“Om kriget kommer” – en Eskilstuna-berättelse av Tommy Andersson

– Nu när det talas om ökat hot mot Sverige och så vidare, fick jag för mig att den kanske kunde användas. Det är ju fiktion med upplevelser och minnesdetaljer jag byggt den på. Berättelsen försigår på 60-talet.
Tommy Andersson.

Det s k kalla kriget delade upp världen, varje hushåll hade skriften Om kriget kommer liggande nånstans, och i vestibulen satt en utrymningsplan vart man skulle ta vägen, och i husen byggda efter kriget, fanns i källaren ett skyddsrum som samtidigt var matkällare. 1960-talet var, seende tillbaka, en idyll där en stor militärmanövers ringlande transport på Bergsgatan, genom Eskilstuna, blev en sensation för ungars lystmäte.

“Om kriget kommer”

Poppen hade fickorna fulla med kola som han hade lurat gumman Malken på. Hon och hennes gubbes konfektyraffär gick med ständig förlust, och hemma vid köksbordet drogs det in än på det ena, än på det andra. Det var gubben Malken som skötte bokföringen och såg förlusterna. Potatisen som blev över från en måltid sparades och kokades om i mjölk. De blev nästan som fettisdagsbullar med mandelmassa. Sedan kräktes han och frugan, ingen visste om den andre. Han gick ner i källaren, där portvakten satt i pannrummet över en kopp kaffe. Malken gick till mopeden han hämtade varorna med. Sakta klappade han sitsen och hulkade. Där bredvid fanns ett avlopp med golvsil, som fick ta emot potäterna och mjölken. Han spolade med kranen, strax ovanför, stänkte ner sig och svor däröver.

Portvakten ryckte till av ljudet och for upp från den röda galonen med ett sprakande som slog gnistor. Han slängde upp pannrummets plåtdörr till källargången. För att få ljus måste han slå flera gånger på lysknappen.

– Förbannat, aldrig får jag träff på första.

Portvaktens långa näsa luktade sig fram till den stinkande massa, som Malken lämnat efter sig.

– Satan, vilket svineri! sa portvakten. Vem? Och vem tror de ska ta hand om det här? Ja, inte jag i alla fall!

Han funderade en stund till och ljuset slocknade.

I ensamheten hade portvakten börjat prata för sig själv i de långa källargångarna. Ibland hade han med sig en ficklampa för han var trött på att hela tiden behöva trycka på lysknappen.

Han gick tillbaka till pannrummet.

***

– Se här kommer Greven, sa Poppen när jag gick över gruset i min grälla kostym.

– Hur står det till med affärerna, Greven? frågade Poppen, medan Ulla Puh fnittrande svängde på kjolen. Man kunde tro att hon var imbecill, men skenet bedrog.

Poppen var kanske inte klipsk, snarare framåt, som man säger, och han vann mycket på det.

– Inge vidare, svarade jag sanningsenligt.

Jag har aldrig visat framfötterna när det gäller affärer, varken då eller senare.

– Här har du, sa Poppen och hivade fram en näve med Dixikola.

Han hade ett gott hjärta.

Mina tänder var i bättre kondition på den tiden och magen också. Fast ibland fick man ju magknip.

– Bättre än tjära, va?

Vi lekte att det fattades en tand med hjälp av tjäran.

– Fin bil han Larsson kör runt i, sa Poppen, och låtsades vara spekulant, gick runt droskan med långa steg och sparkade på däcken.

– Hallå där! Det där ger du fan i! Larsson var med geschwindt från fönstret. Han hängde ut genom ena halvan där han bodde i gårdshuset med sin fru på nedre botten.

Han var fet och skulle snart trilla av pinn, om han fortsatte att hetsa upp sig i den takten, buken vilade mjukt som sälskinn över fönsterramen, gömde blecket.

Det slog i gårdshusdörren och Larsson kom ut med tunga steg. Vi flyttade oss bort från den svarta droskan. Larsson höll den platta mössan, med bakelitskärmen, i näven. Han hade mörkblå kostym med svart slips och vit nylonskjorta.

Larsson gav oss ett öga, men han sa inget, innan han öppnade bildörren och klev in.

Poppen kom igång. Han gick med dryga steg fram mot droskan, och ställde sig framför med händerna på ryggen. Poppen stod där och vippade upp och ner på hälarna, under det att Larsson försökte få igång bilen.

Larssons misslyckades flera gånger med att få motorn att tända.

– Nä, nu djävlar! Larsson slängde upp bildörren på vid gavel och stack ut en fot. Poppen rusade mot stora portgången. Ulla Puh och jag sprang efter. Porten stod alltid öppen då det blivit ett fasligt kommande och åkande med bilar till och från gården på senare tid.

– Ho ha hi! skrek Poppen i portgången så det ekade, medan vi passerade igenom.

Ute på gatan gick vi trottoaren fram mot Kämpes Snus och Tobak.

En cigarrettautomat fanns utanför. Poppen ryckte i alla handtagen och ögnade igenom springorna, om det inte var några pengar kvarglömda.

Malkens konfektyr låg på våran sida av gatan, i vårt kvarter, i samma hus som vi bodde, de hade också en automat där frukt och tablettaskar fanns till försäljning. Det första Malken såg till, varje morgon när han gick till affären, var automaten.

– Förbenat, nu har de varit här igen! sa han och skådade förödelsen.

– De stjäl allt jag stoppar i och så blir det dyrt att byta glas varenda gång i lådorna. Det är ingen idé att ha något av värde där till försäljning, hade Malken sagt. Mycket mogen frukt blev kvar länge i deras affär, och som de inte var så benägna med att kasta bort den, hamnade den till extrapris i automaten. Tjuven hade straffkastat ett äpple mot konfektyraffärens panoramafönster. Frukten var så rutten att rutan höll.

Portvakten hade hjälpt Malken med att installera ett tjuvlarm. Ledningen gick upp till Malkens lägenhet, som själv efter att ha tagit sig nedför en halvtrappa, och ut genom porten, efter femton meters sprintande på trottoaren, nådde affären för att kunna fånga boven när larmet gick. En stor skylt hade satts upp: ”LARMAT.” Och sista tiden hade automaten fått vara ifred.

Poppen skulle försöka köpa några lösa cigarretter av tanten Kämpe.

När han kom ut såg vi på hans min att han hade misslyckats. Jag tyckte det var lika bra för man blev sjuk och illamående av cigarretter, det visste jag sen tidigare. Det var bara det att man måste vara med och röka om det fanns cigarretter, så man inte ballade ur gänget. Vi rökte i källargången. Cigarretterna och tändstickorna var gömda under ett järnlock i golvet. Sen spydde vi i silen vid Malkens moped.

– Helvete! Nu är det nån som varit här igen och svinat , sa portvakten, lyfte på kepsen och kliade sig.

***

Hästkastanjerna faller över fru Apelgrens mattor som hänger ute för att vädras.

Poppen försöker bygga en koja i trädet; han är inget ämne till ingenjör men genom sin far har han tillgång till verktyg och material. Jag och Puhan står under och ser på medan Poppen klänger i lianerna.

– Vilken utsikt! säger han och spanar mot sömmerskorna på tredje våningen i fabrikshuset på andra sidan.

Jag lät mig inte övertygas om den fantastiska utsikten, utan trodde snarare att det var ett sätt att försöka lura upp mig dit jag inte ville.

En lastbil kom till fabriksgården och hämtade för vidare transport ut i Robe Coture D`hote–världen. Högst däruppe följde tanterna i fönstren hur deras arbeten togs om hand av lastbilschauffören och hans matsäck, en spelevink som rökte och pratade med soträvarna längst ner i Skrammelhelvetet, istället för att hjälpa till. Chauffören fick själv rulla ombord de flaxande och färgglada bomullsklänningarna. En pust av poesi virvlade där nere i avgrunden – ljusa bomullstyger lyste upp i soträvarnas dystra håla. Sömmerskorna plockade fram paket med cigarretter, några rökte Gauloise. De bolmade som besatta konstnärer efter en lyckad vernissage, men snart måste de stryka av glödspetsen, mot en tegelsten eller fönsterbleck, och spara fimpen. Den nitiske förmannen, kontoristen och bokföraren Nilsson, stod ute i maskinhallen.

I fluga, med smetat, bakåtkammat hår, de runda glasögonen stadigt placerade på den trekantiga näsan, de grå skydden mot bläcksudd, och de silverfärgade ärmhållarna uppdragna, står han och trampar lätt, justement, på pedalen till en maskin, tillräckligt för att de skall höra hur den surrar som en irriterad humla. Han ser på de hukande gummorna – rasten är över.

Tillbaka vid maskinerna med händerna vid tygerna, luktar gummorna av rök, gula kartnaglar fäller flinkt upp nålar, far längs sömmar, fäller ner nålar, lägger undertrådar tillrätta, och fötterna trampar igång!

Herr Nilsson tappar lätt med handen, och sätter fingeravtryck på en rostfri ställning där tomma hängare gungar. Nöjd vänder han ryggen till maskinhallen och återgår till kontoret, stänger dörren för att slippa oväsendet. Nilsson sätter sig och tittar på artistiska fotografier i Piff och Paff.

Ulla Puh och jag står under trädet där Poppen sitter kvar. Piskställningen är bra att använda för att komma upp dit med – ner kommer man alltid.

***

Droskan kommer in på gården, Larsson är hemma för att äta lunch. Portvakten har ena knäet och den andra foten i marken, ryggen är böjd. Poppen har för en stund sen kommit ned från hästkastanjen, lite väl abrupt.

– Är det slut med en? säger Larsson när han kliver ur droskan. Det här har jag väntat på länge.

Portvakten tar sig med möda upp ur den bedjande ställningen. Ont i kroppen och trött i ryggen slår han kepsen mot knäet som varit nerkört i det vassa gruset.

– Vad i helvete säger du? Droskslusk! Om du skulle kunna hjälpa till istället?

– Han skulle gett fan i och sparka på min bil, säger Larsson.

– Vem sparkade på din skitbil? säger portvakten.

– Min skitbil, vad menar du? säger Larsson och tar ett par steg framåt och blåser upp sig.

– Daimler, säger portvakten.

– Daimler, säger Larsson, är det nåt fel?

– En fin skitbil, säger portvakten.

– Du kan säga vad du vill. Och vad har ni för bil? säger Larsson.

– Hellre ingen bil alls än en Daimler, säger portvakten.

– Ha! Daimler är tysk, säger Larsson.

– Ha! Du snackar skit! säger portvakten och snyter sig i näven.

Han har alldeles glömt bort Poppen.

Larsson vände på klacken och går in till frun.

Poppen hade smitit när vi vände oss om.

– Ho ha hi!

Att Daimler var tyskt fabrikat. Portvakten slog knogen i pannan. Han måste se efter i Tidens lexikon. Att Larsson skulle ha rätt! Larsson var i alla fall inte tysk. Han var en skit, bilen var bättre.

***

Fru Apelgrens inackordering, kontorsslaven Lundgren, vurmade för cykling. Han hade investerat i en treväxlad cykel, fast Rune hade talat gott om mopedernas företräde, när det gällde snabbhet och lätthet, att ta sig från en plats till en annan. Lundgren var mager och han blev även ännu magrare av den myckna cyklingen under säsongen. Det var till sist, som om han endast bestod av ett par stora vader, där cykelklämmorna, likt vingar av stål, slog. Hans vassa profil skar genom luften som en kniv, och det tunna håret fladdrade, medan hans spinkiga armar höll sig krampaktigt i styret.

Stridsvagnar, lastbilar och pansarvagnar kom i ett radband efter två ordonnanser på motorcykel. De var på väg för den årliga sommarmanövern: Sjöar i mobiliseringszon öst.

Portvakten, Poppen, Puhan, jag, Lundgren utrustad med cykel, stod på trottoaren utanför porten och tittade på den ringlande karavanen. På andra sidan gatan, i ungkarlshuset, hängde män i arbetsför ålder i fönstren, med cigarretter i mungiporna. De var som ett brott mot hälsan och motståndskraften hos de stridsklädda i lastbilar, tross och stridsvagnar.

– Där, Lundgren! Portvakten pekade.

En pluton cykeltolkade efter en pansarbil.

– Så skulle du ha det, fortsatte portvakten, så slapp du trampa.

De grönklädda soldaterna i två led höll i två långa rep, och behövde bara styra cyklarna med en hand, vilande med fötterna på pedalerna.

– Jojomensan, de har det bra i lumpen, skrek Lundgren i oväsendet och strök tillbaka det tunna håret. Själv hade han varit malaj i Fårösund, springpojke åt vaktmästaren i sport– och simhallen. Det var på den tiden han börjat cykla, för att hämta ölflaskor åt vaktmästaren, som drack ur dem på eftermiddagarna. Frihetskänslan Lundgren funnit under de turerna, bort från det inrutade, var något han fortfarande upplevde, så fort han kom upp på sadeln och hjulen spann. Nu var han träningsklädd och väntade otåligt på att få komma iväg.

Stridsvagnar släppte ut tjock rök. De åkte förbi med en tyngd och ett muller, som fick marken att skaka, vilket gjorde att vi förblev tysta. Under kanonrören, ur en manlucka på varje stridsvagn, stack axlar upp med ett huvud ifört läderhuva, hörlurar, och motorcykelglasögon. Likt byster stirrade de stelt rakt fram, och de var som om de varit gjutna, en del av karosseriet.

Jag märkte att någon var bakom oss i porten. Larsson körde fram skallen och blängde ilsket genom bilrutan. Han tutade. Jag knuffade på Puhan och hon tittade också. Portvakten låtsades som om det regnade. Oväsendet var också sånt att det gick att ignorera allt möjligt, t ex arbete, för en stund. Larsson kunde stå där och tuta bäst han ville.

Det var bara Lundgren som reagerade häftigt. Han var en servil typ, på kontoret hade han en underordnad ställning och människor med Larssons humör hade alltid skrämt honom. Av någon oförklarlig anledning vinglade Lundgren ut i gatan. Han hade hoppat upp på cykeln och hamnade mellan de två sista stridsvagnarna. Nu blev det liv i den bakre av bysterna under kanonröret. Med stora handskbeklädda händer viftade han mot Lundgren, som ju inte kunde se med ryggen. Efter en stund började den framförvarande stridsvagnens kanonrör sakta svänga runt. Lundgren trampade ursinnigt för att inte bli klämd av den bakomvarande stridsvagnen och nu fick han se kanonröret som sakta svängdes mot honom, med en mynning grov som ett avloppsrör, som portvakten senare avgjorde kalibern, och straxt var det riktat rakt i vitögat på honom. I panik släppte Lundgren det krampartade greppet om styret för att istället sträcka sig uppåt och klänga sig fast kring röret.

– Släpp inte taget! skrek portvakten medan vi såg cykeln falla och försvinna in under den efterföljande stridsvagnen och komma fram utplattad bakom.

Vi sprang efter på trottoaren fram mot Malkens affär och automat. Skylten DET ÄR LARMAT! fick en slagkraftig inramning av oväsendet och kaoset vi befann oss i.

Larsson fick nu fritt fram för droskan i porten. Som flugen ur en kanon kom Daimlern för långt fram och skrämde en tolkande cykelpluton, som låg på två rader efter en lastbil. Huller om buller som ett plockepinnspel föll cyklisterna. Det stoppade helt upp karavanen och skapade oreda bakom. Små krockar uppstod här och där. Luckan till den sista stridsvagnen, den som manglat cykeln, växte.

Lundgren hängde fortfarande fast i kanonröret.

Larsson, som inte kört på någon, smet från platsen, genom att snabbt köra in på en avtagsväg, ut mot landsvägen.

Lundgrens veka armar orkade inte dra honom upp, men han hade bra styrka i händerna som höll honom fastklamrad om kanonröret. I skräck, upptäckte Lundgren att det kanonrör som var bakom honom nu pekade honom rakt i synen, och under satt mannen utan underkropp och gestikulerade vildsint, med glasögonen uppskjutna i pannan. Han slog i luften med de stora läderhandskarna, rörde på läpparna, omöjligt att tolka för Lundgren.

– Bara Lundgren inte tappar taget! skrek portvakten och pekade på mästarcykeln, som platt som ett frimärke låg på gatan.

***

Portvakten fick efter militärkolonnens förbifart förnyat intresse för beredskapen i huset, inför hotet utifrån.

Lundgren hade kommit undan med smärre blessyrer och rena förskräckelsen, men var annars oskadd. Fru Apelgren såg till att han fick varm choklad och pysslades om.

Portvakten läste ordentligt igenom broschyren Om kriget kommer, och såg till att fastigheten fick en ny utrymningsplan sig tillsänd av myndigheten, den gamla rivna och tejpade byttes ut, den nya sattes bredvid tavlan med hyresgästernas namn.

Portvakten inspekterade luftskyddet i matkällaren, som utgjorde skyddsrum. De två tunga pansardörrarna smordes så de rörde sig geschwint, den första dörren delade av från källargången till ett mindre passagerum, och den andra stängde till själva skyddsrummet/matkällaren. Prånget upp till nödutgången mot gatan rensades på skräp: några fruktlådor, säkert tagna från Malken, lösa papper, veckotidningar, pornografiska magasin och vanliga, gulnade dagstidningar. Det mesta gick i lådan för papper, några tidningar tog portvakten med sig in i pannrummet.

Friskluftsfläkten, som stod i ett hörn, hade gummianslutningar som var så dåliga och undermåliga, att han kunde köra en hand igenom. Uppe i taket hängde järnrör, gedigna som pansardörrarna, där friskluft, det var meningen, skulle pumpas in. På sina ställen var de tunga rören endast hängande i ståltrådar, provisoriskt, och anslutningar emellan dem fanns överhuvudtaget inte. En död råtta, som för alltid lagt sig till ro bland dammet i ett rör, fann portvakten när han kikade in. Han petade på den med hjälp av handtaget på en sopkvast, och sköt ut den. Nu hade han något att ta upp med vicevärden Cederström: Om kriget kommer.

Tommy Andersson

Liknande artiklar:
California Dreamin' sjöng jag för mig själv när ingen hörde och San Francisco Nights eller
Nu är det är ju vapenamnesti, man kan anonymt lämna in vapen till polisen –