Tisdag 10.6
Åkte till Ariguanabo för att se hur långt huset hade kommit. Inte mycket längre än sist, blir det klart till hösten får man vara glad. Jag skulle inte tro att Produktstudion ger något mer uppdrag åt Sergio. Både Reinaldo och Santos är nog rätt bittra över den blåsning de gått på. Gudskelov har de inte blivit förbannade på oss för vårt svek, att vi inte förklarade för dem att Sergio lurade på dem grisen i säcken. De förstår att vår situation var svår och att vi fått lida för vår osäkerhet och feghet. Så vårt förhållande är fortfarande det bästa.
Tisdag 17.6
Fransyskorna har fått jobb i jordbruket och stack iväg till ett läger i Matanzas. Det blev lite lugn i huset igen, familjen återtog sin gamla storlek med Yvonne utbytt mot Marit. Jag arbetar rätt hårt för att bli klar med mina grejor innan jag ska åka härifrån. Jag vill inte lämna något oavslutat. Men annars försöker jag tänka så lite som möjligt på hemfärden. Jag förstår inte hur jag ska klara av att åka härifrån. Rafaels matlagning når oanade höjder och solnedgångarna på badbryggan blir bara vackrare. Solidariteten med och entusiasmen för arbetet och revolutionen som jag upplever både på arbetsplatsen och bland mina vänner har blivit en nödvändig och naturlig del av den luft jag andas. De enda problemen i vänskapen är fortfarande våra skilda uppfattningar om hur tjejer och killar bör uppföra sig. Ibland blir jag väldigt ledsen över att killarna sticker iväg och lattjar tillsammans. De har sin manliga värld som det är svårt för mig att komma med i. Det är också lite besvärligt med Rafaels svartsjuka. Han tror att alla killar i vår omgivning ska förföra mig och uppfattar mig som sin ägodel. Ändå har jag lyckats med det ovanliga att bli vän med hans manliga vänner och få dem att uppfatta mig som en person och inte bara som ett bihang till Rafael.
