30 talets Tyskland: Nazister utnyttjar sin “yttrandefrihet".

“Där man bränner böcker bränner man snart också människor”

Den i rubriken citerade meningen, fasansfullt profetisk, formulerades av den radikale tyske 1800-tals poeten Heinrich Heine.

Inom ramen för “Aktionen mot otyskhet” brändes av nazisterna under våren 1933 i 34 tyska universitetsstäder verk av arbetarförfattare, marxistisk samhällskritik, pacifistiska skrifter och skönlitteratur med humanistiska, internationalistiska och anti-auktoritära budskap – och naturligtvis alla böcker av judiska författare. Verk av Albert Einstein och Sigmund Freud kastades i eldarna. Heinrich Heines ej undantagna.

De flesta torde väl, efter att något tänkt över saken, inse att bokbränning är ett angrepp på yttrandefriheten. Och dessutom något mycket hotfyllt. Det som signaleras är total intolerans och ett budskap om eliminering. Brännandet av böcker signalerar ett fritt fram för eliminering, förjagande eller utrotning av de grupper av människor som är de egentliga angreppsmålen för bokbrännandet.

I dagens Sverige skulle nog de flesta också, om inte av andra så av opportunistiska skäl, ta avstånd från brännandet av verk av judiska författare och judiska religiösa skrifter. Med rätta skulle något sådant stämplas som antisemitism, hets mot folkgrupp och som ett hatbrott. Förbud mot offentligt brännande av till exempel judiska religiösa skrifter ser de flesta i vårt land som rätt och riktigt. Med rätta.

Att de flesta i dagens Sverige på samma sätt skulle se offentligt brännande av till exempel samiska kulturföremål och verk av samiska författare som något helt oacceptabelt är nog också säkert. Även i detta fall skulle de flesta se förbudet mot denna hets mot folkgrupp som naturligt. Och igen: Med rätta!

I de tänkta fallen med hotfulla antisemitiska och anti-samiska bokbål skulle också de flesta i dagens Sverige beskriva sådana aktioner som angrepp på yttrandefrihet, och förbud mot dessa angrepp skulle inte betraktas som en illegitim inskränkning av yttrandefriheten.

Men annorlunda förhåller det sig uppenbarligen när en dansk fascistoid politiker turnerar runt i landet med hotfulla provokationer, vars huvudingrediens består i brännandet av Koranen. Då försvaras polismyndigheters tillåtelse av den hatfyllda aktionen med yttrandefrihetsargument! Av snart sagt hela det politiska etablissemanget!

Bland alla muslimer i Sverige sprider den danske rasistens aktion ängslan och sorg. Med rätta tolkar de myndigheters och politikers grönljus till aktionen som något hotfullt. De förstår också att bakom tillåtelsen av de hatfyllda koranbränningarna finns ett ringaktande och ett förakt riktat mot invandrare från Västasien, Afghanistan och Afrika. Grupper som till exempel moderatledaren nu rakt upp och ner beskriver som kulturellt främmande och generellt problematiska. Detta senast framfört i samband med hans välkomnande av de ukrainska flyktingarna.

Dag ut och dag in, år ut och år in har en stor folkgrupp i vårt land fått höra att de är ett stort problem. Ofta vårt lands största problem! De har ständigt fått lyssna till det i olika tonarter framförda budskapet att de inte är välkomna och helst inte borde finnas här. Sådant sliter.

Reaktionen från många ungdomar, mot toleransen av den danske politikerns hatiska provokation, som bestått i stenkastning och vandalism, var naturligtvis precis den form för protesterna som provokationens iscensättare innerligt önskade. Följden har blivit en ännu mer gynnsam grogrund för hans rasistiska hetskampanj. Och detta på grund av att från politiker och myndigheter har protesterna framställts som ett hot mot “den svenska yttrandefriheten”.

Ett polisbefäl från Norrköping betonade, med lätt darr på stämman, ordet Sverige, när han klargjorde att polisens viktiga uppgift dessa dramatiska dagar i grunden handlat om att “försvara yttrandefriheten i Sverige”. Budskapet var solklart: de protesterande är främmande fåglar i vårt land. Nästa steg som ligger på lut är att bokbrännande kan, när den riktas mot de “osvenska” elementen upphöjas till “aktion mot osvenskhet”. 1933 närmar sig. Efterföljare till Breivik, korstågsriddarna mot “kulturmarxism och och islamisering” gör sig beredda.

För oss på eFOLKET är det en självklarhet att det var moraliskt och politiskt rätt att försöka stoppa den fascistoide hat-propagandistens bokbränning. Lika självklart är det att protester i form av stenkastning och vandalism är förkastliga, och dessutom metoder som till hundra procent bidrar till att uppfylla de syften som låg bakom provokationen.

Men var fanns folkrörelserna och socialdemokraterna i till exempel Norrköping? Med tanke på att chefredaktören, verkställande direktören och ansvarige utgivaren för den socialdemokratiska tidningen Folkbladet i Norrköping heter Widar Andersson bör man inte förvånas om några kampanjer mot hatisk främlingsfientlighet och hotfulla provokationer inte fått medialt utrymme i Norrköping med omnejd. Den tidigare riksdagsledamoten och eu-parlamentarikern Widar Andersson har den sista tiden varit aktiv i en propagandaturné tillsammans med SD-ledaren Åkesson, under täckmantel av en “dialog” mellan SD och S. Något som dessutom anmärkningsvärt nog verkar ha tolererats av det socialdemokratiska partiets ledning.

Vi lever nu i dagar som präglas av tilltagande militarism, främlingsfientlighet, unken hurra-nationalism, ökande sociala klyftor och hotande miljö- och klimatkatastrofer. Behovet av en internationell och internationalistisk folklig solidaritetsrörelse är skriande. Situationen är långt ifrån ljus. Men motståndet får inte ges upp. Hoppet om en anständig värld får inte släckas.

Liknande artiklar