Intervju (del 1): Vad säger Kubas nya president?

eFOLKET publicerar härmed första delen av en intervju med Kubas nye president Miguel Díaz Canel. Intervjun publicerades på spanska av latinamerikanska TeleSur den 17 september.

I svenska medier lyser i hög utsträckning seriös bevakning av Kuba med sin frånvaro. Orsaken till detta tillstånd är med säkerhet den utmaning mot kapitalismen och det kapitalistiska USA:s självpåtagna rätt att styra och ställa som den den kubanska Revolutionens blotta existens utgör.

När Kuba granskas i västliga medier – och detta gäller inte minst i vårt land – är det som att normalt  källkritiskt förhållningssätt och saklig journalistik kan lämnas därhän. Och det är uppenbart att journalister och politiker som skulle vilja uttrycka en mer nyanserad och gentemot den anti-socialistiska hetspropagandan avvikande mening tvingas att avstå från detta om de vill undvika en kanonad av beskyllningar om stöd till den tyranniska diktaturen.

Å andra sidan drabbas inte de journalister, som till exempel Erik Helmerson på Dagens Nyheter vilken rutinmässigt och utan varje verklighetsgrund påstår att den kubanska regeringen mördar sina medborgare. Helmersons lögner passerar. Hans anseende lider ingen skada. Han ställs inte mot väggen av kritiska kollegor. Knappt ett enda ögonbryn höjs. Och politiker som liberalernas utrikespolitiske talesman Fredrik Malm bidrar med systematisk hets mot dem som till äventyrs vågar ifrågasätta den anti-socialistiska hetsen.

eFOLKET kommer aldrig att huka sig för McCarthyistiska hetskampanjer. Vi kommer alltid att hålla saklighetens och en anständig källkritiks fana högt.

Vi är övertygade om att många av eFOLKET:s läsare uppskattar möjligheten att utan det anti-socialistiska klasshats-filtret som mellanled, kunna ta del av vad Kubas nye president faktiskt säger.

Intervjuaren är TeleSurs Patricia Villegas. Översättningen för eFOLKET har gjorts av Eva Björklund, redaktör för tidskriften KUBA.

Intervjun har på grund av omfånget delats upp i flera avsnitt. Här följer det första.

 

Vad säger Kubas nya president?

Intervju med Kubas president Miguel Díaz Canel

1:a delen

Patricia Villegas, TeleSur 180917

PV. Ni har nu lett landets regering i fyra månader, vad har det inneburit för er?

MDC. Det är en ny erfarenhet med mycket att tänka på. Vi i den nya regeringen har studerat och diskuterat det tal som Raul Castro höll efter Nationalförsamlingens möte, med goda råd för vårt arbete, för att leva upp till de förväntningar som ställs på en folkets regering för folket.

Vi formulerade fyra punkter som vi fört vidare till förtroendevalda och kadrer på alla nivåer:

  • För det första att – förutom att föregå med gott exempel – måste alla i ledande ställning regelbundet redovisa sitt arbete både för folket och överordnade instanser.
  • För det andra att ständigt knyta an till, debattera och samtala med folk och vara på plats för de mest komplicerade frågorna.
  • För det tredje att alla i ansvarsställning antar att tala med och lyssna till folk som sitt viktigaste arbetsredskap. Vi håller på att införa riktlinjer för att aktualisera vårt medielandskap, inte bara traditionella medier och journalistik, utan den dubbelriktade samtalskultur som vårt land behöver. Det gäller hela medieutbudet och interaktionen mellan folk och regering genom medier och sociala nätverk.
  • Vi hoppas kunna lägga fram första etappen av elektronisk öppning till landets regering, byggd på de digitala plattformar som ska möjliggöra interaktion och befolkningens deltagande i beslutsprocessen.

PV. Folk har ofta varit mycket kritiska mot revolutionens sätt att informera, kommer det att förändras?

MDC. Till att börja med anser jag att mot bakgrund av de utmaningar revolutionen ställts inför har den kubanska pressen försvarat revolutionen professionellt och effektivt. Men vi har också ibland upplevt alltför ursäktande framställningar, och ibland har vi inte heller förmått att ta upp vissa frågor på den offentliga dagordningen. Jag tror att vi i större utsträckning måste se till att den politiska dagordningen också tas upp i medierna.

Och det är viktigt att innehållet är genomtänkt. Idag verkar nedslående, avmobiliserande innehåll dominera i den nykoloniserande medievärld de försöker tvinga på oss. Vi måste nå en publik av ungdomar med andra samtalskoder än de traditionella och de sociala nätverk som ofta förvränger våra folks verklighet och snedvrider deras identitet och kultur. Då måste vi utifrån våra plattformar också kunna nå ut med uppmuntrande svar och erfarenheter av vårt folks landvinningar.

PV. Nå ut till ungdomen?

MDC. Det är nödvändigt för Revolutionen. Fidel insåg detta, han vände sig till universiteten när han ville diskutera ett problem. Hans möten på Havannauniversitetets Cadenastorg i början av Revolutionen är berömda.

Och för mig har detta varit nödvändigt sedan jag var studentledare, när jag utvecklade mig som partisekreterare i två län och när jag var utbildningsminister. Det finns inget som går upp till denna kontakt med de unga som alltid har något uppfriskande att bidra med, och att få lära känna deras drömmar och deras beredvillighet att delta och bidra.

PV. Så denna samtalsform är den tredje fot som kadrerna behöver stå på.

MDC. Den fjärde foten är att komma ihåg att de problem vi söker lösningar på är mycket komplicerade, och det finns inte bara ett sätta att lösa dem på, vi måste alltid ta itu med komplexa, krångliga problem med olika alternativ i tanken. Det var något Fidel tog upp, och det enda sättet att göra det effektivt är att vända sig till vetenskapen, för att utifrån forskning söka förnyelse, men många gånger forskar vi utan att konkretisera. Vetenskaplig forskning som leder till nya lösningar och samhällets informatisering, som redskap för att lösa problem, måste också vara en av de fötter varje ledare måste stå på för att lösa problemen.

PV. Åka ut i länen, möta folk på gatan. Jag har sett bilder nu på era besök i länen, hur folkhälsar på er, överräcker brev till er, ber er lösa problem och jag har till och med hört något som folk som regerar på, att “det finns problem som vi inte kan lösa”, vad handlar det om?

MDC. Det har mycket att göra med våra samtal om Raul Castros tal. Vi insåg att vi hade en kedja som vi måste stärka i vårt arbete, och det är samarbete, samarbete mellan regeringen och länens och kommunernas styrelser.

För alla kubanska ledare på nationell nivå är det bra att ha erfarenhet av liv i länen, i kommunerna. För där genomförs den nationella politiken, de grundläggande programmen för Revolutionen, men de måste utvecklas så att det löser lokalsamhällenas problem, det är väldigt viktigt nu, med det självbestämmande som grundlagen vill ge de lokala styrelserna.

När det gäller att stärka förbindelserna mellan centralmakten och de lokala styrelserna har förste vicepresidenten/statsministern fått i uppdrag att bygga upp en struktur som direkt samarbetar med lokalsamhällena. Redan nu kan kommun- och länsstyrelserna vända sig direkt till vicepresidenten eller till mitt kontor för att hitta lösningar på problem eller informera oss om problem som de inte själva kan lösa. Detta utbyte kan stärkas genom regelbundna besök, för ministrarna minst två länsbesök per år. Även Nationalförsamlingens utskott behöver regelbundet besöka län och kommuner. Det ger oss en överblick över problem att lösa, och över hur folk tänker, på vad, hur stämningen är, prata med folk om allt detta. För att kunna lösa problem behövs uppriktiga samtal grundade på en verklighetsnära problembeskrivningar.

PV. De rundresor i länder som ni gjort, har de ändrat eller bekräftat er uppfattning om hur problemen ser ut?

MDC. De grundläggande problemen bekräftas, och en del särskilda problem kan lösas, men framför allt kan vi lösa upp knutar, öka takten på lösningar. Det finns dock problem som är så stora att det inte finns någon omedelbar helhetslösning, men om vi tar oss an dem hela tiden och betar av bit för bit, så att problemet inte växer, och denna ständiga verksamhet visar att viljan finns, och en lösning kommer.

Andra problem kan lösas på en gång, för hindret kan vara et byråkratiskt beslut, eller ointresse, okunskap, det får vi då reda på när vi träffar och samtalar med folk, och det finns problem som vi öppet och ärligt måste förklara, att landet för närvarande inte har möjlighet att lösa dem.

Det viktigaste hindret för landets utveckling, det som varje dag försvårar kubanernas vardagsliv, ekonomin och samhällsutvecklingen är USAs för alla tvingande, brutala blockad, jag skulle vilja säga ett brott mot mänskligheten, mot ett helt folk.

Ett folk dömt att dö av svält och varubrist, bryter också mot de territoriella gränserna, påtvingar hela världen regler mot Kuba, fullständigt extraterritoriella, och som har skärpts mycket på senaste tiden med en omfattande finansiell förföljelse. Alla kapitalflöden till Kuba försvåras mycket, kräver stora ansträngningar, som bara de som verkligen vill orkar ta sig igenom, för USAs regering utövar starka påtryckningar på dem som försöker, och detta är något som vi dras med sedan över 60 år.

Min generation, vi som föddes under Revolutionens första år, är en blockerad generation. Våra barn och barnbarn har fötts under blockad, det vill säga i motstånd.

Jag tror att det finns ett erkännande av vårt folks hjältemod, ett litet folk, inte blockerat av vem som helst utan av jordklotets mäktigaste nation, som kunnat göra motstånd och bygga sin egen frigörande plattform, som lovordas högt, och jag tror att i detta finns inte bara ett motstånd, utan seger.

Blockaden drabbar mycket, och märk väl, att varje analys av olika aspekter av landets sociala och ekonomiska förhållanden måste börja med att precisera vilka hindren är. Många hinder är direkt relaterade till blockaden. Men också andra hinder, de subjektiva, de som beror på hanteringen, beror ofta på det misstroende som blockaden skapar och tvingar kubanerna till att ständigt försvara sig och noga begrunda varje steg, för att inte gå under.

Detta leder ibland till att besluten för att ta itu med problemen fördröjs. Nån kan säga att vi är besatta av blockaden. Men nej, inte vi, de som är besatta av att blockera oss är USAs regeringar.

Vi vill leva under normala villkor, vi utgör inget hot mot någon. Det vi har är en vilja och ett kall för samhällelig rättvisa, att bygga en bättre värld. Och dessutom, till detta kall för social rättvisa som vi alltid haft, till den vill vi idag lägga ett blomstrande samhälle, och det främsta hindret för detta är blockaden.

PV. Om grundlagsreformen. Om nu blockaden är det främsta hindret, varför diskuterar ni enny grundlag, varför förändra invändigt, om den grundläggande frågan ligger utanför.

MDC. Intressant fråga, som berör många aspekter av vår verklighet. Blockaden kan inte vi lyfta, det kan bara USA. Men vi kan inte underordna oss en utländsk regerings politik när det gäller vår längtan efter social rättvisa, välstånd. Vi vet att vi bara kan lita till vår egen kraft, våra ansträngningar, vår vilja och nit.

De senaste åren har vi haft en intensiv debatt, efter sjätte partikongressen, om sociala och ekonomiska frågor, och kommit fram till viktiga slutsatser som uppdaterat vår ekonomiska och sociala modell, med en icke statlig ekonomisk sektor som växer, som ett komplement till den statliga.

Men det är ingen nyliberal privat sektor, det är en icke statlig, en privat sektor som kompletterar den statliga, som relaterar till den statliga och till staten, som ingår i vår ekonomiska planering, som bidrar till bruttoinkomsten, hur mycket som ska investerar i denna sektor för att den ska kunna producera varor och tjänster, och hur stor andel av arbetskraften i landet den utgör. Den ingår alltså i vår ekonomiska planering, i alla avseenden, och det är en sektor som jag skulle säga till sin huvuddel stöder Revolutionen.

Vi har inte bara erkänt den privata äganderätten och denna privata sektors existens, utan vi har utvecklat former för äganderätt och bruksrätt, som privata företags och kooperativs bruksrätt av statlig egendom.

Vi har också breddat vår syn på medborgerliga rättigheter, mänskliga rättigheter. Vi har undertecknat och tillämpar internationella avtal om rättigheter som ännu inte varit inskriva i vår grundlag, och även kubanernas tänkesätt i frågor som varit tabubelagda eller där andra åsikter var utbredda, de har förändrats, särskilt bland de unga. Och detta har redan lett, inte till konfrontation men vissa begränsningar.

En skiljeväg utifrån den institutionella nivån med saker som vi försöker pröva oss på, utvecklas. Så grundlagsreformen var nödvändig och den stärker våra teser, vår övertygelse att behålla den statliga egendomen som den grundläggande, även om den kan kombineras med andra ägandeformer. Fler rättigheter skrivs in och partiets roll som vårt samhälles ledande kraft.

Och vi stärker kommunstyrelsernas självständighet, och ett mer enhetligt sammanhållet styrelseskick i vårt samhälle.

PV. En mer pragmatisk inställning till landet och dess verklighet?

MDC. En ansvarsfull inställning, en objektiv och realistisk inställning. Ett av de mest förnyande inslagen infördes redan i de Riktlinjer som sjätte partikongressen antog, och bekräftades av sjunde kongressen, Kubanska samhällets ekonomiska och sociala modell, som nu underbyggs i grundlagsprojektet, med kommunernas självbestämmande, och därför föreslår vi att ändra och göra länsnivån till en statlig samordning, en förvaltning, medan den demokratiska representativiteten finns på kommunnivå.

Folk förstår detta, att detta är nödvändigt. Debatten om dessa frågor handlade mycket om länsstyrelserna skulle ha en guvernör eller en intendent, vilket går tillbaka till historiska förhållanden.

PV. Det var också ett annat ord som diskuterades, om landet ska fortsätta vara kommunistiskt. Avstod det kubanska samhället från att vara ett kommunistiskt samhälle?

MDC. Här möts frågor om övertygelse, filosofi och vetenskap, teoretiska frågor, som vi inte kan förneka, och objektiva inslag. Jag är ingen specialist, men bland vad en har studerat och försökt argumentera, är att om du går till den klassiska marxismen så eftersträvar vi ett kommunistisk produktionssätt, och kommunism och socialism är intimt relaterade. Om du vill bygga socialism så är det för att uppnå kommunismen, och om du talar om att bygga kommunism så förstår du att du måste gå via socialismen.

PV. Så ni uppfattar det inte som en avsägelse?

MDC. Nej. Jag ser det inte som en avsägelse. Jag inser att vart och ett av de två begreppen innebär det andra. Om vi vill ha en grundlag som är närmare det som idag objektivt sätt är möjligt, så har vi uppnått det och närmast ligger föresatsen att bygga socialism, som i sig är en komplicerad och omfattande uppgift.

För att eftersträva kommunism skulle vi sikta på en samhällsform som inte finns bara i ett land, som ingår i en internationell samhällsform, en världsomfattande. Men, lägg märke till – och jag har faktiskt varit på flera folkliga debatter, när vi besökt län och kommuner – att det finns så mycket vishet och klokhet i vårt folk, så mycket ansvar i det sätt folk går in i dessa debatter, att det för mig bekräftar en sak som en diktarvän sa: Ingen av oss vet mer än vi alla tillsammans vet. Och en annan gång sa han: Så många människor kan inte ha fel. Jag anser att grundlagstexten, att den är en bra text idag, att folk tycker att det är en bra grundlagstext, som kommer att stärkas när vi kan lägga till aspekter som kommit upp i den folkliga debatten, och det är folket som har sista ordet.

PV. Om Revolutionen förmår att revidera sig själv när det gäller att bygga ett kommunistiskt samhälle, varför revideras inte andra frågor som t ex retoriken om ett enda Parti, i detta fall kommunistpartiet. Varför fanns det inte med i debatten. Och om det fanns med, varför vet vi inte det?

MDC. Här finns en intressant sak, som skämtsamt sagt, är skrattretande. De som är mest bekymrade över om det ska vara socialism eller kommunism är inte kubanska folket, utan de som angriper oss utifrån. Men det finns folk som är mer inriktade på kommunism eller socialism än vi själva, när de hela tiden har angripit oss för detta, det visar på dubbelmoral, den dubbelmoral som också blir synlig när den kubanska verkligheten behandlas utan att ta hänsyn till dess historiska säregenheter.

Alla teman i grundlagen är under diskussion, en del som fått stöd av ett stort flertal, en del där debatten fortsätter för att komma fram till en samsyn.

Temat om Kommunistpartiets ledande ställning i vårt samhälle, som vi inte avsvär oss, som har folkflertalets stöd, så skälen historiskt grundläggande, och ibland förstås inte denna kubanska verklighet, för hela tiden tolkas partiet, den roll som kommunistpartiet spelar i vårt samhälle som ett valparti. Och saken är den att i Kubas situation är det inte ett parti som ställer upp i val, och det har historiska rötter. Martí grundade Kubas Revolutionära Parti, som är den historiska grunden för det som idag är Kubas Kommunistiska Parti, som inte är inblandat i valen. Martí grundade ett enhetsparti för en revolution för att skapa självständighet och oberoende för landet, grundat på enighet, ett helt öppet och demokratiskt parti för att innefatta folkflertalets intressen för att skapa oberoende och självständighet och som inte öppnade för sprickor, för enighetens upplösning.

Vår historia visar mycket tydligt enighetens betydelse, nödvändighet. När vi går betraktar vår historia och studerar när vår enighet har brutits upp, då ser vi att följden blivit motgångar –  tillbakagångar. Ett exempel: Första självständighetskriget, 10-årskriget Det ett långt krig vars start vi kommer att minnas i oktober, 150-årsdagen av dess födelse. Vid 100-årsdagen definiera de Fidel något utomordentligt viktigt: Den kubanska revolutionen är en enda!

Detta inslag av kontinuitet finns i grundlagen, detta krig var inte bara början på krigen för självständighet, utan början i det kubanska folkets kamp, som har varit en och samma kamp genom alla dessa år.

Denna kamp, detta 10-årskrig, som var ett långt och hjältemodigt krig, slutade inte i seger. En orsak var den splittring som uppstod mot slutet och som ledde till ett avtal med Spanien. Sedan gjordes ett försök till att uppnå självständighet, Lillkriget (La Guerra Chiquita) som inte växte till stort på grund av splittringen.

Efter en kamp för självständighet som 1895, lett av Martís politiska tänkande och med Kubas Revolutionära Partis deltagande som ledande axel, så slutade det med en USA-intervention, och en kringskuren republik. Detta just på grund av oenigheten.

I den inskränkta republik, som blev resultatet, uppstod en revolutionär, progressiv rörelse, med djup övertygelse, som samlade landets främsta intellektuella och ungdomar på 30-talet, i det som kallades 33-års Revolutionen. Det finns ett talesätt från den tiden: 33-årsrevolutionen gick åt skogen. Den gick åt skogen i brist på enighet. Revolutionen segrar när olika krafter gick samman, Fidel enade dessa krafter och tar med dem i en lång process, under Revolutionens första år, till enighet inom Kubas Kommunistiska Parti, som inte då heller var ett valparti, utan ett revolutionärt parti, ett folkets parti, ett parti för att skapa enighet.

Jag är övertygad om att Revolutionens fiende vet att för att besegra Revolutionen måste de spräcka vår enighet och det är målet för fiendens viktigaste satsningar på undergrävande verksamhet. Och vart vänder de sig, vilken del av befolkningen? Till ungdomen. Varför? För idag har vi en generation på 60 års avstånd från Revolutionens historiska seger. Det är en sålunda en generation som ser Revolutionens landvinningar som rättigheter.

Detta är en helt naturlig sak, de har inte upplevt Revolutionens första år, hur svårt det var, hur landet gjorde framsteg med Revolutionens politik, som uppnådde en mycket stabilt gott samhälle på 80-talet. Som sedan, när socialismen kollapsade, gjorde att vi hamnade i specialperioden. Men dagen unga generation, våra barn, våra barnbarn, föddes under specialperioden och har levt den.

Denna generation har många förhoppningar, framför allt att landet ska utvecklas snabbare, för det är en generation som utbildats av Revolutionen, som dragit nytta av den allmänna utbildningen och universiteten, som har kunnat ta till sig kulturen, dvs en generation med kultur, utbildning och förhoppningar, en aktiv generation, en generation som deltar. Jag tror inte att denna generations främsta förhoppning är att gå emot varken Partiet eller Revolutionen, det är inte deras grej; det är mer framsteg, att det går fortare, att ta uppdrag, att tas med i räkningen, att delta, kunna bidra med mer. De har också förhoppningar om teknologisk utveckling, om informatica. Det är en generation mycket inriktad på social kommunikation och.

PV. Hoppas de inte på något mer? Det var meningen med min fråga.

MDC. Det är också en generation med många inslag, mångfald. Men det finns också också en medvetenhet om att om enigheten bryts upp kommer de att förlora alla de fördelar som Revolutionen fört med sig. Så det är en generation med fast hållning, som inte vill splittring, en generation som inte ger utrymme för brott med Revolutionen, som inte vill anslutas till USA. Den försvarar oberoendet, självständigheten och vill befästa Revolutionen. Jag tror att det är en generation som kommer att se till att Revolutionen fortsätter.

