Förstå bevekelsegrunderna för Rysslands agerande

Vi publicerade (9 januari) Pär Salanders debattartikel ”Kritisk neutralitet i stället för ensidig NATO-entusiasm”. Med anledning av den rådande krigshetsen vill eFOLKET publicera även ett av Pär Salanders tidigare debattinlägg. Det var publicerat i Västerbottens-Kuriren den 27 maj i år.
Pär Salander är psykolog, verksam vid Umeå Universitet.

En kör av opinionsbildare utbasunerar att Sveriges militärpolitiska läge har förändrats och i förra veckans VK såg den liberale skribenten Emil Strand (på ledarsidan), i det ryska firande av segern under andra världskriget, nya tecken på rysk aggressivitet.

Upprörda röster meddelar att Ryssland spionerar på Sverige och att utrikesminister Lavrov i en intervju skall ha ”varnat” Sverige om Sverige ansluter sig till Nato. Men Lavrov ”varnade” inte Sverige, utan han uttryckte att Ryssland kommer att ”vidta nödvändiga åtgärder” ifall Sverige ansluter sig till Nato. Det är faktiskt en annan sak. Varför ges inte Ryssland samma rätt som alla andra länder att vid ett förändrat militärpolitiskt läge tänka över hur man skall möta detta?

Vidare, med beaktande av Sveriges allt närmare samarbete med Nato (alltsedan den svenska DC 3:an på brittiskt spionuppdrag sköts ner av sovjetiskt flyg 1952), så är det väl närmast självklart att Ryssland spionerar på Sverige. Varför upprörs man över att Ryssland gör det alla andra gör?

Låt mig försöka nyansera ett antal entydiga ”sanningar” som tas som intäkter för Rysslands aggressivitet:

  • Ryssland rustar upp. Det har emellertid mer handlat om återställandet av dugligt skick än upprustning, då den ryska krigsmakten under många år förfallit. Militärutgifternas andel av BNP sjunker nu igen. Rysslands militärutgifter motsvarar ungefär en tiondel (!) av USA:s.
  • Ökad rysk aggressivitet i Östersjöområdet. Kanske det, men svenskt luftrum kränktes 21 gånger under 2014-2015-06 och en (!) av dessa var rysk. Det är 35 år sedan en rysk ubåt identifierats i svenska vatten.
  • Ryssland visade sin aggressivitet redan i Georgienkrisen 2008. EU:s utredning kritiserar Ryssland, men lägger huvudansvaret på georgisk aggressivitet.
  • Ryssland visade sin aggressivitet när man annekterade Krim-halvön. Krims status har en lång och komplicerad historia med en befolkning på 60 procent etniska ryssar. Redan 2008 uttryckte Nato ambitionen att sluta Ukraina närmare. USA agerade aktivt till stöd för EuroMajdan 2013 och strax därefter övade Nato på ukrainskt territorium.

Är det rimligt att kräva att Ryssland bara stillatigande borde acceptera att den gigantiska Svarta-havs basen vid Sevastopol tillfaller Nato? Det legaliserar knappast interventionen, men det skapar nyanser.

  • Ryska reguljära trupper finns i östra Ukraina och strider med ’rebellerna’. Om detta tvistar de lärde. Men med beaktande av dagens möjligheter till satellitövervakning, och det intresse som Porosjenko och väst har av att visa på rysk aggressivitet så är det något tänkvärt att bilder av massiva ryska trupprörelser inte kablats ut över världen. Under tre års krig har man mig veterligt bara lyckats uppvisa två (!) soldater med tydlig anknytning till ryska armén.

Sedan Warzawa-paktens upplösning 1991, har 12 (!) stater i Östeuropa införlivats i Nato och ytterligare fyra befinner sig på trappan. Dessa nya Nato-medlemmar omringar Ryssland. USA har 700 baser runt i världen, senast nu bygger man en missilbas i Rumänien. Hade USA stillatigande godkänt om Kina bildat en militär allians med Kanada och Mexico?

Allt agerande från rysk sida tolkas utifrån negativa förtecken. De röster som försöker nyansera bilden av Ryssland genom att förstå Rysslands bevekelsegrunder och intressen får det förlöjligande epitetet ”Putins svenska brigad”. När den tidigare Moskva-ambassadören Sven Hirdman påpekade vikten av att förstå, påstods han ha nära kopplingar till den ryska staten. I själva verket satt han som Ikea:s representant i ett sponsrat institut för bekämpande av korruption i Ryssland. Det är enkelt, men vilseledande, att blanda ihop förståelse med försvar.

Genom att västs intressen och agerande osynliggörs, så framstår ryskt agerande som helt omotiverat och bara aggressivt. På så sätt blir väst och Nato någonting alltigenom gott och Ryssland bara något ont. Denna kategoriska enkelhet är lika förförisk, som den är obehaglig och fördummande.

Sveriges säkerhet är knappast betjänt av övertoner som accentuerar konflikt och sedan används som legitimitet för ett successivt inlemmande i Nato. Det är inte Ryssland utan USA som, på grund av egna ekonomisk-politiska intressen, sedan 50-talet återkommande intervenerat i länder långt från sina egna gränser och nu, genom kriget i Irak så påtagligt bidragit till att Mellanöstern satts i brand och att världen alltmer ter sig som en osäker plats att leva i.

Strax efter Krim-krisen var jag och en god vän i Kebnekaisefjällen och åkte skidor. På vägen hem liftade en rysk medborgare med oss från Nikkaluokta till Kiruna. Väl hemkommen ringde Säpo till mig och bad om hans namn och adress. Jag undrade vad han var misstänkt för, det korta svaret blev ”du vet ju var han kommer ifrån”. Mitt svar var att det inte räcker för mig för att lämna ut hans identitet: ”ni måste i så fall komma med en misstanke om oegentlig handling”. Säpo-polisen skulle kolla upp med sin chef och återkomma. Det gjorde han aldrig.

Det finns skäl att ställa kritiska frågor.

Pär Salander

Liknande artiklar: