Jag tänkte lyssna till dagens (13/1) partiledardebatt i riksdagen. Men det “körde ihop sig” redan i början av sändningen då jag blev rejält irriterad på kommentatorn från Sveriges Radio.
Talmannen Andreas Norlén inledde debatten med att påminna om att det i år är ett viktigt jubileumsår för den svenska parlamentariska demokratin.
Det är nämligen 50 år sedan tvåkammarriksdag avskaffades. Den föråldrade 1:a kammaren med indirekta val avskaffades, och vi fick en kammare med direktval.
Men den här inledande och intressanta berättelsen från talmannen fick vi inte höra i sin helhet. Programledaren tyckte det var viktigare att just då prata om debattordningen, vilka partiledare som skulle prata för respektive parti, talartider och replikregler, att det var sista partiledardebatten för miljöpartiets Isabella Lövin, första partiledardebatten för vänsterpartiets Nooshi Dadgostar och att Johan Pehrsonn (L) skulle tala i ställer för Nyamko Sabuni, som ju inte har någon riksdagsplats.
Vi kunde höra talmannens berättelse om den historiska bakgrunden till tvåkammarriksdagen som ett mummel i bakgrunden som överröstades av reportern från Sveriges radio.
Efter varje inledande anförande, berättade reportern kortfattat vad respektive partiordförande hade sagt. Men för tusan – det hörde vi själva. Det var ju direktsändning.
Att höra reporterns kommentarer var som om väderrapporten bara handlade om gårdagens väder.
Jag blev irriterad och satte mig i stället för att skriva ett inlägg i eFOLKET, samtidigt som jag i bakgrunden hörde riksdagsdebatten på radion med ett halvt öra. Det öra jag har tinnitus i.
Av det lilla jag hörde fastnade jag för två inlägg.
Det en var liberalernas Johan Pehrson som talade föraktfullt om “populistpartierna på ytterkanten”. Han sa inte något i sak. Bara att använda ordet “populist” är bevis nog på hur extrema de är. Dessutom ingen skillnad om de är “höger- eller vänsterpopulister”.
Centerns Annie Lööf tog fram “kommunistspöket” när hon ville veta om Nooshi Dadgostar “tar avstånd” från de vänsterpartister som tidigare kallat sig kommunister.
Jag blir så innerligt trött på dessa mittenextremister. Bara för att man säger sig tillhöra mitten, ska detta per definition tolkas som att man inte har några extrema åsikter eller några egna “lik i garderoben”.
När det gäller “lik i garderoben” kan jag hänvisa till mitt inlägg i eFOLKET 29 november 2018 under rubriken “Annie Lööf gömmer huvudet i dyngstacken”.
Där påvisar jag centerpartiets nazistiska, rasistiska och antisemitiska förflutna. Partiet, som då hette Bondeförbundet, hade ett partiprogram med klart antisemitiska inslag. Jag citerar delar av bondeförbundets partiprogram i inlägget i eFOLKET 29 november 2018.
Går vi till dagens politik vill jag påstå att både centern och liberalerna har högst “extrema” åsikter i viktiga politiska sakfrågor.
Båda partierna slåss med näbbar och klor för att försämra LAS och att genomföra “moderniseringar av arbetsrätten” som leder till mer otrygghet för de anställda.
Det är en politik som ser ut som beställningsarbete från Svenskt Näringsliv.
“Vinster i välfärden” som innebär att man får “leka affär” med både skola, vård och omsorg är också en väldigt extrem politik. Så extrem att Sverige lär vara det enda landet i världen där skolpengar avsedda för skolundervisning kan “förvandlas” till vinster som stoppas i privata fickor.
Likaså den slopade värnskatten, som är en punkt i januariavtalet L och C fick igenom. Den skattesänkningen gynnade de med höga inkomster. Själva fick Nyamko Sabuni och Annie Lööf rejäla skattesänkningar på 40 000 kronor per år.
En skattesänkning som så tydligt gynnar de med högre inkomster kallar jag för “extremt”.
Man kan alltså stå för extrema politiska ståndpunkter trots att man själv vill placera sig extremt i mitten på den politiska höger- vänsterskalan.
Och vad som är extremt beror också på var man själv befinner sig. För till exempel Jimmy Åkesson och SD är alla andra partier och partiledare “extrema vänsterliberaler”.
Rolf Waltersson