PV. I grundlagsdebatten finns ett par frågor som föranleder motsättningar och polemik, ochsom det talas mycket om i utlandet, och en av dem är frågan om att begränsarikedomsackumulation. Hur ser ni på det?

MDC. Jag vill inte föregå den pågående folkliga debatten med en egen åsikt, också därför att jag ingår i den kommission i Nationalförsamlingen som utarbetade förslaget, och därför stöder allt som står där. Men också öppen för allt som kan förbättras genom de bidrag som de folkliga diskussionerna ger. Och dit hör ungdomens, som ansluter till det starka krav som förs fram i debatten att försvara principerna om social rättvisa och jämlikhet som Revolutionen byggt på. Så många oroar sig – och jag tror med rätta – för att det ska uppstå en koncentration av rikedom.

PV. Finns det i Kuba. Har det uppstått genom införandet av den ekonomiska modellen?

MDC. Jag tror inte att det här finns förutsättningar för koncentration av rikedom och fastigheter, med tanke på våra lagar och normer och hur de tillämpas. Men i den ekonomiska situation vi har, där lönen förlorat sin ställning, där vi har komplicerade förhållanden mellan löner och priser, vilket återför oss till blockadtemat. Där vissa människor har vissa inkomster men inte av arbete, som är hedrande, och det sätt på vilket lön utgå efter arbetsinsats, och de som håller på den legitima principen motsätter sig att det går att på andra sätta samla på sig rikedomar.

I grundlagsprojektet finns en paragraf som förbjuder koncentration av fastigheter och rikedom. Det ger utrymme för att lagstifta och kontrollera rikedom och fastigheter. I den folkliga debatten ifrågasätts inte denna begränsning, tvärtom att formuleringarna ska skärpas.

I grundlagsdebatten kommer inte bara bidrag till texten, utan också inslag att ta i beaktande i den lagstiftning som kommer att grundas på grundlagen. Det kommer att behövas mycket arbete med lagstiftning som följer upp grundlagen.

Nu pågår diskussionen om grundlagsprojektet, och ännu fattas många bidrag t ex från den akademiska kunskapen och forskningen, ungdomsrörelsen.

När det gäller rikedomsackumulation är vi alla överens, frågan är närmast vad som ska grundlagsfästas och vad som ska följas upp i lagstiftningen. Jag tror det kommer att klarna under debatten som pågår hela hösten.

PV. Vad kommer de konservativa kretsarna i Kuba att säga om att i grundlagen utvidga äktenskapet till personer av samma kön?

MDC. Den här debatten har nu pågått länge, innan grundlagsrevisionen påbörjades, och det är en realitet, och inställningar förändras. Och ungdomen har en öppnare inställning. Revolutionen har ett medmänskligt kall, och under dessa år har vi upplevt en fantastiskt utveckling av tänkesätten, många tabun har försvunnit. Och jag vill inte säga mer för att inte påverka debatten.

PV. Men kyrkan har offentligt delgivit sin uppfattning, och det är rimligt att vilja veta vad presidenten tycker.

MDC. Var och en har sina tankar, sin övertygelse, men också öppen för den folkliga debatten, det är inte teater, det är övertygelse, och alltid när vi tagit debatten till folket har den revolutionära politiken blivit mer hållbar.

PV. Håller ni med?

MDC. Jag håller med. Det är rätt att erkänna äktenskap mellan två personer, utan begränsningar pga sexuell läggning, avskaffa all diskriminering. Det framförs många motargument i debatten: semantiska, fortplantningsinriktade, familjebildning. Det har funnits diskriminering i vårt samhälle, inte i lag, men bland folk, men många har arbetat hårt för att öppna horisonterna och förståelsen. Men som sagt, den folkliga debatten kommer att fälla utslaget.

PV. Ni är övertygad om att den nya grundlagen kommer att röstas igenom i februari?

MDC. Jag tror att flertalet kommer att stödja den, diskussionen kommer att bidra till det.

Du nämnde att kontrarevolutionen har uppmanat att rösta nej. Kom ihåg att den kubanska kontrarevolutionen är en minoritet som inte stöder landets oberoende, den finansieras av USA, en del öppet, ännu mer dolt. Men de har full rätt att delta, och får stå ut med att bli motsagda.

Översättning: Eva Björklund 20180922

Fortsättning följer i eFOLKET

Liknande artiklar: