Våren har dominerats av “Andlighet” och det har blivit dags att knyta ihop säcken. Serien har innehållit mer nyheter och dagsaktuella händelser än tänkt. Jag måste inse att politik och andlighet är oupplösliga för mig. Den har innehållit mycket litteratur, filmer och länkar, vilket var meningen. Jag är folkbildare och skriver i det syftet. Slutligen har serien kommenterats och väckt intresse bland vännerna. Den har varit en dialog med mig själv och försökt svara på existentiella frågor vi alla brottas med.
Jag har alltid varit en andlig sökare. Mormor var schartauan, mamma och pappa ateister, faster och hennes man frälsningssoldater. För länge sedan gick eFOLKETS medarbetare Kjell och jag en kurs på Tollare. En kväll satte han oss ner och började berätta. Om Ellen Key, Fogelstad och Elin Wägner. Genom den senare kom jag kontakt med kväkare i Göteborg. Senare blev det möten på Södermalm och Svartbäcken utanför Rimbo. Men jag har även mött kväkare i Edinburgh och Wilmington (Delaware).
Kväkarna tror på “det inre ljuset” och “något av Gud i varje människa”. Gud är ingen skäggig gubbe i himlen, utan en ande eller kraft, det vi kallar “moral” eller “samvete”. Således olika för olika personer. Kväkarna saknar nästan helt teologi. Det finns inga dogmer eller symboler, kyrka eller präster. Historien präglas av demokrati, jämlikhet och pacifism, slaverimotstånd och ickevåld. Det finns tre andra fenomen jag vill lyfta fram.
Elin Wägner
Det första är egentligen en person. Hon var journalist, författare, rösträtts- och fredsaktivist. Torbjörn Söderquist menar att religionens betydelse för författarskapet har underskattats och att tiden är mogen för att utvidga bilden. Både morfar i Tolg och morbror i Berg (båda utanför Växjö) var präster. Världskrigen drev förmodligen Elin till Kväkarna 1936. “Väckarklocka”, skriven fem år senare, andas desperation. Därav titeln så klart. 1944 blev hon den andra kvinnan i Svenska akademin efter Selma Lagerlöf.
Mellan Eskilstuna och Katrineholm ligger Kvinnliga medborgarskolan Fogelstad. Gruppen bestod av Kerstin Hesselgren, Elisabeth Tamm, Ada Nilsson, Honorine Hermelin och Elin Wägner. 1925–54 passerade många kända deltagare och lärare som Moa Martinsson, Siri Derkert och Emilia Fogelklou. I våras öppnade den nyrenoverade utställningen och nyligen köptes rektorsvillan (Lilla Ulfåsa) av en rörelse, som ska bli mycket spännande att följa. Vi återkommer till den i höstens första krönika.
Wägner och Fogelklou möttes på fredskonferensen i Haag 1915 och blev vänner för livet. Deras brevväxling finns bevarad i en bok. Fogelklou var teolog och en av grundarna av det svenska kväkarsamfundet, som Wägner gick med i. Ulrika Knutson, författare till “Kvinnor på gränsen till genombrott”, kallar dem ett omaka par. Fogelklou var inte radikal feminist som Wägner, men båda arvtagare till Ellen Key och idéerna om samhällsmoderlighet. Wägner avled 1949 och Fogelklou 1972.
Speak Truth to Power
Det andra fenomenet jag vill lyfta fram kallas Speak Truth to Power. Det kan hända att jag politiserar andligheten. Samtidigt är vissa ämnen (kärnvapen, klimathot, metoo) så universella och angelägna att vi MÅSTE prata om dem. Mahatma Gandhi förstod det. Taktiken liknar hans Satyagraha. Martin Luther King och Nelson Mandela förstod det.
Kväkarnas arbete har bland annat lett till Nobels fredspris 1947 och Greenpeace 1971 (en av grundarna var Irving Stowe). Med “makt” avses: de med höga poster i samhället, folket som ger dem makt och fenomenet makt i sig. En viktig utgångspunkt är Bergspredikan; som också Tolstoj utgick från. Vi är så fast i föreställningen av en värld, där “det onda” måste bekämpas med militärt våld, att pacifismen avfärdas som naiv och omöjlig. Kväkarna vill återföra den som en möjlighet, kanske vår enda.
En kritiker till taktiken är Noam Chomsky. “Makten vet redan sanningen och är upptagen med att dölja den” säger han. “Det är de förtryckta som behöver höra den, inte förtryckarna.” Han tar Arabiska våren som exempel, där folken i vissa fall störtade diktatorerna eller tvingade dem till reformer. I andra utlöste det inbördeskrig som fortfarande pågår. Chomsky varnar för begreppet Sanning och rörelser som säger sig företräda den, samt vill hellre prata med än till.
Samtal ur tystnaden
En viktig del i kväkarnas liv är tystnaden, men att beskriva något som inte finns blir lätt flummigt och metaforiskt. Det tredje fenomenet jag vill lyfta fram kallas Samtal ur tystnaden. Jag har upplevt mötesformen på Backagården i Höör och Wendelsberg i Mölnlycke. Mötet ska vara just ett samtal, inte en debatt eller polemik, varvat med tystnad och reflektion. Besluten fattas av kollektivet och i konsensus. Omröstningar förekommer inte. Besluten antecknas av ett ombud i ett protokoll.
Att tystnad inte finns är fel. Egentligen är det precis tvärtom. Jag märker hur den påverkar mig allt mer, som människa i allmänhet och folkbildare i synnerhet. Tystnaden utestänger distraktioner och skärper mina sinnen, förstärker intryck och minnena av dem. I klassrummet låter jag stoffet tala och lyssnar på deltagarna hellre än mig själv. Kväkarna har lärt mig tänka efter innan jag talar. Och lyssna mer än jag talar.
Detta förhållningssätt kräver ödmjukhet och omsorg om varandra. Alla rörelser har människor, som vill manipulera och utnyttja andra för sina intressen. Kväkare är inte mer än vanliga människor och inga undantag. Att försöka bortförklara det är att blunda för det uppenbara. Medvetenhet och ärlighet möjliggör tvärtom sammanhållning. Folkbildningen är demokratisk, kollektiv och tillhör alla.
Det här är sjunde och sista delen. I höst väntar en ny serie “Kvinnliga pionjärer”: Fogelstad, Moa Martinson, sexualpolitik, Astrid Lindgren och Virginia Woolf. Men nästa vår blir det nog en ny serie “Andlighet”: korstågen, schartauanismen, “den skötsamme arbetaren” och fanatism. I mitt arbete märker jag “svenskars” okunskap och fördomar mot religion, främst islam, vilket sänker nivån på samhällsdebatten.
Av Tobias Persson
Serien “Andlighet”
1. Två föregångare
2. Slaveri
3. Icke-våld
4. Kongo-Kinshasa
5. Pingströrelsen
6. Fanatism
7. Folkbildning och mötesdemokrati
Källor:
Vägen till Vännernas samfund. Elin Wägner-sällskapets skrift. Nr 28/2017
