Hemma i vardagsrummet, med mina typmönster på väggarna, mopeden och en av besökarna.

Evas dagbok från Kuba (67) – Den 19 – 22 februari, 1969

Onsdag 19.2

Såg Coffea Arabiga på nytt och tyckte nästan ännu bättre om den än förra gången. Hemma väntade en ”machetero”, sockerhuggare. Det var Carlos vän Paolo. Han höll låda hela kväl­len. Han jobbar på den dockfabrik där vi vek kartonger i hös­tas, men liksom Carlos arbetar han varje år i sockerskörden så länge den varar. Det är betydligt roligare än dockfabriken, tycker han, även om det är jobbigt. Han förklarade ingående den bästa tekniken för att hugga sockerrör, hur man håller macheten och hur man rör sig.

Kubansk utgåva. Omslag av Fabelo.

Sedan talade vi om Cien años de soledad, årets bok på Kuba. Alla försöker få tag i den och läsa den. Han hade gjort det till fotogenlampans sken i socker- huggarlägret och var helt fascinerad av den. Varje gång det kommer ut en ny bok på Kuba, och det är rätt ofta, antingen kubansk eller utländsk, blir det rusning för att få tag på den och läsa. Upplagorna är alltid mycket begränsade på grund av pappersbristen, dvs. begränsade i förhållande till efterfrågan som är enorm. Från att ha varit analfabeter till 25 % har ku­banerna blivit ett bokläsande folk. Och det gäller kroppsarbe­tare likaväl som skrivbordsdito.

Fredag 21.2

Åkte till Åkte till Ariguanabo för att titta på huset som vi ska inreda. Det är i nordamerikansk bungalowstil men relativt anspråks­löst och rent. Värre har jag sett. Den går nog att göra bra utan att bygga ett nytt hus inuti, som Sergio vill göra.

Efter jobbet hämtade jag min moped. Jag beslöt för ett tag sedan att investera i ett transportmedel. Lättjan har gjort att jag för det mesta har suttit hemma och ugglat i stället för att följa med i det sociala livet. Och nu har den kommit, en liten röd moped. Jag susade iväg och skrämde livet ur folk som inte är vana vid liknande syner, dvs. tjejer på moped.

På kvällen fick vi besök av Carlos och fyra macheteros som kom tillbaka efter en månad i sockerskörden. Vi förplägade dem med de matrester vi hade kvar. En av våra intellektu­ella bekanta dök också upp och spred rykten om att USA skulle erkänna Kuba. Han började också kritisera Kubas eko­nomiska politik, särskilt sockerpolitiken. Han menade att den innebär att man blir beroende av Sovjet.

Vi tyckte att det var att bara se problemen på ytan. Beroendet av Sovjet beror inte på sockerpolitiken och ökar knappast heller genom den. Bero­endet av Sovjet har många orsaker. En av de främsta är att Sovjet är det enda land som är villigt att förse Kuba med de fem miljoner ton olja som det behöver årligen för sin energi­försörjning. Här finns ingen vattenkraft att tala om. Och soc­kerpolitiken får ses främst som en metod att bygga upp landets ekonomi, det enklaste sättet att få fram de pengar som behövs för investeringarna i jordbruket och industrin. Sockret är Ku­bas hårdvaluta. När den ekonomiska politiken lades om om­kring 1963 så hade kubanerna två alternativ att välja mellan. Att försöka lösa betalningsbalansen genom att öka sockerpro­duktionen och exporten och bli beroende av Sovjet för avsätt­ningen. Eller att strunta i betalningsbalansen och försöka fort­sätta den påbörjade industrialiseringen. Då skulle man också bli beroende av Sovjet för teknisk hjälp, maskiner och råvaror.

En sådan industrialisering skulle inte ha inneburit något obe­roende, utan tvärtom ökat beroendet mer än vad sockerpoliti­ken gjort. Industrialiseringen är nödvändig men resurserna för en sådan kan man bara få genom att satsa på jordbruket i det första skedet. Det har ju inte inneburit någon återgång till mo­nokultur. Dels har man satsat på att öka självförsörjningsgraden vad beträffar livsmedel genom risodling, boskapsuppföd­ning och utbyggnad av fiskeflottan. Dels försöker man diversifiera exporten genom citrus- och kaffeodlingen. De är visserligen också jordbruksprodukter, men genom att förädlings­industrin skall ligga i landet kan Kuba få en större del av för­tjänsten. Men beroendet av Sovjet kommer man inte ifrån förr­än man kan få olja någon annanstans ifrån, genom en revolu­tion i Latinamerika eller på annat sätt.

Lördag 22.2

Vår arbetsgrupp har utökats med två ritare, Ivan och Mario, för att klara av allt som behöver göras för Ariguanabo. De verkar trevliga. Joel har lagt sig sjuk, han klarar inte av kon­flikten med Sergio, så jag sitter ensam och ritar ett motför­slag. Det känns ensamt att Joel svek. Hade vi kunnat hålla ihop och försvara våra idéer skulle vi haft större chans. Nu får jag klara det själv och tvivlar på att det kommer att lyckas.

På kvällen gick Yvonne och jag på en fest som kvarterets CDR hade ordnat och dansade till gamla rumbaskivor.

You May Also Like