDOLF: Älskade.
EVA: Älskade…
FRIDOLF: Det är som om någon vill ta dig ifrån mig.
EVA: Nä…
FRIDOLF: Du har en annan klänning i dag.
EVA: Ja. Fridolf, i morgon lyser det för oss.
FRIDOLF: Ja.
EVA: Är du inte lycklig?
FRIDOLF: Jag är lycklig.
EVA: Du darrar i hela kroppen.
FRIDOLF: Jag…jag…
EVA: Fridolf! Vad är det med dig! – Svara! – Vad ser du på?
FRIDOLF: Djävulen! Jag såg hans hand på fönstret!
EVA: Det finns väl ingen djävul heller! Stirra inte så! Säg vad det är i stället! Fridolf!
(FRIDOLF på väg ut.)
Vart ska du gå? Hör du vad jag säger! Stanna! Hör du det! Du får inte gå ifrån mig! Fridolf!
(FRIDOLF råkar knuffa omkull lampan. Den slocknar. EVA gallskriker, andas häftigt, börjar jämra sig.)
Lampan! Hjälp! Kom hit omedelbart! Vi behöver hjälp! Det är alldeles mörkt!
FRIDOLF(river omkull möbler, vrålar och jämrar sig): Djävulen! Djävulen kommer! Spring, Eva! Låt mig få dö! Spring härifrån!
EVA: Men är det ingen som kan höra! Kom hit när jag ropar! Kom hit och hjälp! Hjälp! Hjälp sa jag!
(DRÄNGEN in.)
Vem där?
FRIDOLF: Djävulen! Nu är han här! Han tar oss till helvetet!
DRÄNGEN: Herrskapet ropade. Har lampan slocknat?
EVA: Åh, så bra att Alfred kom. Var snäll och tänd lampan. Den har slocknat.
FRIDOLF: Behövs inte. Jag tänder själv.
(Gör så.)
Så där. Alfred kan gå.
(DRÄNGEN ut. FRIDOLF skrattar.)
Vad tycks? Är jag inte en bra aktör?
EVA: Jag blev rädd.
FRIDOLF: Jag lurade dig.
EVA: Du kan lura vem som helst.
FRIDOLF: Får jag lura dig?
EVA: Så mycket du vill.
FRIDOLF: Är du min?
EVA: Ja, ja, ja…
FRIDOLF: Även om jag lurar dig?
EVA: Ja, Fridolf, ja!
(I kyrkan. Klockklang.)
LÄNSMAN: En söndag längre fram, alltså nu på hösten, satt jag i kyrkan och bad till min gud. Gode Gud, ännu har jag icke löst mysteriet med grisköpet. Det brådskar. Landshövdingeämbetet är otåligt och undrar vad jag håller på med. Den brottslige måste vara infångad före allhelgonahelgen, annars vet jag inte hur det slutar. Mitt utlovade avancemang i karriären kan bliva stäckt. Så gode, himmelske Fader, öppna mina ögon, och…vad är det jag ser! Bondtjyven! Han ligger på knä och ber, så det hörs ända hit! Om jag flyttar mig aningen närmare…
BONDEN: …och jag är skyldig till grisstöld och kan bliva upptäckt. Låt den andra bonddjäveln varda snuvad. Honom önskar jag till helvetet, ty han lurade mig på två riksdaler banco i samband med hästavel för längesedan. Låt ej länsman…
LÄNSMAN: Aha. I lagens namn, följ med till kontoret.
BONDEN: Uh!
LÄNSMAN: Inget väsen. Följ bara med, lugnt och stilla.
(Klockklangen tystnar.)
Men det var egentligen om en annan söndag jag skulle berätta. Tidigare, på sommaren.
(Kyrkklockor.)
Satt långt bak. – Varför tittar alla på mig?
EFRAIM: Prat.
LÄNSMAN: Tittar och tittar alla människor med sina pistolögon.
EFRAIM: Lugn, Anders. I dag skall ditt liv förändras.
LÄNSMAN: Och nog vart det förändrat. – Det var fullsmockat denna dag. För lysningens skull. Alla ville se dom. Så kom det:
PRÄSTEN: Lysning tillkännages för första gången mellan fröken Eva Maria af Tottie, Nor, och grosshandlare Fridolf Edward Lang, Stockholm.
(Ett sus i församlingen.)
LÄNSMAN: Varför gick jag hit. Satt och ångrade det här påhittet ända tills gudstjänsten plötsligt var slut och Efraim puffade mig i sidan.
EFRAIM: Nu är det dags!
LÄNSMAN: Jag gick raka vägen fram till det blivande brudparet, såg dom rakt in i deras ansikten – och det svartnade för ögonen – vad dom såg förvånade ut. Så slog jag ihop klackarna och utropade, så hela församlingen kunde höra: Jag önskar er all lycka på bröllopet!
EVA och FRIDOLF: Tack!
LÄNSMAN: Alla människor såg på mig, alla människor med sina pistolögon, när jag på raka ben marscherade ut ur kyrkan. Nu kunde dom få glo. Nu var jag löst från förbannelsen!
(På kyrkbacken.)
EFRAIM (dunkar LÄNSMAN i ryggen): Anders! Anders! Detta var andens seger! Ljuset i dina ögon, Anders, bär vittnesbörd om andens seger!
LÄNSMAN: Nu har jag sett honom.
(Herrgården, biblioteket. EVA, FRIDOLF, FADERN och MODERN lyssnar till KAMMARJUNGFRUN som högläser. Vindtjut.)
KAMMARJUNGFRUN(läser): “Dom över en man som dödat sin son: Först skall huggas handen af honom, därnäst slås båda skenbenen af med en järnstång, sedan båda låren ofvan och nedan knäna, därefter båda armarna af ofvan och nedan armbågen; därefter slås rygg och bröst sönder, och på sistone hugges honom hufvudet af; kroppen uti ett stycke skall sättas på stegel och hufvudet för sig själft på en stake, något högre än kroppen, och handen under hufvudet.”
EVA: Tack, kära Stina. Nu ska du inte anstränga rösten mer för i kväll. Kanske någon vill ropa på Alfred, så vi får lite att dricka.
(FADERN blåser i sitt horn.)
DRÄNGEN(in): Greven blåste.
FADERN: Det var just vad jag gjorde. Hämta portvin.
DRÄNGEN: Jajamen. (Ut.)
FADERN: En rask ungersven. Det var löjtnant Adler som fann honom åt mig. – Ja, jag stod nedanför kullen och hade cirka tvåhundra meter fram till trossen. Tvåhundra meter att passera mitt för fiendens linjer! Kulorna ven. Sablarna klingade. Inte en sekund att förlora. Nere vid stranden kom kavalleriflanken i galopp, intet ont anande. Då satte jag hornet till munnen och blåste – (blåser) – ja, jag blåste för mitt fosterland, och si! Löjtnant Adler lystrade. Han förstod vad som var fatt, och snabbare än tanken satte hans modiga mannar av i vild ritt, ut på fältet, öppnade eld och fienden var övermannad, ho-ho-hooo! En efter en föll de för Adlers blixtrande krigskonst. De beto i gräset…
KAMMARJUNGFRUN (gallskriker): En hand på fönstret! En hand på fönstret!
EVA: Vad säger du, flicka lilla!
MODERN: Dumheter!
KAMMARJUNGFRUN: Jag såg den!
FRIDOLF: Det här får vi gå till botten med. Alfred!
DRÄNGEN (in): Så var vinet serverat.
FADERN: Slutligen återstod i fiendeledet endast en man som levde…
FRIDOLF (till DRÄNGEN): Har du vapen?
DRÄNGEN: Javars, en pickalorv.
FRIDOLF: Ta fram den och spana runt huset och i trädgården. En missdådare smyger omkring.
DRÄNGEN: Ska ske.
FRIDOLF: Och sänd ut hundarna!
DRÄNGEN: Ska ske!
(Visselpipa, hundskall, dörrar som öppnas och stängs etc.)
FADERN: …yttrade några obegripliga fraser på ryska innan ett nådaskott…
(Ett skott.)
Vad är det som pågår?
(ALLA ut på balkongen.)
EVA: En sån natt! I värsta fall får vi kalla på länsman.
MODERN: Du har väl på dig så du inte fryser?
FADERN: Alfred! Vad står på?
DRÄNGEN: En förarglig otur, herr greve. Ett skott gick av av misstag. Han slank förstås undan.
FRIDOLF: Såg du honom?
DRÄNGEN: Nej.
FRIDOLF: Fan också!
(Utomhus. Vindtjut.)
LÄNSMAN(springer): Härligt härligt härligt, men farligt! Jag, länsman Anders Sten på flykt! Hundarna förvirrade. Månen fram mellan skyarna, jag in i en ladugård med huvudet före. Varför flydde jag till ladugården med dess stinkande gödsel? När en människa flyr, röjer hon sin hemvist. Ut igen. Månsken, för att inte säga fullmåne. Stod under en apel minst i ett par timmar. Sen gick jag dit jag aldrig förut hade varit, strax under Evas sovrumsfönster. Såg henne klä av sig, plagg för plagg. Började gråta. Djävlar, inte stå kvar, inte stå kvar! Fort iväg härifrån, aldrig mer…fort iväg, inte se…spring! Och jag sprang! Och jag grät! Och jag sprang! Och jag sprang och sprang och jag skrek och grät och sprang och grät, jag skrek och grät och jag kan svära på att hela naturen gjorde sammalunda. Jag var bragt ur fattningen.
(I kyrkan. Klockklang.)
EFRAIM: Ja, nu lyser det för sista gången.
LÄNSMAN: Ja ja. Justament. Ja, det är just jämnt vad det gör det.
EFRAIM: Hör du Anders. Får jag fråga dig. Har du händelsevis hört talas något om den där kvällen på herrgårn då en hand skulle ha visat sig på fönsterrutan?
LÄNSMAN: Ha ha! Det var ju jag.
EFRAIM: Du?!
LÄNSMAN: Ja, jag.
EFRAIM: Vad i all världens dar…
(Psalmsången brakar loss.)
LÄNSMAN: Skrämde dom lite. Olagligt, förstås.
EFRAIM: Då – då – då är det alltså – alltså ingen fara som hotar, det…men…men Anders! Du var visserligen olycklig, men ditt handlingssätt kan icke sägas stå i samklang med de kristna idealen!
LÄNSMAN: Nej, nej, det har jag väl för faen aldrig påstått heller!
(Börjar sjunga med i psalmsången.)
(Ute. FOLK ute och samlar blommor och lövruskor.)
BONDGUMMAN: Nej si goddag, länsman.
LÄNSMAN: Goddag, kära mor.
BONDGUMMAN: Ja, här gör vi ornament och buketter och prydnader, se. Det är herr greven själv som har befallt oss. Herr grosshandlaren har också varit här. Nej, jag säger då det, ett högstämt bröllop som detta har aldrig vederfarits oss i bygden.
LÄNSMAN: Nej, det kan nog vara sant.
BONDGUMMAN: Att jag, gamla människan, skulle få uppleva…
(Snyftar.)
LÄNSMAN: Har inte mor själv varit gift?
BONDGUMMAN: Jo pris ske Gud, men det är inte samma sak. Nej, jag säger då det, detta bröllop som Herren Gud har sänt oss till att fira, det är däremot ett bröllop. Över alla grindar och broar i byn skall välva sig äreportar, sen kommer halva grenadiermusiken, och i morse kom en salutkanon från Västerås regemente. Sen är det öltunnor från Västerås bryggeri som är på väg. Nej, nu måste jag gå. Jag måste samla löv och blommor till ornament och buketter och prydnader, se. Adjö, adjö, länsman. Ja, jag går väl ner till dom andra ute på ängen. Få se hur mycket vi har fått ihop av löv och blommor. Adjö, adjö.
LÄNSMAN: Luften klar och skarp. Brittsommarn kom. Hela byn ute. Stod lite för mig själv. Jag hade tidigt anat hur det låg till. Sen fick jag bekräftelse. Visste precis hur jag skulle gå till väga. Tuggade på ett timotejstrå. Körde händerna i byxfickorna. Lät solen skina i ögonen. Hälsade med två fingrar mot mösskärmen åt prästen, också han ute med blommor. Avvek sedan. Hade ärenden.
(EVA, FRIDOLF, FADERN, MODERN på väg till kyrkan i stor, öppen vagn. DRÄNGEN på kuskbocken. FOLK ute på vägen. Hurrarop, saluter, musik.)
MODERN: Så mycket folk! Alla vill se oss!
EVA: Men pappsen, måste du ha det där gamla jägarhornet runt halsen?
MODERN: Sch! Säg ingenting om det så han hör! Då tutar ha i det. (Viskar:) Han har druckit före frukost.
FRIDOLF: Jag är fanimej lite nervis.
(En sekunds tystnad. Därefter de övrigas skratt.)
FADERN: Hå-hå-hååå! Den unge mannen är nervös! Nervös! Det må jag säga! – En gång, när herrar löjtnanterna Adler och Gregersporre två minuter före slaget vid Stezinerbräut inte kunde komma överens om strategin för yttersta artilleriflygelns och högra kavalleriflankens kringgående offensiv, ja, då var jag fan i mig nervös!
(I kyrkan. Fullsatt. Lätt sorl.)
MODERN: Där sitter dom. Och dom. Och dom. (Salut.) Men att man inte slutar med det här evinnerliga salutskjutandet nu när vigseln ska börja! – Ett ansikte saknar jag. Herr länsmans. Han kommer väl. Eller han har fått förhinder. En lagens man har sina förrättningar. – Goddag, herr prost.
PRÄSTEN: Goddag, nådig grevinna. Goddag, vackra brud. Goddag, herr Lang. Goddag, herr greve. Kan vi börja?
FADERN: Passar utmärkt!
(Bröllopsmarsch. EVA och FRIDOLF tågar mot altaret med EFRAIM som bröllopsvittne. Beundrande kommentarer och blickar.)
OFFICEREN: Ett ståtligt paw. Äw han vid flottan?
PASTORSKAN: Nej, det är han inte.
(EVA och FRIDOLF framme vid altaret. Musiken tystnar.)
BONDGUMMAN (viskar): Pris ske Gud…
PRÄSTEN: Jag frågar dig, Eva Maria af Tottie, vill du taga denne Fridolf Edward Lang, att älska honom i lust…
(Kyrkporten slås upp med ett våldsamt brak. LÄNSMAN med SOLDATER in. Sorl.)
TORPAREN: Länsman! Med soldater!
LÄNSMAN: Håll! I lagens namn, håll!
(LÄNSMAN fram till altaret tillsammans med SOLDATERNA.)
EN SOLDAT: Ur vägen! Blockera inte gångarna! Sitt stilla! – Halt! – Giiiv-akt!
(Klackar som slår ihop.)
PASTORSKAN: Vad är det som sker?
OFFICEREN: Hm. Soldatew. Äw det soldatew? Det äw soldatew.
LÄNSMAN: På landshövdingeämbetets vägnar häktar jag den efterlyste livstidsfången August Blom, alias Fridolf Lang, förrymd från Karlskrona Fästning.
(Oerhörd uppståndelse.)
SOLDATEN: Man-över!
(Klamp av kängor.)
PASTORSKAN: Höll min make på att viga en brottsling? Är det möjligt?
OFFICEREN: Mew än jag vet. Tillåt mig ta weda på saken.
FRIDOLF: Eva, farväl.
EVA: Fridolf!
PASTORSKAN: Djävulens bländverk.
TORPARDRÄNGEN(till TORPAREN): Hörde du? Efterlyst!
OFFICEREN(till LÄNSMAN): Uwsäkta. Det häw måste vawa ett misstag.
LÄNSMAN: Tyvärr. Här sker inga misstag.
SOLDATEN: Giiiv-akt!
(Klackar som slår ihop.)
TORPAREN: Vad gör dom?
TORPARDRÄNGEN: Soldaterna? Di står välan i givakt.
TORPAREN: Dumhuve! Jag menar brudparet.
EVA(till FRIDOLF): Säg sanningen.
LÄNSMAN: Sanningen, den sitter i handklovarna. (Till FRIDOLF:) Se så, sträck fram armarna.
(FRIDOLF lyder uppmaningen.)
EVA: Fridolf! Det är väl inte sant! Fridolf! Vad lustigt! Dom…dom tror att du…är en…Fridolf! Fridolf! Friiiiidolf!
TORPARDRÄNGEN: Bruden svimmar.
TORPAREN: Brudgummen då?
TORPARDRÄNGEN: Han rodnar, tror jag. Jag ser inte. Di står i vägen.
BONDGUMMAN: Herre Jesu Krist! Det är värre än eldsvåda.
TORPARDRÄNGEN. Livstidsfånge. Inte dåligt.
OFFICEREN: Fwöken Eva äw sanslös.
TORPAREN. Det är minst tio soldater. Jag har räknat. Vad är det han har på sig?
TORPARDRÄNGEN: Handklovar, vetja!
(FADERN blåser i jägarhornet.)
SOLDATEN: Vafan var det?
LÄNSMAN: Greven. Full som vanligt.
SOLDATEN: Är han verkligen far till…fröken Eva?
PASTORSKAN: Gode Gud! Att du kan tillåta detta! I ditt eget hus!
TORPARDRÄNGEN: Ja är det inte för hemskt?
OFFICEREN: Hon tilltalaw inte dig, dwäng.
(På kyrkbacken.)
MODERN: Min flicka är sanslös. Hon har säkert bara svimmat.
SOLDATEN: Fort! Vatten! Luktsalt!
TORPARDRÄNGEN: Vad gör dom med boven?
TORPAREN: Han ska fraktas bort.
TORPARDRÄNGEN: Det är ju gästgivarkusken.
TORPAREN: Hur vet du det?
TORPARDRÄNGEN: Åkte med honom en gång.
TORPAREN: Har du åkt med gästgivarkusken?
LÄNSMAN( till KUSKEN): Du får ta fången till Västerås. Två soldater följer med.
KUSKEN: Hi-hiii-hiii…när jag körde honom hit till byn, fick jag två daler silvermynt och florentinska dukater! Tror du han är lika givmild i dag? Va?
LÄNSMAN: Kör för satan och gaffla inte! Du har skjutsplikt när kronan befaller och inte mer med det. Så!
(Ekipaget iväg. PRÄSTEN och EFRAIM fram till LÄNSMAN.)
Vad vill du, Efraim?
EFRAIM: Anders, far vill tala med dig.
PRÄSTEN: Hrm. Käre Sten. Om du förut vetat något om detta olycksaliga förhållande och icke yppat det förrän nu, då har du begått ett ont, som knappast himlen kan förlåta.
LÄNSMAN: Prat. Det var bara rätt åt henne. Högmod går före fall! Förresten ska hon tacka mig för att jag inte sköt upp saken till morgondagen på hemkomstölet. – Jag har några formaliteter att uträtta. Ursäkta mig, mina herrar.
(LÄNSMAN ut.)
TORPARDRÄNGEN: Nu vaknar hon. Nej vad gör hon?
TORPAREN: Hon klöser och slår.
EFRAIM: Far! Hon har tappat förståndet!
OFFICEREN: Fwöken Eva äw som ett vilt djuw! Ett djuw! På min äwa! Det behövs twe man föw att hålla henne.
TORPARDRÄNGEN: Nu satte di munkavle på henne.
(Hos LÄNSMAN.)
LÄNSMAN: Då har jag väl inte mer att förtälja. Utan lägger på dasslocket, så att säga. – Nu har dom första fattighjonen flyttat in på herrgårn. Före dess stod den tom i nästan två månader. Dom övergav den nästan genast efter – bröllopet. – Hämnden är ljuv.
