Foto: Gunnar Gustafsson.

Den paraguayanske författaren Augusto Roa Bastos – en kort introduktion

Augusto Roa Bastos föddes 1917 i den lilla byn Iturbe i Paraguay. Hemmet var fattigt rent materiellt men rikt på kultur. Augustos far läste latinska texter och romaner medan modern älskade William Shakespeares texter, som hon ofta och gärna läste för sin unge son.

Vid vid endast 17 års ålder lämnade Augusto Roa Bastos barndomshemmet, för att tillsammans med en kamrat frivilligt gå med i kriget mot Bolivia, som då pågick. Augusto tog värvning som medicinsk assistent. Det så kallade Chaco-kriget mellan Paraguay och Bolivia pågick mellan åren 1932 till 1935. Hans erfarenheter under kriget ledde till att han blev övertygad pacifist.

Efter kriget började Augusto Roa Bastos skriva poesi och han debuterade som 18-åring med diktsamlingen El Naranjal Ardiente (1935).

Efter avslutade studier arbetade han som bantjänsteman och journalist. 1942 gav han ut en lyriksamling (som han senare själv såg som undermålig), och dramatik, som uppfördes på teatrar men aldrig publicerades.

Från 1944 arbetade han i Europa, bland annat som krigskorrespondent för El País.

1947 tvingades Augusto Ro Bastos att gå i exil. Han flyttade till Argentina, och Buenos Aires. Anledningen var hans kritik mot den allt mäktigare generalen Alfredo Stroessner (Paraguays diktator  1954-89) och presidenten Higinio Morínigo.

I Buenos Aires arbetade han som journalist på dagstidningen Clarin. 1976 tvingade en militärjunta som gripit makten i Argentina Augusto att åter fly. Denna gång till Frankrike. Han hamnade i Tuolouse. Där fick han en lärartjänst i spansk-amerikansk litteratur och filmhistoria. Augusto Roa Bastos fick sedan en professorsstol vid  universitet, inom samma ämnesområde.

Augusto Roa Bastos bodde och arbetade i Frankrike fram till 1983.När han försökte återvända till sitt hemland hade han fråntagits sitt pass till Paraguay. Han  var av Stroessner-diktaturen stämplad som “samhällsomstörtare”. Augusto Roa Bastos erbjöds då ett pass till Spanien istället, vilket han accepterade. Men efter ett par år i Spanien återvände han till Tuolouse. Efter Stroessner-diktaturens fall 1989 kunde han återvända till Paraguay.

Roa Bastos kanske mest kända roman är den 1960 utgivna Hijo de Hombre (Människoson). Den är översatt till en stor mängd språk. I den svenska utgåvan har Artur Lundkvist skrivit ett förordet. I samband med resor i Latinamerika hade Lundkvist träffat Augusto Roa Bastos redan under 50-talet.

Människoson skildrar Paraguays våldsamma historia – krig, arbetsläger, strejker och upplopp. Berättelserna är präglade av djup medkänsla med det plågade folket. Samtidigt är romanen en hyllning till folket.

Augusto Roa Bastos är en författare som hela tiden strävade efter att beskriva Paraguays historia uppriktigt och sanningsenligt. Och däri ligger en del av hans storhet som författare. Han skrev också på en spanska som uppvisade påtagliga influenser från Paraguays inhemska språk, guaraní. Så gott som alla Paraguys invånare förstår guaraní, och de flesta kan tala detta ursprungsfolksspråk. Paraguay är unikt såtillvida att även invånare med europeisk bakgrund (Spanien, Tyskland, Polen, med fler länder) talar ett ursprungsfolks språk.

Roa Bastos skrev ytterligare en känd roman med titeln Jag den högste.Den handlar om envåldshärskaren José Gaspar Rodríguez de Francia. Han styrde Paraguay med järnhand åren 1814 till 1840. Romanen Jag den högste gavs ut på svenska 1980, på Rabén & Sjögrens förlag.

Romanen Människoson gavs ut på Tidens förlag, 1967.

Tilläggas kan att Augusto Roa Bastos fick under sin levnad fick ta emot flera prestigefyllda litterära priser; bland annat Cervantespriset 1989 vilket anses vara det främsta litterära priset i hela den spanskspråkiga världen. Augusto Roa Bastos avled i sitt hemland 2005.

Kjell Andersson

Augusto Roa Bastos (1917-2005).

Liknande artiklar