För i dagarna 31 år sedan – den 28 februari klockan 23.21 – dog Sveriges statsminister och det socialdemokratiska partiets ordförande i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan. Olof Palme sköts kallblodigt i ryggen. Mördaren försvann uppför trapporna mot Malmskillnadsgatan, och försvunnen är han än i dag. eFOLKET publicerar idag den tredje artikeln av tre om mordet och mordutredningen. På 31-årsdagen publiceras en intervju med en av Sveriges främsta experter på Palmeutredningen.
- Artikel 1: Den märkliga utredningen om mordet på Olof Palme
- Artikel 2: PKK-spåret och Christer Pettersson.
- Artikel 3: Visar på att gärningsmannen och dennes medbrottslingar/uppdragsgivare skulle kunna finnas i helt andra kretsar, och hur utredningen ofta försummat – eller kanske snarare undvikit – att gå till botten med dessa spår.
I artikel 2 framfördes att spaningsverksamheten och utredningarna vad gäller PKK och Christer Pettersson hade karaktären av medvetna undanmanövrer. Båda “spåren” föll också ihop som korthus när juristerna hade sagt sitt. Men under lång tid blockerade de två huvudspåren möjligheten till seriös utredning av mordet på Olof Palme. För många har det framstått som uppenbart att inkompetens inte räcker som förklaringsgrund till utredningens haveri.
Hans Holmér och Ebbe Carlsson samarbetade nära med högerextremister och Palmehatare inom Stockholmspolisen. På grund av detta och av utredningens alla märkliga turer, har bland kritiska granskare av utredningen ställts frågan om det verkligen handlade om att lösa mordet på det socialdemokratiska partiets ordförande och Sveriges statsminister. När Holmér “gjort sitt” som spaningsledare hade mördarna fått ett försprång på ett år.
Med den efterföljande inriktningen på Christer Pettersson skulle försprånget öka ytterligare. Utredningen mot honom led från början till slut av det fundamentala felet att åklagarna inte genom en allsidig undersökning och en allsidig redovisning av fakta eftersökte sanningen; något som de enligt lag är skyldiga att göra.
I denna artikel ges exempel på hur några uppenbart relevanta spår har hanterats, eller kanske snarare inte hanterats, av de olika spaningsledningarna genom åren. Naturligtvis kan med fog hävdas att lösningen inte måste finnas bland dessa försummade spår. Men den styvmoderliga behandling som de utsatts för är, om det funnits en genuin strävan att klara upp mordet, märklig.
Sydafrikaspåret
Tidigt kom uppgifter om sydafrikansk medverkan i mordet. Strax efter mordet uppsöktes Karl-Gunnar Bäck, generalsekreterare i Sveriges Civilförsvarsförbund och tidigare Aftonbladets man i England, av en bekant från den brittiska underrättelsevärlden. Denne meddelade att Sydafrika och delar av Säpo var inblandade i mordet.
Bäck bedömde uppgiftslämnaren som en mycket pålitlig och professionell person. Tipset lämnades till Säpo där det försvann. Senare, när medier fick kännedom om tipset, kunde man inte lämna någon förklaring till att det gått upp i rök.
1996 aktualiserades Sydafrikaspåret på ett sätt som omöjliggjorde att det omedelbart skulle kunna sopas tillbaks under mattan. Under rättegången i sannings- och försoningskommissionen 1996 påstod Eugene de Kock, överste i polisens hemliga underrättelseorganisation och ökänd som mördare och torterare, att det var Sydafrika som låg bakom mordet på Palme och pekade ut säkerhetsagenten Craig Williamson som den som hade organiserat mordet.
Uppgifter om Williamsons inblandning förekom tidigt efter mordet. Han hade redan 1976 kopplingar till Sverige, då han infiltrerade biståndsorganisationen IUEF, som slussade pengar till apartheidmotståndare i Sydafrika. Den hade sitt säte i Geneve och leddes av den svenske socialdemokraten Lars-Gunnar Eriksson.
Williamson fick snabbt en topposition och där såg han till att pengar som skulle gå till apartheidmotståndet i stället hamnade hos den sydafrikanska säkerhetstjänsten. Williamson besökte Stockholm flera gånger för möten med bland andra Pierre Schori och Mats Hellström.
