Satyagraha

När personer ombeds räkna upp sina förebilder blir det ofta: Gandhi, Luther King och Mandela. De är självklara och okontroversiella, ingen säger emot. Men hur mycket vet vi om dem egentligen? (De två senare återkommer i krönikor i vår.)

I våras såg jag “Satyagraha” och trollbands direkt. Av den suggestiva musiken, Cirkus Cirkörs akrobatik och sanskrit textat till svenska. Men det var något som inte stämde. Satyagraha betyder “sanningens väg” och sånt oroar mig alltid. Vilken “sanning” och vems? Det blir lätt dogmatik. Svart mot vitt, ljust mot mörkt, gott mot ont. Samtidigt är det självklart så att praktiserandet av icke-våld/civil olydnad ledde till Indiens självständighet, medborgarrättsrörelsen i USA och kampen mot apartheid i Sydafrika.

Gandhi vistades där 1893-1914. Indierna tvingades bära särskilda pass, som vita inte behövde. I början ledde han en protest, där gruppen brände dem och slutade inte, fastän polisen beordrade och slog dem. Gandhi grundade också en farm, döpt efter den ryske författaren Lev Tolstoj (1828-1910). En mindre känd föregångare, som inte räknas upp. (Även han återkommer i vår)

1913 ledde Gandhi en marsch mot Newcasle. Sydafrika, inte Skottland! Förutom snarlika engelska namn på personer och platser är Sydafrikas historia komplicerad med britter, boer/afrikander, fristater och unioner, samt en komplicerad relation till Imperiet (här hänvisar jag till speciallitteratur). En ledare vid den här tiden hette Jan Smuts. Han gillades av britterna och pekades t.o.m ut som en möjlig efterträdare till Churchill vid hans eventuella frånfälle.

Det är ironiskt att Storbritannien bekämpade Nazityskland och samtidigt bedrev ett lika rasistiskt och blodigt styre i sina kolonier. Churchill kallade t.ex Gandhi för halvnaken fakir. Det är också ironiskt att Väst terrorstämplar de frihetskämpar man decennier senare hyllar och ger nobelpris. För Aung San Suu Kyi gäller motsatsen. Väst har gått från hyllande och nobelpris till kritik mot förföljelsen av rohingya. Våra egna muslimska minoriteter förföljer och terrorstämplar vi dock oproblematiskt.

Om vi hoppar, så består Indien av tre stora folkgrupper: hinduer, muslimer och sikher. De levde, vad jag förstår, samman i hyfsad symbios fram till självständigheten då Imperiet, i sann kolonial anda, började hetsa religioner och regioner mot varandra. Vilket ledde till delning och födelsen av två nya stater: det hinduiskt dominerade Indien under Jawaharlal Nehru och det muslimskt dominerade Pakistan under Muhammed Ali Jinnah.

Eftersom hinduer, muslimer och sikher bodde om varandra i städer och byar genomfördes en folkomflyttning med hundratusentals dödsoffer. Båda stater skaffade kärnvapen och krigade om Kashmir. Pakistan delades senare också och en tredje stat föddes: det bengaliskt dominerade Bangladesh. Gränstrakterna mellan Pakistan och Afghanistan såg framväxten av talibanerna och al-Qaida. USA stödde bin Ladin mot Sovjet, tills efter 9/11 då de mördade honom 2011.

Apropå mord, så blir frihetskämpar ofta mördade. Gandhi sköts av Nathuram Godse. (Släktingarna Indira och Rajiv mötte samma öde.) Luther King sköts av James Earl Ray, men Mandela dog naturligt. Även Indiens siste vicekung, Louis Mountbatten, mördades av IRA. Ska vi ta några svenska kopplingar, så var han bror till vår drottning och Gustav VI:s andra fru Louise. Under sin ambassadörstid i Indien träffade Alva Myrdal Nehru, vilket återkommer i nästnästa krönika.

Enligt vissa källor kämpade Gandhi för indiernas rättigheter i Sydafrika, men ignorerade majoritetens. Några påstår t.o.m att han kände släktskap med britterna som arier/indoeuropéer, något de svarta inte var. Attenboroughs film är ingen kritik i sig, men den finns där om man letar. I en scen vägrar hans högkastiga fru Kasturba rensa latrinerna på Tolstojfarmen. Gandhi blir arg och hotar förskjuta henne, men ångar sig och skäms. Hon säger då “Du är mänsklig, bara mänsklig” och de försonas.

Gandhi varierade klädsel från kostym, via långskjorta och turban, till höftskynke. Frisyr från “vanlig”, via tofs i nacken, till flintskallig. En period gällde getskötsel och en annan spinning. Han jobbade i kampanjer. En gällde stoppet av import av brittiskt tillverkade kläder till förmån för inhemska, en annan framställningen av salt. Det är naturligt att en person provar sig fram och anpassar åsikter efter erfarenhet. Det som stör mig är åter dogmatiken, kravet på att alla ska följa efter.

Dessa kampanjer spårade ofta ur i indiska upplopp mot britter eller hinduiska mot muslimer. Gandhi gjorde då helt om och tog avstånd. Vid två tillfällen fastade han för att stoppa våldet, den längsta av dem i Calcutta augusti 1946, då han nästan dog. Slutligen. Gandhi bestämde sig sent för ett liv i celibat, men bröt det fyra gånger. Enligt vissa källor prövade han sin andliga styrka genom att sova med flickor. Jag vet inte om det är sant eller innefattade sexuella handlingar, betydelsen vid den här tiden, i det hinduiska samhället eller hur kulturrelativistisk man ska vara. Men vi kallar flickor under 18 för minderåriga och (eventuella) sexuella handlingar med såna för peodfili.

Varför säger jag det här? För att smutskasta Gandhi? Reducera hans roll som politisk och religiös folkhjälte? Nej, tvärtom. För det första att, som Kasturba, visa att människor är komplexa varelser med fel och brister. Annars blir det dogmatiskt och auktoritärt över det, personkult eller sekterism. Låt människor vara människor och sätt dem inte på pedestal! För det andra. När du räknar upp förebilder ska du veta vilka de var och vad de gjort. Annars undrar man ju över det föredömliga.

Av Tobias Persson

Källor:

Liknande artiklar: