Per Leanders intervjuartikel har tidigare varit publicerad i tidningen Internationalen.
*****
“Sjukhusens resurser läggs på administration i stället för vård”
I en ny rapport går Ivo till hård kritik mot de svenska sjukhusen, där sjuksköterskorna tvingas gå på knäna till följd av besparingar, och många av förståeliga skäl söker sig bort från yrket. Internationalen har talat med läkaren Cecilia Verdinelli som berättar om hur en svällande byråkrati tar resurser från den egentliga vården.
Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, har under ett års tid genomfört en tillsynsgranskning av 27 svenska akutsjukhus och nu presenterar myndigheten sin rapport, som är mycket kritisk mot samtliga sjukhus. Alla regioner i Sverige har brist på disponibla vårdplatser inom akutvården.
Alla 27 akutavdelningar uppger att man varje vecka måste skicka hem patienter som egentligen behöver läggas in på sjukhus. Ivo bedömer att minskningen av vårdplatser har gått för långt, och att svensk vård i dag inte är förenlig med svensk lagstiftning. Den största orsaken till problemen är brist på personal, framför allt sjuksköterskor.
Ivo framhäver flera gånger att det inte är sjukvårdspersonalen som ligger bakom problemen. Tvärtom:
– Vi kan se i den här granskningen att vårdpersonalen snarare gör allt och lite till. De vi säger är att det handlar om ledningen och styrningen. Hur man leder, kontrollerar och hanterar patienthanteringen, säger Ivo:s generaldirektör Sofia Wallström i ett pressmeddelande.
– Personalens förutsättningar att jobba patientsäkert är usla.
Internationalen har talat med Cecilia Verdinelli, ST-läkare på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och debattör som själv flera gånger har lyft problemen med underbemanningen inom vården och de ohållbara arbetsförhållandena. Hon välkomnar Ivo:s rapport som en bekräftelse på att den kris som personalen upplever nu tas på allvar.
– Det låter kanske lite bakvänt, men det känns befriande att Ivo slår på stora trumman om detta. Alla vi som arbetar inom sjukvården är tveksamma till att tala om problemen, för det sista man vill är att skrämma upp människor så att de inte vågar söka vård. Men det leder också till en tystnadskultur som inte gör att något blir bättre. Så jag och mina kollegor är tacksamma över att vi får en bekräftelse på att det här stämmer, säger hon.
– Vad vi ser i sjukvården är en normalisering av det som vi för tio år sedan hade ansett vara dålig vård. Det vill säga att patienter som hade behövt en vårdplats regelbundet skickas hem från akuten och andra mottagningar. I viss mån försöker man sy ihop ett sorts säkerhetsnät ändå med någon kontaktsköterska som får ringa hem några dagar senare och kolla att det inte har blivit värre, men det kräver också kräver enormt mycket arbete och patientsäkerheten blir sämre.
Som exempel på hur situationen har förändrats inom sjukvården under de senaste decennierna berättar Cecilia Verdinelli att äldre läkare fortfarande minns hur man kunde lägga in patienter enbart för observation. Något som skulle vara fullständigt otänkbart idag.
– Vi yngre läkare skrattar åt att våra äldre kollegor fortfarande har en idé att man kan lägga in en patient som man är orolig för över natten för observation. Vi som har börjat jobba inom vården de senaste tio åren har aldrig varit med om att det funnits resurser för det. Men självklart skulle det vara bättre både för patienten och sjukvården ifall man hade möjlighet att göra så i förebyggande syfte, säger hon.
Bristen på vårdplatser leder också till dålig stämning mellan dem som jobbar på sjukhuset berättar Cecilia Verdinelli.
– Nästan varje inläggning leder till konflikt mellan akutmottagningen och avdelningarna om platser. Just den här stadiga konfliktnivån är väldigt nerbrytande på arbetsplatserna.
Varför har det har blivit så här?
– Så här har det varit i ett par decennier nu och från början tror jag att det har handlat om underfinansiering i kombination med olika märkliga ekonomiska system, som det som kallas New Public Management (NPM). Det har skapat en ständig brist på resurser eftersom man bland annat inte räknar upp kostnader inom vården eller tar i beaktande att befolkningen ökar. Då kan politikerna säga att nej, vi har inte skurit ner, ni har precis samma budget som året innan och den kanske till och med har ökat. Men i själva verket har kostnaderna ökat ännu mer, och patienterna har blivit fler, så det går inte ihop, säger Cecilia Verdinelli.
– Det i sin tur gör att många söker sig bort från vården. Idag är huvudproblemet bristen på sjuksköterskor. Bristen på vårdplatser är i själva verken bara ett annat namn för sjuksköterskebrist. Vi har massor av sängar, det är inte det som är problemet. Det stora problemet är att sjuksköterskorna flyr från yrket. En vanlig sjuksköterska på ett akutsjukhus vet aldrig, när hon kommer till jobbet, om hon får gå hem när hennes pass är över. Jag tror att det är svårt att förstå hur tufft det är att inte äga sin tid alls. Det gäller även oss läkare i någon utsträckning, men sjuksköterskorna har det klart värst.
Samtidigt läggs enorma resurser på sjukvårdsbyråkrati och administration i stället för på den egentliga vården.
– Man hör ibland regionpolitiker säga att, hallå, vi har fler anställda i regionen än någonsin tidigare. Men vad vi då har sett är framför allt en tillväxt i administrationen. Och administration behövs ju så klart, men det har uppkommit tjänster som inte fanns i vården för 20 år sedan. Olika former av utvecklare, projektledare, verksamhetsstöd som mest är till för att hjälpa cheferna, lite oklart med vad. Löneutvecklingen går mer och mer till den sortens tjänster. Det har också med New Public Management att göra. När man ska detaljmäta olika former av resultat, då behövs det en yrkesgrupp som ägnar sig åt detta, säger Cecilia Verdinelli. Hon kan också förstå att vissa söker sig till de här jobben för att komma bort från slitet på golvet.
– Det uppstår i systemet en form av sug efter den här sortens tjänster. Lyckas man få ett sånt jobb så blir man relativt skyddad bakom ett skrivbord, och man slipper ta hand om patienternas besvikelse och de anhörigas förtvivlan. Kombinationen av NPM och den här viljan bort från golvet, som är begriplig på många sätt, har gjort att vi har fått ett svällande skikt av mellanchefer och administratörer.
Ytterligare ett modernt fenomen som urholkar vårdens resurser är privatiseringen och de bemanningsbolag som lockar välutbildade sjuksköterskor med bättre arbetsförhållanden.
– Jag har stor förståelse för den sjuksköterskekollega som väljer att gå över till ett bemanningsbolag, för det finns stunder man kan känna att “hur masochistisk måste man vara för att orka jobba inom vården?” Det finns sjuksköterskor som ständigt måste ta kvälls- och helgpass och inte kan ha ett liv utanför jobbet. Om det då finns ett alternativ, som inte bara erbjuder högre lön utan framför allt bättre arbetstider, då är det ganska självklart att man tar det, säger Cecilia Verdinelli.
– Det är fullt förståeligt att människor väljer det, men på systemnivå är det katastrof. Det är det som blir vårdplatsbristen, att de stora regionerna och sjukhusen nästan inte klarar av att rekrytera eller behålla personal. Och något som är väldigt oroande är att det börjar spridas över andra yrkesgrupper än sjuksköterskorna. Jag tror att vi även börjar se en begynnande läkarflykt, säger hon.
Per Leander
