Evas dagbok från Kuba (3) – Den 5 april 1968

Fredag 5.4

En polisstation, som låg i samma kvarter som hotellet Deauville. PNR står för Policia Nacional Revolucionaria. (Foto: Eva Björklund)

Igår flyttade jag ifrån Sergio och Selma till Hotel Deauville vid Malecon på gränsen till gamla Havanna, en tråkig och karaktärslös kvarleva från imperialismen. Det är Icap, Instituto Cubano de Amistad con los Pueblos (det kubanska institutet för vänskap med folken), som tagit hand om mig tills vidare. Jag är rätt nöjd med den utvecklingen. Det kändes lite pinsamt att äta upp Sergios och Selmas mat, den är ju ransonerad och det finns knappast utrymme för matgäster. Nu äter jag på hotellets restaurang med musikunderhållning och allt. Ett gammalt uppmålat spöke klinkar gamla låtar på det gamla pianot. Också en kvarleva. Maten är god och riklig, det finns mycket fisk på matsedeln och så brylépudding till efterrätt.

På eftermiddagen igår besökte jag Albio, också bekant från Sverige, på regionplanekontoret, Plan Habana. Det är inrymt i en tvåvåningsvilla mitt emot Habana Libre. Dar verkade trevligt och Albio såg frisk och glad ut Han har jobbat där nästan ett år nu och tycks inte sakna Sverige. Han var mycket pessimistisk inför mina planer på att få arbeta och berättade om flera utländska arkitekter som hade misslyckats skaffa jobb. Han skulle försöka hjälpa mig, men lovade ingen framgång. Menade att Sergio hade ännu mindre möjligheter att göra något, eftersom han lämnat sitt jobb på arkitektskolan och Plan Habana, och lämnat efter sig ovänner. Jag hade tydligen satsat på fel häst och dessutom hade det kärvat till sig de senaste åren vad beträffar möjligheterna för objudna utlänningar att få jobb.

Före middagen idag promenerade jag omkring och tittade på hotellets närmaste omgivningar. Gatorna här är lite bredare än i själva gamla Havanna. De kantas av arkader. I bottenvåningen finns ofta butiker med mer eller mindre tomma fönster och husen är fyra eller fem våningar höga. I en park inte långt från hotellet pågick ett möte för pionjärerna, ett slags revolutionära scouter. En massa ungar med röda halsdukar åt glass, paraderade och lekte. Från en scen sjöng en tjej en smäktande sång, men med revolutionärt innehåll så vitt jag förstod. Efter henne twistade tre flickor i yngre tonåren till Beatlesmusik. Stämningen var mycket hög och entusiastisk. Festligheten ingick i en pionjärvecka fick jag veta. På kvällen deltog jag i ett möte hemma hos Sergio, ett möte för något slags informell sammanslutning för “Arkitekturens Bevarande”, kallad Crac. Ett gäng på 8 – 10 arkitekter, många av dem tydligen f.d. elever till Sergio, pratade taktik och strategi för den “revolutionära arkitekturen”. Det lät lite skumt och elitbetonat, de talade mest med stort förakt om andra arkitekter, men jag får avgöra bättre sen, när jag förstår mer spanska. Än går det ganska dåligt och prata kan jag inte alls.

Liknande artiklar:
Torsdag 11.4 Ett första ljust tecken på arbetshimlen. Idag har Sergio och jag talat med
Söndag 7.4 Nu har jag badat och solat och bränt skinnet. I går var jag
Tisdag 2.4 Vi flög in över Kuba i gryningen. Det låg där alldeles öppet och
Den 1 april 1968, för 50 år sedan, reste den 25-åriga arkitekten Eva Björklund till