Martin Hägglund Foto: Pressbilder.

Om att förstå Marx – Reflexioner om Martin Hägglunds bok Vårt enda liv

Den svenska filosofen Martin Hägglund har väckt stort uppseende i världen.

Han är en “livstidsprofessor” vid Yale i USA. Den enorma uppmärksamhet hans nya bok “Vårt enda liv” väcker inte minst i USA, beror nog på de tider vi lever i. Klimatkrisen, pandemin och Trump skapar ett sug efter filosofiska analyser om orsaker till den situation vi befinner oss i och hur vi ska gå vidare.

Hägglunds bok är uppdelad i två distinkta delar även om de hänger samman. I den första “religiösa” delen menar han att det finns inget annat än det liv vi lever. Inget liv bortom döden. I den andra delen förklarar Hägglund varför kapitalismen är omöjlig.

Jag tänker i den här kommentaren koncentrera mig kring frågan om det samhällssystem vi lever i.

Dock måste jag framhålla att den första delen av boken också är oerhört intressant. På ett levande sätt diskuterar han begripligt med de stora filosoferna som Aristoteles, Nietzsche, Kant och Weber

Även om jag bara läst vissa sammanfattningar av dessa filosofer utgör Hägglunds samtal med dem att min kunskap om deras tänkande framstår lite tydligare.

Boken fordrar långsam läsning. Den är oerhört välskriven och begriplig även om du inte sysslar med vetenskap.

Min utgångspunkt både när det gäller de religiösa frågorna och de politiska sammanfaller med Hägglund slutsatser.

Jag tror att det liv vi lever är det enda och att vi lever i en social gemenskap. Jag har inte funderat så mycket på dessa frågor. Vad Hägglund poängterar är vår sårbarhet och det allvar som våra handlingar har. Varje ögonblick är ett val. Allt du är fäst vid kan gå förlorat. Den man älskar kan få en svår sjukdom. Det gäller att fästa blicken och försöka leva med det onda och det goda. 0ch att mitt sätt att leva påverkar andras liv. Ingenting är över förrän döden kommer. Något liv efter döden tror jag inte på. Meningen med livet är inte att uppnå en stilla frid utan vetskapen om vår död gör varje handling begriplig.

När det gäller kapitalismen är jag i likhet med Hägglund övertygad att kapitalismen inte kan skapa ett hållbart långsiktigt samhälle när det gäller att klara miljön och uppnå en rimlig levnadsstandard för alla.

Jag har sedan länge betraktat mig som socialist av främst två anledningar. Kapitalismen innehåller olösliga motsättningar Genom att vissa människor äger produktionsmedlen och andra inte, uppstår automatiskt motsättningar. Kapitalistens uppgift är att skapa så mycket vinst som möjligt och alla andra vill få så stor del av det arbete de utför som möjligt. Kapitalismen leder ofrånkomligt till arbetslöshet, kriser och förstörande av naturen. Det andra är att det samhälle vi lever i till syvende och sist alltid präglas av och är underordnat strävan efter vinst.

Våra relationer med andra är snedvridna. Vi lever alla under profitens skugga och det kommer att prägla vårt liv och hur vi ska gå vidare.

Jag har länge försökt läsa Marx. Förutom det kommunistiska manifestet är många av hans ekonomiska analyser oerhört svåra att förstå. Inte minst Kapitalet, detta mer än tusen sidor stora mastodontverk som försöker förklara kapitalismens inneboende motsättningar är för mig mycket svårbegripligt. Efter den första boken gav jag upp och har försökt läsa några sammanfattningar men då har förklaringarna ofta varit så kortfattade att de var svåra att förstå.

Hägglunds läsning av Marx gör att jag börjar ana vad Marx menar.

Så här fattar jag Hägglund.

Han utgår från två grundpelare.

Den första är att vi måste omdefiniera vad vi menar med värde. Under kapitalismen är profit det yttersta syftet med allt vi producerar oavsett om vi lever i en renodlad kapitalistisk stat eller välfärdssamhälle. Alla är beroende av den vinst som skapas.

Hela välfärdsbygget går ut på att kapitalismen lyckas skapa tillräckligt mycket profit som till en del går att fördela. Därför måste regeringarna stödja förslag som gör att kapitalismen fungerar enligt vinstnormen.

Under kapitalismen är syftet med produktionen till syvende och sist alltid att skapa profit och det speglar inte vår sociala rikedom, inte vår socialt tillgängliga fria tid. Under den demokratiska socialismen är syftet med produktionen att öka vår socialt tillgängliga tid. Detta är mycket centralt och bryter på ett radikalt sätt många av de förhärskande tankegångarna i dagens kapitalistiska samhälle. Att värdet av det som produceras ska överföras till socialt tillgänglig tid är en mycket befriande tanke och innebär att all produktion i samhällets mäts i hur mycket tid som kan föras över från det nödvändiga arbetet som behovs för att samhället ska fungera till att öka tiden människorna har möjlighet att ägna sig åt sina egna intressen.

Många socialister begränsar kritiken mot kapitalismen till att gälla grundläggande motsättning mellan produktionen och hur produktionsresultatet fördelas. Hägglund menar att socialdemokratiska försöket att enbart koncentrera sig på fördelningen leder fel.

Om det viktiga värdet i den demokratiska socialismen är att skapa socialt tillgänglig tid så uppstår frågan om det nödvändiga arbetet har ett värde i sig. Några jobb som är för det allmännas bästa kan för utövaren uppfattas som ett värde för sig. Så kan arkitekten tycka att konstruktionen av miljövänliga hus för honom har ett värde i sig. Lite svårare är det med t.ex sophanteringen Det för samhället viktiga arbetet att tömma soptunnor måste göras. Men vem ska göra det är frågan?

Det är ett arbete som kanske måste delas bland de människor som bor i området. Det är ungefär detsamma som en villaförening där skötseln av det gemensamma delas av de boende. Historien visar på otaliga exempel hur en grupp människor utan personlig vinning ställt upp för det gemensammas bästa.

Det för mig viktiga påpekandet är att under kapitalismen sker all produktion för att skapa vinst medan den under den demokratiska socialismen sker för att öka den socialt tillgängliga tiden. Detta gör att oavsett hur mycket av den profit som fördelas till folket i ett välfärdssamhälle, så kan inte produktionen till fullo utnyttja människornas potentiella skaparkraft. En nyckelmening i boken är att under kapitalismen kan inte VERKLIGA problem lösas utan endast de som ökar lönsamheten hos företagen.

Låt mig ta ett exempel med internet. Under den demokratiska socialismen är internetuppkopplingen fri. Inga patent hindrar vem som helst att förbättra nätet och uppfinningarna sprids blixtsnabbt över nätet.

Den andra grundfrågan för Hägglund är att kapitalismens bas alltid är lönearbete. Utan att levande arbete ingår i produktionen kan inte kapitalismen fungera. Maskiner och robotar skapar inte mervärde om vi ska utgå från Marx teori.

En för mig viktig fråga är om internet hade utvecklats lika snabbt under demokratisk socialism som det gjort under dagens kapitalism. Hade något liknande som Apple och Microsoft skapats.

Det är inte säkert att utvecklingen sett likadan ut utan att annat varit annorlunda. Skulle en Gates eller Jobs fått lika stort kreativt utrymme. Det kanske är osäkert men inget talar för att en ingenjör och uppfinnare främst drivs av att tjäna mycket pengar utan det är uppfinningen i sig som är drivkraften. Och i ett avancerat system med utvecklad demokrati utan byråkratiska restriktioner hade utvecklingen kanske tagit en annan vändning.

Den till synes olösliga konflikten mellan robotarna och minskningen av levande arbete får här sin lösning. Genom att så mycket som möjligt förenkla det nödvändiga arbetet behöver det inte gynna kapitalismen utan ökar den tid som kan ägnas åt den socialt tillgängliga tiden.

Sista delen av boken är en djupläsning av Martin Luther King. Även om Kings utgångspunkt är en religiös agenda talar han sällan om livet bortom jordelivet. Det är här och nu som människans paradis finns.

Först mot slutet av sitt korta liv berör King frågan om det räcker för den medborgerliga kampen att bara förändra lagarna som försvårar livet för de svarta och förnekar dem deras författnings givna rättigheter. Han börjar ställa sig frågan om dessa rättigheter verkligen kan uppnås under kapitalismen och han kommer in på frågan om ett samhälle bortom kapitalismen.

Han ställer sig frågan om det inte är något grundläggande fel på kapitalismen. Han börjar allt mer ana att begreppet värde under kapitalismen inte kan lösas med hjälp av omfördelning. Gång på gång återvänder han till begreppet automation som han menar är ett tveeggat svärd.

Automationen är inte frigörande under kapitalismen utan leder istället till arbetslöshet. Under kapitalismen utvecklas inte tekniken för att gagna våra liv utan för att skapa vinst. Tekniken måste omvandlas till att alla får ett bättre liv .

Hägglund ställer upp tre principer för en demokratisk socialism.

  • För det första är det kapitalistiska måttet på social rikedom självmotsägande och kräver en omvärdering av värde till socialt tillgänglig tid.
  • För det andra måste produktionsmedlen ägas gemensamt.
  • För det tredje måste principen av var och en efter förmåga och åt var och en efter behov gälla.

Hur vi ska uppnå den demokratiska socialismen ger Hägglund bara antydningar om. Han menar att kapitalismen bekämpas med mångårig politisk kamp, och hur det nya samhället ska se ut kan vi inte föreskriva, utan det fordrar en lång tid av demokratisk diskussion.

Hägglunds stora förtjänst är att han gjort marxismen begriplig och att han knutit samman vårt sätt att leva med hur ekonomin fungerar.

Hans Östensson

Liknande artiklar