En välbekant droppe,
faller på min näsa.
Smaken av den får mina hälar,
att liksom resa sig av sig själva.
Plötsligt står inte en väntplats,
utan ett färdmedel framför mig!
Mina vänner har klivit upp ur sina hålor,
och står nu runtom mig med tänderna blottade.
Mina prestationer och förmågor glittrar på plakaten,
som dom stadigt och övertygande håller fram.
Stickorna i mina sulor följer obemärkta med,
medan jag stampar takt till musiken.
Varv på varv dansar vi,
ända till det att jag svävar.
Min sorti sker i luften,
där jag lämnar festen med ögonen slutna.
Jag ser aldrig åskmolnet,
som redan öppnat sin port.
Linus Bouvin
