Kjell Östberg.

Allmännyttan – den sista resten av den solidariska bostadspolitiken

“Sälj ut det som återstår av allmännyttan”, basunerar Dagens Nyheters ledarsida ut (8/3). “Mer marknad på bostadsmarknaden är bra för Sverige”.

De många hundra tusen som står i bostadskö, bor i tredje hand, dignar under bostadslån eller fruktar marknadshyror håller knappast med. Samtidshistorikern Kjell Östberg berättar här historien om den sociala bostadspolitikens uppgång och fall.

KOMMENTAR

Den svenska bostadspolitiken var länge ett internationellt föredöme, en success story. Och den spelade en avgörande roll för att skapa den moderna välfärdsstaten, skriver Thord Strömberg, vår främste expert på den sociala bostadspolitiken, som tyvärr gick bort i somras.

Den skulle inte bara råda bot på bostadsbrist, trångboddhet och usel bostadsstandard, den skulle också stabilisera konjunkturen, uppmuntra familjebildning och underlätta befolknings­omflyttningar

Målsättningarna fastställdes redan efter andra världskriget i den mäktiga bostadssociala utredningen, en av de sociala ingenjörernas mäktigaste verk. Den slog fast att samhället skulle erbjuda medborgarna moderna lägenheter till rimliga hyror på högst 20 procent av inkomsten.

Det viktigaste redskapet för detta skulle vara Allmännyttan, alltså de kommunala bostadsbolag som startades på löpande band. Allmännyttan fick gynnsamma statliga lån och hyran skulle hållas nere genom hyresregleringar. På 1960-talet infördes på många håll bruksvärdeshyra, där hyresnivån bestämdes av hyrorna i den icke-vinstdrivande allmännyttan

Det dröjde innan folkhemmet på allvar kunde utrota trångboddhet och omoderna lägenheter. Brist på kapital, den kraftiga inflyttningen till storstäderna och de stora barnkullarna som nu ville flytta hemifrån gjorde att bostadsbristen var en av tidens mest diskuterade frågor – och bidrog till socialdemokraternas nederlag i kommunalvalet 1966.
1965 sjösattes emellertid Miljonprogrammet, en av den svenska välfärdspolitikens allra mest uppmärksammade och omdiskuterade projekt.

Finansieringen kunde nu lösas genom lån från de hastigt växande pensionsfonderna, en annan av välfärdssamhällets innovationer. Och kommunernas ansvar för byggandet underströks ytterligare. Den kommunala allmännyttan var den i särklass viktigaste byggherren.

Eftersom de kommunala bostadsbolagen hade fortsatt gynnsammare lånevillkor, kunde utnyttja storskaligheten bättre och dessutom inte skulle generera någon vinst var utrymmet för profiter inom den privata bostadsmarknaden begränsad.

Kvantitativt blev miljonprogrammet en stor succé. Bostadsbristen försvann på de flesta håll och Sverige hade världens högsta bostadsstandard.

Den statliga styrningen i form av lån och stordrift bidrog till att byggkostnaderna kunde hållas låga. Priset blev massproduktion och monotona miljöer, miljonprogrammets allt mer framträdande baksida. En viktig orsak till detta var att byggbolagen, den del av bostadssektorn som fortfarande arbetade på marknadens villkor, drev på för kvalitetsförsämrande rationaliseringar för att öka sina vinster.

Det är uppenbart att bostadspolitiken i mitten av 1970-talet tillhörde de områden där stat och kommun hade det allra starkaste greppet. Finansieringen kom alltså i huvudsak från de kollektiva ATP-fonderna. De statliga lånen gynnade offentligt byggande och hyres- och bruksvärdesregleringar begränsade möjligheterna till privata vinster. Kommunerna hade ett starkt mark- och planmonopol och allmännyttan var den utan tvekan största hyresvärden.

Men trycket att gå längre var stort, inte minst sedan problemen med miljonprogrammen blev tydligare. Många ville låta samhället ta över hela bostadsmarknaden. 1975 uttalade sig LO för marksocialisering.

Ännu längre ville det socialdemokratiska kvinnoförbundet gå. I Kvarteret framtiden, som antogs 1978 slogs det fast att det privata ägandet stod i motsättning till en god bostadspolitik. Hela bostadsproduktionen måste ställas under demokratisk kontroll. Bostäder skall inte kunna användas i spekulationssyfte. Värdeökningar ska överföras till samhället. Markägarens rätt att bestämma över vad som ska byggas förs över till kommunerna och all nyproduktion ska ske på samhällsägd mark. Också fastighetsägandet bör socialiseras.

Programmet ställde också krav på en samhällsplanering som utgick från människors sociala behov. Inga privata vinstintressen ska få styra. Vikten att motverka segregering lyfts fram, en allsidig sammansättning av befolkningen skulle vara ett villkor för bygglov.

För kvinnorna blir bostadspolitiken ett led i att fördjupa demokratin och något som skulle innefatta allt från själva bostaden till huset, kvarteret, närmiljön, stadsdelen. Hyresgäster skulle ges full beslutanderätt över sina bostäder och beslut om hur fastigheterna skulle förvaltas föras över från ägarna till de boendes organisationer.

Så radikala krav hittar man ingenstans idag, vare sig hos Vänsterpartiet eller socialdemokraternas vänsterflygel Reformisterna.

Men mycket litet av dessa tankar genomfördes. När vi närmar oss 1980-talets nyliberalism och individuella ideal förändras också bostadspolitiken. Nu satsades istället på villabyggandet.
Staten gav dem som skaffade eget hus generösa lån och betalade skillnaden upp till marknadsräntan ur egen kassa. Med kraftigt stigande räntor ökade statens kostnader från 3,7 miljarder 1979 till 32 miljarder 1992.

Också skattesystemet gynnade villaägandet. Eftersom bostadslånen var avdragsgilla och inflationen låg fick många i praktiken betalt för att bo.

Att köpa ett eget hem var inte bara ett sätt att förverkliga en dröm om ett trevligt boende. Det var också en osedvanligt gynnsam statligt subventionerad investering som bidrog till att göra betydande delar av 40- och 50-talisterna till välbeställda pensionärer.

När den borgerliga regeringen Bildt tog över 1991 försvann snabbt det som var kvar av den solidariska bostadspolitiken. Bostadsmarknaden skulle liberaliseras.

Allmännyttan skulle inte längre gynnas av statliga lån och inga nya allmännyttiga bostadsföretag skulle godkännas. Senare beslöts också att allmän­nyttan måste redovisa marknadsmässig avkastning på sin verksamhet vilket drev upp boendekostnaderna för alla. Nästa steg blev kampanjen för marknadshyror. Snart började också de kommunala bostadsföretagen att omvandlas till bostadsrätter eller säljas ut till skrupulösa bostadsföretag och riskkapitalister.

Samtidigt sjönk bostadsbyggandet som en sten, från drygt 65 000 lägenheter 1990 till drygt 10 000 några år senare och det har aldrig hämtat sig. Marknadsekonomin har visat sig vara ett fullkomligt odugligt redskap för att garantera rätten till bostad.

Inte minst har allmännyttans betydelse för svensk bostadspolitik i praktiken skjutits i sank. En syn, grundad i folkhemstanken och välfärdsstatens framväxt, på det goda hemmet som en slags medborgerlig rättighet  har ersatts av tanken om bostaden som en individuell investering och  framtida förmögenhet och en lukrativ mjölkkossa för giriga marknadsaktörer.

Kjell Östberg

Artikeln är tidigare publicerad i Intenationalen.

Liknande artiklar