Det är detta system de kallar kapitalism, och det är detta de försvarar: Världens forskare har för länge sedan slagit larm om att jordens ekosystem är i akut fara. Likväl fortsätter ödeläggelsen i högt tempo. I ett kapitalistiskt system har multinationella företags vinstintressen högsta prioritet.
I en ny rapport från FN:s expert i Human Rights ( ny rapport från FNs människorättsexpert ) konstateras att klimatförändringar ökar de ekonomiska skillnaderna och kommer att kasta ytterligare 120 miljoner människor ner i fattigdom och hungersnöd. Rapporten säger att det liknar “klimatapartheid”, de rika betalar för att undvika uppvärmning och konflikter, och resten av världen får ta konsekvenserna.
Kapitalism = ekologisk katastrof
Jordens ekologiska system har nått en tipp-punkt på grund av en hämningslös profitjakt som drivs av kraftfulla företag som i många fall sponsrar (läs: “köper”) politiker som fungerar som dörröppnare för ett “fritt” näringsliv. “Fri” verksamhet i kapitalismen innebär att kunna “ta sig rätten” på bekostnad av naturen – och samhället.
Kapitalistklassen försöker att individualisera ansvaret för miljöförstörelsen genom att helt enkelt kräva att du ska göra jobbet för att rädda världen från ekologiskt sammanbrott. Därför pumpas det in, att du måste ändra på din livsstil genom att äta mindre kött, cykla till jobbet, flyga så lite som möjligt och återvinna hushållsavfall. Mest av allt fungerar det individuella fokuset som en åskledare. Genom att skjuta ansvaret på individen skapas illusionen om att du verkligen hjälper till att rädda världen. Men om du verkligen ska bidra med något, måste du kräva omfattande systemförändringar, ja, helt enkelt arbeta för en revolutionär omvälvning och kräva att kapitalismen avskaffas!
Globala storföretag (monopolföretag) leder vägen
Mer än 70% av alla växthusgasutsläpp orsakas av 100 globala företag, av dem står bara 25 stycken för hälften av alla utsläpp. Således sitter ett relativt litet antal tillverkare av fossila bränslen och deras investerare med lösningen på hur man ska hantera klimatförändringen. Men den globala kapitalismen har inget intresse av att förändra något, det tar inget ansvar för annat än sina aktieägares avkastning.
I verkligheten har den allmänna opinionen låtit sig passiviseras av tomt prat och ineffektiva åtgärder som inte har syftat till något annat än att ge intryck av att det befintliga systemet – kapitalismen, tar klimatförändringen på allvar.
Förhållandet mellan ekonomisk tillväxt och globala utsläpp har varit stabil sedan 1970. CO2-utsläppen har ökat lika mycket som summan av BNP i alla världens länder sedan 1990, dvs. med nästan 70%. Även i Norge är CO2-utsläppen högre idag än 1990.
Kapitalismens krav på ekonomisk tillväxt verkar således vara oförenlig med målet att minska utsläppen av växthusgaser.
“Världen måste, genomföra förändringar i en omfattning som vi aldrig sett tidigare,” (Verden må gjennom endringer i et omfang vi aldri før har sett) skrev Cicero Center för Klimatforskning, när FN:s klimatpanel (IPCC) presenterade sitt betänkande förra hösten. Men hittills har de utsläppsminskningar som världen har rapporterat till Parisavtalet varit helt otillräckliga. Enligt FN:s miljöprogram är det troligt att vi kommer att gå mot tre graders global uppvärmning.
“Vi kan inte äta pengar (åh nej)”
I maj presenterade FN: s naturpanel en alarmerande rapport som visar att en miljon – 1 000 000 arter hotas av utrotning på grund av mänsklig aktivitet. 2 000 av dessa utrotningshotade arter bor i Norge. Jordbruk, skogsbruk, gruvdrift och överfiske i havet, predation (att de dödar och äter andra arter) bland djur- och växtarter, konstgjorda klimatförändringar, förorening och spridning av främmande, skadliga arter till nya områden är de främsta orsakerna till katastrofen.
Medan fri konkurrens och frihet från statliga bestämmelser är basen för kapitalismen och maximering av vinst kan det primära målet, klimatkrisen och den naturliga mångfalden endast räddas genom omfattande samordning, samarbete och strikt ekonomisk reglering. Vissa kommer att kalla det planekonomi.
Vi är ögonvittnen till att kapitalismens oupphörliga jakt efter nya marknader och nya vinstmöjligheter ligger på kollisionskurs med själva gränsen för naturen självt.
“När det sista trädet har skurits ner, den sista fisken fångats, den sista floden förgiftats, först då kommer vi att inse att vi inte kan äta pengar (åh nej)”.
– AURORA, “The Seed” (2019)
Kapitalism = Kastrerad demokrati
I den globaliserade ekonomins tidevarv begränsas demokratin genom att de folkvalda myndigheterna (institutionerna?) töms på makt och innehåll. Politiska fält lyfts in i en juridisk sfär, och områden som tidigare styrdes av valda politiker görs till marknadsledda zoner, befriade från politisk styrning.
Den moderna kapitalism blir alltmer oförenlig med demokrati.
Den rättsliga och geografiska ramen för staten och marknaden är nästan utplånad. Tidigare satte staten gränser för den ekonomiska verksamheten, nu sätter den ekonomiska verksamheten gränserna för staten. Nyliberalism har gjort allt till en marknad, och den visar sitt hegemoniska (fullständiga) övertag genom att nästan ingen ifrågasätter marknadens definition av verkligheten. Konsekvensen är att kapitalismen anno 2019 sätter stopp för (blockerar, hejdar) och demonterar demokratin.
Forskaren vid NUPI – Stein Sundstøl Eriksen har pekat på tre förändringar som generellt försvagar demokratin på (tre endringer som samlet sett svekker demokratiet) i dag:
- Staten sluter bindande internationella avtal som begränsar demokratiska myndigheters möjligheter att fatta beslut.
- Staten överför befogenhet till autonoma (fristående, självbestämmande) byråkratiska institutioner som är befriade från politisk kontroll.
- Statliga institutioner privatiseras genom att överföra tidigare uppgifter till “marknaden” och därmed stå utanför valda myndigheters inflytande.
EES-avtalet och TISA är typiska exempel på den första.
Autonoma (suveräna, oavhängiga) centralbanker, som anses vara nödvändiga för att kapitalöverföringar ska kunna flyta fritt, är exempel på den andra.
Vi ser den tredje tendensen när statliga institutioner privatiseras och kontroll överförs till marknadsaktörer, och de folkvalda företrädarna bara har möjlighet att påverka indirekt.
Konsekvensen av alla dessa förhållanden är att de folkvaldas makt begränsas och den politiska sfär, där demokratiska beslut fattas, ges mindre och mindre betydelse.
Medan den ekonomiska makten sätter gränser med avseende på Vad staten kan göra, har den själv blivit gränsöverskridande. Förr verkade marknaden inom staterna, nu är staterna omringade av (prisgivna åt) marknaden. Nationella politiker som vill begränsa den monetära makten kan tillrättavisas av överstatliga kontrollorgan. Överstatliga organ, som låtsas vara oberoende ledare för ett objektivt regelverk, agerar i realiteten som den monetära makten, och har till uppgift att sätta stopp för nationella avvikelser.
Valet är gjort (?)
Medborgarna inbjuds till “val”, som val fungerar i “demokratier”, men valen är illusoriska. De röstande kan rösta på en man eller en kvinna, en “socialistisk”, en “konservativ” eller en “liberal demokrat”, men den politiska kursen är redan fastlagd , oavsett valresultat.
– Nyliberalismens ekonomiska politik har implementerats i EU: s “konstitution”, Lissabonfördraget.
Det gör det omöjligt för medlemsländerna att bedriva en annan ekonomisk politik. Kursen kan inte ändras utan att alla 28 medlemmar samtycker. I EU är följaktligen nationalstaternas handlingsförmåga minimal och därmed blir demokratin en illusion.
Dagens EU har blivit vad marknadsekonomins hårdkokta ideolog Friedrich Hayek ville ha. År 1939 efterlyste han en “mellanstatlig federalism” i Europa, för att förhindra att väljare använder sig av demokratin för att påverka den fria marknaden. Hayek insåg att kapitalismen i dess rena form, som dagens nyliberalism strävar efter (att vara ?), inte är förenlig med demokrati. Kärnan i frihetskonceptet för nyliberalism innebär att den ekonomiska friheten övertrumfar politisk frihet
Det borde inte överraska att den moderna kapitalismen, som den uppträder nyliberal tappning, ligger på kollisionskurs med demokratin. För hundra år sedan ansågs demokrati och marknadsekonomi stå i motsatsförhållande till varandra. Borgarklassen såg på allmän rösträtt som ett hot, följaktligen knöts (relaterades) rösträtten till egendomsägande. Det är därför ganska logiskt att partiet, Høyre, som var det sista partiet i Norge som accepterade allmän rösträtt, är den enda som har EU-medlemskap i programmet. Unionistpartiet Høyre, och dess sponsorer från miljardärsklassen, ser att EU är kapitalismens bålverk mot folkmakt.
Socialism i attackposition
Det är detta system som de kallar kapitalism, och det är det de försvarar: Extrema rikedomar och makt hos en liten klick individer, och i några transnationella företags styrelserum, och för hälften av mänskligheten maktlöshet och daglig kamp för tillvaron.
Socialister, och de som uppfattar kommunismen som Marx, dvs. som den politiska kampens mål, har ingen anledning att inta en defensiv ställning. Tvärtom; vi är de som befinner oss i attackposition! Världen idag är främst ett resultat av kapitalismen, och det ser inte bra ut.
Kapitalismen ska sitta på de anklagades bänk och dess försvarare konfronteras.
Terje Alsnes
- Texten tidigare publicerad på bloggen: spartakus.no
- Texten är översatt till svenska av Catarina Östlund och tidigare publicerad på bloggen: globalpolitics.se
Se även: Det är det här de kallar för kapitalismen – del 1
