När jag skriver detta har det gått ett dygn sedan resultatet av folkomröstningen i Colombia, där medborgarna skulle säga ”Ja” eller ”Nej” till det fredsavtal som under fyra års tid förhandlats fram i Havanna av Colombias regering och FARC-gerillan. Alla opinionsundersökningar pekade på ett rungande ”ja”. Freden, efter mer än 50 års väpnad konflikt, hade redan börjat firas, statsmän (inklusive Margot Wallström) var på plats i Cartagena, Colombia, för att bevittna undertecknandet. Det glunkades om Nobels fredspris till parterna. Men resultatet blev ett överraskande ”nej” till avtalet.
Hur förklarar man det? Att majoriteten av de som röstar vill fortsätta västvärldens längsta väpnade konflikt? I ett land där offren räknas i hundratusentals och som ”tävlar” med Syrien om att ha flest internflyktingar i världen?
Först några fakta:
- Valdeltagandet stannade på 37 procent. Alltså 2 av 3 av de röstberättigade struntade i att rösta. Nej sidan vann mycket knappt, med mindre än 0,5 procent.
- I de av konflikten främst drabbade områdena, vid Atlantkusten och i östra Colombia, vann ja-sidan.
- Nej-sidan var framförallt stark i de större städerna (undantaget huvudstaden Bogotá, där ja vann.) Likaså i regionerna runt Anderna, där konflikten inte varit lika påtaglig och där levnadsvillkoren är bättre.
- Nej-sidans argument har varit att FARC är kriminella som ska sitta i fängelse och inte få delta i det politiska livet. Och att om man släpper fram FARC blir Colombia ett nytt Kuba och Venezuela. Nej-sidan lyckades få omröstningen att handla om FARC och inte om fred.
Vilka står då bakom nej-sidan och vilka har intresse av fortsatt konflikt?
Nej-sidans portalfigur är fascisten, paramilitären, massmördaren, knarkhandlaren, jordägaren och tidigare presidenten Alvaro Uribe. Han var i stort sett politiskt uträknad men har nu gjort en, åtminstone tillfällig, formidabel come-back. Uppräkningen indikerar också vilka som är emot en fredsuppgörelse: alltså militär, storgodsägare, paramilitär, drogkarteller. (Det ska dock konstateras att delar av polis och militär stöder avtalet). Dessa grupper har mycket att förlora ekonomiskt, socialt, juridiskt. De är rädda för sociala förändringar och rättvisa i det extremt ojämlika landet. Det som hade kommit fram ur en fredsprocess skulle göra att många dem också skulle anklagas för krigsbrott. En enorm säkerhetsapparat har byggts upp med pengar från USA:s Plan Colombia. Den skulle, liksom delar av militären, bli överflödig och förlora på fred.
Bäst gick nej-sidan i landets näst största stad och tidigare högkvarter för Pablo Escobars drogkarteller, Medellin. Här vann krigsanhängarna med förkrossande 63 procent. Nej-kampanjen leddes av Jhon Jairo Velasquez, en dömd knarkhandlare. Han var tidigare Escobars ”chefs-mördare” och har erkänt mordet på fler än 300 personer och han har gett order om att mörda fler än tio gånger så många, inklusive journalister, domare och aktivister. Han vill nu bli riksdagsledamot och representera ”yttersta högern”, som han själv säger. Röstade folk ”nej” i Medellin av fruktan? Jag vet inte, men man kan inte låta bli att undra.
Nej-sidan fick oväntat och överraskande stöd av Human Rights Watch, den USA-baserade människorättsorganisationen (?) vars Latinamerikachef José Miguel Vivanco blandade sig i kampanjen och lade sig väldigt nära Uribe. Detta slogs upp stort i colombianska medier. Nej-sidan stöddes också av många av de evangeliska samfund som etablerat sig och som hetsade mot ”kommunisterna”.
Medierna domineras av högern och har propagerat för ”nej”. För övrigt har de svenska medierna som vanligt utfört sin drängtjänst åt högern och upprepar okritiskt nej-sidans argument som förklaring till resultatet. Men de nämner inte att av offren för konflikten står Colombias regering och paramilitär för ca 90 procent och gerillan för 10 procent.
Ja-sidan är ingen enhetlig grupp. Hela vänstern har stött fredsprocessen. Men man ska inte tro att president Santos är någon vänsterfigur. Han representerar en annan del av borgerligheten än Uribe. Inte minst det internationella gruvkapitalet som inte kommer åt Colombias alla mineraltillgångar då mycket av dem finns på gerillakontrollerat område. USA har bytt fot och säger sig nu stödja fredsprocessen, efter att under många år ha pumpat in miljarder och åter miljarder dollar till Colombias militär. Men dragit slutsatsen att ingen sida kan vinna kriget och för att göra exploatering av hela landet för USA:s storföretag möjligt behövs fred. USA försöker framställa förhandlingarna som en seger för Washingtons diplomati! Men är det några utomstående som bidragit till avtalen är det framförallt Kuba, och i viss mån Venezuela och Norge.
Vad händer nu? Washington, som under många år underblåst kriget, har när detta skrivs ännu inte uttalat sig. Vänstern står handfallen, överraskad, besviken, sorgsen och (tillfälligt?) besegrad. FARC-gerillan, som hela tiden varit motståndare till en folkomröstning, har deklarerat att avtalet, efter undertecknandet är juridiskt bindande och att man respekterar det. Folkomröstningen ser man som en politisk markering och inget mer. Också regeringen säger sig hålla fast vid vapenvilan. President Santos har kallat alla partier till samtal för att diskutera hur man går vidare. Uribes parti, Centro-Democratico (som varken är center eller demokratiskt) är inte intresserade och har sagt nej. Högern känner vind under vingarna och kommer att försöka utnyttja resultatet för sina syften, bland annat att FARC ska straffas. Men att återgå till det som var innan förhandlingarna är inte möjligt. Vad som kommer istället är svårt att förutse. Parterna ska träffas i Havanna igen. Det colombianska dramat, som aldrig verkar ta slut, fortsätter. De hungrande, de fattiga, de bortdrivna, de jordlösa är de som åter drabbas hårdast och de har åter svikits.
Zoltan Tiroler 161004