Infiltrationen avslöjades 1979 och Williamson började jobba för olika säkerhetsorgan i Sydafrika. Han låg bakom ett flertal mord på apartheidmotståndare utanför Sydafrikas gränser, bland andra mordet på Ruth First, som hade kontakter med Olof Palme.
Eventuell inblandning från sydafrikanska säkerhetsagenter i mordet på Palme förutsätter att de haft svensk hjälp. I så fall, av vilka? Fanns det verkligen svenskar som var beredda att gå så långt?
Redan långt innan mordet fanns många kanaler mellan svenska högerextremister och apartheidregimen.
Bertil Wedin har i polisförhör uppgivit att han i början på åttiotalet värvades av Craig Williamson till den sydafrikanska säkerhetstjänsten BOSS.
Wedin var 1982 starkt misstänkt för att ha varit inblandad i sprängningen av ANC:s kontor i London Året efter satt han anhållen misstänkt för att ha legat bakom inbrottet på Pan-Africanist Congress´ kontor i den engelska huvudstaden, och ett bombattentat mot ANC:s kontor i Stockholm, hösten 1986.
Wedin, som sedan 80-talet varit på bosatt på Cypern, har också varit uppgiftslämnare till Säpo och den turkiska säkerhetstjänsten MIT. Kort tid efter mordet började han sprida uppgiften att det var PKK som mördat Palme, en uppgift som passade regimen som hand i handske. Naturligtvis passade det också sydafrikanska BOSS, om krafter därifrån varit inblandade. MIT och apartheidstatens underrättelsetjänst hade länge haft ett nära samarbete.
Peter Caselton, en av de sydafrikanska agenter som arresterades i London tillsammans med Wedin, har utpekat honom som den som avrättade Palme. Också Eugene de Kock har sagt att Wedin är ett av två möjliga alternativ; “svensken som är bosatt på en ö i Medelhavet”.
Wedin framhöll ofta sin nära relation till Säpo. Kanske handlade det om särskilt nära relationer till vissa chefspersoner. Redan i augusti 1985 lanserade chefen för Säpos terroristrotel Alf Karlsson det spår som Wedin efter mordet aktivt planterade: PKK som ett hot mot Olof Palme.
Alf Karlsson var ansvarig för livvaktsskyddet mordkvällen. Christer Granqvist, Säpo-kommissarien som under mordnatten arbetade direkt under Karlsson som dennes radiooperatör, har till den så kallade juristkommissionen sagt att “Alf Karlsson begav sig i ett tidigt skede till Stockholmspolisens ledningscentral”. Karlssons version är att han under mordnatten inte satt sin fot på den öppna polisens ledningscentral.
Ledningscentralen var under mordnatten i det närmaste lamslagen. Så till den grad att diskussioner förts bland granskare om huruvida där fanns någon “bromsande kraft”.
Till de hemliga Stay Behind-nätverken var regelmässigt knutna ledande personer från ländernas olika underrättelseorganisationer. Rimligtvis bör alltså Alf Karlsson, som chef för terroristroteln, varit det. Det gäller också den före detta yrkesofficeren och före detta ombudsmannen i det svenska högerpartiets ungdomsförbund Bertil Wedin. Hans profil var som klippt och skuren för Stay Behinds rekryterare av motiverade, kompetenta och lojala “gräsrötter”. Mer om Stay Behind nedan.
Wedin var känd inom högerextrema kretsar redan i mitten på 60-talet, bland annat inom organisationen Demokratisk Allians. Där blev han bekant med Anders Larsson, senare generalsekreterare i den europeiska grenen av WACL, “Antikommunistiska Världsförbundet”.
Larsson är den person som åtta dagar innan mordet gick till regeringskansliet och varnade för att Palmes liv kunde vara i fara. Anders Larsson, som nu är avliden, uppgav några år efter mordet att bakgrunden till hans varning var att “det bland Säpofolk talats om att Palme skulle dödas”.
Det finns två observationer från tidpunkter nära mordet som antyder möjligheten av sydafrikansk närvaro på Sveavägen. Ett vittne uppgav att han hade hört en walkie-talkieman kommunicera på ett språk som kan ha varit holländska. Afrikaans, det språk som används av boerna (den vita befolkningsgrupp som bar upp apartheidregimen) är en form av ålderdomlig holländska.
Ett annat vittne säger sig i anslutning till makarnas Palmes bostad, någon dag innan mordet, ha hört en annan walkie-talkieman tala på ett språk som “möjligen var schweizertyska”. Tyskan som talas i Schweiz har starka ljudlikheter med afrikaans.
Det är belagt att det inom Stockholmspolisen fanns organiserad högerextremism med ett starkt Palmehat. Flera poliser besökte också kollegor i Sydafrika åren runt Palmemordet.
En framträdande representant för de vapenfixerade, våldsbenägna och högerextrema poliserna som Hans Holmér och Ebbe Carlsson samarbetade med var Carl-Gustav Östling. På eftermiddagen den 28 februari 1986 lämnade han, mot läkares inrådan, Södersjukhuset efter att ha opererats för brusten blindtarm.
Hans vapenföretag, Strateg Protector, hade en kontorslokal på David bagares Gata; mördarens flyktväg. Det kom in flera tips från poliser om att Östling kunde ha något med mordet att göra.
Detta hindrade inte Holmér från att ge honom beställningar på pansarglas till “palmerummet” och kulsprutor till spaningsledarens livvakter. Livvakterna bestod till större delen av dokumenterat våldsbenägna poliser. De var inte professionella livvakter, men tillhörde Östlings bekantskapskrets. Det kan tilläggas att leveransen av kulsprutorna var olaglig.
Efter att Holmér formellt tvingats bort fortsatte han som “informell” uppbackare av Ebbe Carlssons privatspaning. Östling fortsatte leverera materiel, bland annat olaglig avlyssningsutrustning som en av livvakterna sedan försökte smuggla in i Sverige. Östling gjorde inköpet, och uppgav Sydafrikanska legationen i Stockholm som beställare.
När tullkriminalen 1988 gjorde husrannsakan i Östlings lägenhet fann man, förutom mängder av vapen, ett fotografi där han gjorde nazisthälsning mot en bakgrund med judisk anknytning. Vapenförrådet bestod av kulsprutor, tårgasgranater, revolvrar och ammunition. Bland ammunitionen fanns kulor av just det speciella slag och märke som användes vid mordet på Olof Palme; kulor med förmåga tränga igenom skottsäkra skyddsvästar.
Stay Behind – initierades av CIA och samordnades av Nato
De så kallade Stay-Behind-nätverken i Europa initierades i slutet av 40-talet och början av 50-talet av USA:s underrättelsetjänst CIA. Det första stora projektet var att hindra att en koalition mellan det stora kommunistpartiet och socialistpartiet skulle kunna bilda regering i Italien. I Italien gick det superhemliga nätverket under namnet Gladio (“Svärd”). Dess existens avslöjades först 1990. Stommen utgjordes av högerextremister, gamla fascister, underrättelsechefer, höga militärer och personer från det kristdemokratiska partiets högerflygel. Det är belagt att Gladio under främst 80-talet var deltog i statskuppsplaner, lönnmord och terrorhandlingar i stor skala. Bland annat sprängningen av järnvägsstationen i Bologna 2 augusti 1980. Vid detta terrordåd dödades 85 människor och sammantaget beräknas antalet dödsoffer för Gladios terror under 80-talet i Italien ha uppgått till flera hundra.
I Frankrike byggdes Stay Behind upp med samma bakgrund: Att hindra kommunistpartiet och vänsterns att nå maktpositioner. Samtidigt motiverades nätverken i Europa med att en motståndsrörelse måste förberedas om Sovjetunionen och Warszawapakten skulle ockupera västeuropeiskt territorium. Men i praktiken utvecklades nätverken till underrättelse-och aktionsgrupper mot den politiska vänstern.
I Sverige bildades Stay-Behind som en sammanslagning av initiativ tagna av dels gamla fascister (främst sådana med bakgrund i deltagande i det finska så kallade “fortsättningskriget” mot Sovjetunionen 1941-1944, tillsammans med Nazi-Tyskland) och dels av CIA, USA:s ambassad i Stockholm och den svenska militärledningen och underrättelsetjänsterna. Ledande personer från det så kallade näringslivet drogs också in, liksom ett fåtal regeringsmedlemmar. LO:s ordförande, åtminstone då han hette Arne Geijer deltog också. Nätverket stod helt och hållet utanför demokratisk insyn och kontroll. I Sverige har verksamheten inte heller, som i till exempel i i Italien och i EU-parlamentet, ventilerats och undersökts i något folkvalt forum. I vårt land har hittilldags gällt: Locket på! Allt vi idag vet baserar sig på utländska källor och grävande journalisters arbete. På europeisk nivå samordnades nätverken genom SOPS (Special Operations), en superhemlig institution inom militärpakten Natos ram.
Stay-Behind-exemplet “Arla Gryning”
Östling ledde en skytteklubb (Stockholms Försvarsskytteförening) och “Aktionsgruppen Arla Gryning”, som bestod av poliser, militärer och anställda vid Försvarets Materielverk. Mycket talar för att denna grupp var en del i det svenska Stay Behind-nätverket, som hade initierats av CIA i början av femtiotalet.
Storbritanniens säkerhetstjänst MI6 hade, vid sidan av CIA, rollen som utbildare och rådgivare av de ingående ländernas nätverk. Även länder som formellt stod utanför Nato ingick. Allt har varit topphemligt och skett i det fördolda. I Europa samordnades de nationella nätverken av Nato.
Stay Behind hade också en sydafrikansk gren och apartheidregimen betraktades av Natos ledning (i praktiken USA och Storbritannien) som en viktig “allierad utpost”.
I Sverige byggdes Stay Behind från början upp kring högerextremister och gamla nazister men efterhand kom det in tyngre representanter för samhällets toppar. Den högsta militärledningen hade hela tiden en självklar roll i ledningen.
Ledande centralfigur var länge Skandiadirektören Alvar Lindencrona. Han efterträddes 1978 av tidigare arbetsgivarbossen Curt-Steffan Giesecke. Överbefälhavaren och underrättelsetjänsternas chefer ingick i ledningen liksom några regeringsmedlemmar, dock inte regeringen i sin helhet. Riksdagen hölls naturligtvis ovetande.
Stay Behind var helt enkelt en helt underjordisk organisation, ställd utanför demokratisk insyn och de deltagande ländernas lagstiftning.
En CIA-källa har till den amerikanska grävande journalisten Allan Francovich uppgett att amiralen Carl Fredrik Algernon, som tidigare var chef inom den militära underrättelsetjänsten SSI, och som avled på tunnelbanerälsen i Stockholm 1987, representerade Sveriges ÖB Lennart Ljung på ett möte i regi av den hemliga Nato-grenen SOPS (“Special Operations”) 1985.
Stay Behind-nätverken skulle då, enligt CIA-källan, ha fattat beslut om att likvidera Olof Palme. Enligt CIA-källan innebar beslutet att “de svenska vännerna” fick uppdraget att genomföra operationen. Men “teknikerna (bödlarna) skulle importeras”.
Detta behöver inte alls vara sant. Men det borde naturligtvis ha undersökts. En polis inom Palmeutredningen har berättat om hur han, på ett tidigt stadium i utredningen, blev utskälld efter noter då han skickat en förfrågan till UD om mönster och praktik inom CIA.
Det är klarlagt att Stay Behind i Italien gjort sig skyldigt till mord och terrordåd i stor skala. Det har då alltid handlat om att motverka en politisk vänsterutveckling. Omtyckt taktik från Stay Behind har varit att skylla terrordåden på vänstergrupper. Metoden har kallats “spänningens strategi”. Även Belgien har varit drabbat av denna metod.
Svenska Stay Behind lär ha lagts ner i början av 2000-talet. Men någon redovisning har aldrig gjorts från regeringshåll. 2013 krävde förra FN-revisorn och medlemmen av Granskningskommissionen (om mordet på Olof Palme) Inga-Britt Ahlenius att Sveriges regering och riksdag skulle ta tag i frågan om Stay Behind, och se till att alla fakta om verksamheten blir offentligt tillgängliga. I många andra länder har det gjorts sådana utredningar.
Högerextremister och walkie-talkie-män
Spaningsledningen förhöll sig alltså demonstrativt skeptisk till sydafrikansk inblandning och uppgav att inget av händelserna kring mordplatsen tydde på en komplott. Man bortsåg också från att flera högerextremistiska poliser betedde sig anmärkningsvärt i anslutning till mordet och på polisens ledningscentral under mordkvällen. Här är ett exempel:
Ett vittne till mordet förföljde mördaren uppför trapporna på Tunnelgatan. När han nådde krönet och lunkade ner för David Bagares gata, mötte han en polisbil som sakta gled upp för gatan. Två poliser fanns i bilen. Den ena hade sin bakgrund i den ökända basebolligan och deltog tillsammans med flera kollegor på de nazistiska kamratträffarna under åttiotalet.
Polismännen uppgav att de åkte uppför David Bagares gata för att genskjuta mördaren. Ändå stoppade de inte vittnet som kunde ha varit en mördare på flykt. I områdeslarmet sades ingenting om var i korsningen Sveavägen/Tunnelgatan skotten hade avlossats, inte heller något om mördarens flyktväg. Det finns en del uppgifter som pekar på möjligheten att polisbilen kan ha befunnit sig för tidigt i mördarens flyktväg i förhållande till tidpunkten för larmet.
Det fanns också en polispiket ovanför trapporna på Tunnelgatan inte många sekunder innan mördaren nådde krönet. Även i den fanns det polismän med anknytning till den organiserade högerextremismen inom Stockholms poliskår. Normalt skulle den polisman som denna kväll skickade ut larmet från ledningscentralen om skottlossningen ingått i denna pikets besättning.
Spaningsledningen tog också lätt på alla uppgifter om män med walkie-talkies. På hemväg från jobbet till bostaden i Gamla stan såg Inga en walkie-talkieman på tunnelbanans perrong. När hon kommit in en liten bit i Gamla Stan såg hon ytterligare en man med walkie-talkie. Dessa iakttagelser gjorde hon vid tidpunkten då Olof och Lisbeth Palme var på väg att ta tunnelbanan till biografen Grand.
Vad gäller Inga menade Holmér att hennes vittnesuppgifter var “för bra” och insinuerade att hon var mytoman. Senare spreds det fullkomligt falska ryktet att hon var en “bag lady”, en kvinna som rotade i papperskorgar och, underförstått, inte kunde tas på allvar. Ett senare “alternativ” var att det var två poliser på spaning. De båda har förnekat att det kunde handla om dem.
Ett annat exempel är när en uppgift om en walkie-talkieman förklarades med att det hade varit skattemyndigheten som varit ute på jobb. Myndigheten själv hävdade att de aldrig använder walkie-talkies i arbetet.
Hela tiden har det handlat om att journalister uppdagat utredarnas påståenden och kontrollerat dem. Därav variationen i “utredarnas” version.
Under Hans Ölvebros tid som spaningsledare avfärdades alla uppgifter om walkie-talkiekommunikation. Endast den “ensamme galningen” gällde som spaningsinriktning.
För att underbygga legitimiteten för denna inriktning lutade sig utredningen på framtagningen av en så kallad gärningsmannaprofil. Och för att förankra den var man över till USA för att få sanktion för “ensamme-galning-spåret”. Gregg McCrary, Supervisory Special Agent vid FBI National Academy, var den som de svenska utredarna träffade.
När journalisten Lars Borgnäs 1995 fick tillfälle att träffa McCrary, visade det sig att den bakgrundsinformation som de nordamerikanska kollegerna fick av svenskarna i vissa avseenden var mycket märklig. Till exempel att det vid tidpunkten för mordet rådde ett politiskt lugn kring personen Olof Palme!
Varför påstod de svenska utredarna detta? Uppenbarligen för att bädda för stöd till den egna “ensam galning-profilen”. Och varför var det så viktigt att få stöd för “ensam galning-teorin” att man ansåg det försvarligt och lämpligt att till och med ljuga inför sina kollegor i FBI?
Det kanske räcker med att ställa frågan. Det kan ju hur som helst inte ha handlat om att söka sanningen.
I förordet till sin bok En iskall vind drog genom Sverige (2006), skriver Lars Borgnäs om sitt uthålliga granskande av Palme-utredningen:
“Det som drev mig att fortsätta mitt granskande arbete var en övertygelse jag fått tidigt efter mordet och som jag burit med mig sedan dess: att det vore en skam för Sverige om detta mord inte klarades upp.”
“En obehaglig känsla att hela sanningen inte kommit fram”
Kjell-Olof Feldt
Kjell-Olof Feldt om möjligheten av att en konspiration inom den svenska statsapparaten kan ha legat bakom mordet på Olof Palme. Debattartikel i Dagens Nyheter 1995-08-17.
Tommy Jansson, Tomas Widén
